Så var den första arbetsveckan slut, och så även jag. En liten miniförkylning med rethosta, lite snuva och möjligen en smula feber gjorde att jag inte kände mig helt i form så fredagskvällen tillbringade jag i soffan och upptäckte till min stora glädje att man visar Kingdom Hospital på tvåan. Dessvärre det tionde avsnittet, men det var bra så nu måste jag och tjejerna ta någon helg framöver då vi ska se alla!

 

Lördagen var varm och solig så jag åkte ut på stan med Frida, som varit ledig och hemma från Kvikkjokk i en veckan. Nja, det förstås, hon har varit några dagar i Riksgränsen också. Hon tyckte väl det skulle vara kul att se andra fjäll...

 

Det blev således ingen dans i helgen. Jag hade för avsikt att åka till Täfteå på Larz Kristerz med Ulrika, men kom ihåg att jag i ett svagt ögonblick lovat att hämta Frida och hennes kompisar på Pdol, och man håller ju det man lovat. Dessvärre hade jag lovat Peter att sköta damernas/herrarnas-skylten i Täfteå också, men det klarade de kanske själva. Det här med damernas/herrarnas är ju inte så himla populärt bland alla...

 

Klockan var lite över två på natten innan jag åkte iväg och jag var ganska precis kl 3 i Piteå. Det var massor med folk i rörelse överallt. Till och med på E4:an gick folk omkring, förmodligen i hopp om att få skjuts till Luleå. Tur att det var varmt ute för många av dem hade antagligen en rejäl promenad framför sig.

 

Somnade halv fem på morgonen och var så borta när telefonen ringde kvart över elva att jag tryckte bort samtalet två gånger innan jag kom på att jag kanske skulle svara. Efter det två och en halv timme långa samtalet blev jag sjukt sugen på äppelpaj. Och då bakade jag en! (Nu kommer jag att visa bilder på mat - urtrist - men hellre det än inga bilder alls. Och roligare än så här blev inte helgen, fast jag är nöjd med att ha fått sova ordentligt.)

 

Det här är en svinenkel paj. Man bryner smöret och låter det svalna innan man blandar det med mjöl, socker, bakpulver och en smula salt. Degen blir lös så man bara blaffar ut den i den smorda formen innan man trycker ner äppelklyftorna. (Det går kanon med t ex rabarber också) Istället för att strö socker och kanel över blandade jag mörkt muscavadosocker med lite potatismjöl. Pajen är alltså inte bränd, även om den ser mörk ut. Den blev i alla fall ruskigt god. Det brynta smöret i botten gör att den blir lite knäckig och tillsammans med vaniljsås (hemgjord, förstås) utgjorde detta faktiskt dagens middag...

 

 

Detta trots att jag faktiskt fortsatte min hemmafrusöndag med att göra en baconinlindad köttfärslimpa. Mest för att ha något att äta till lunch i veckan.

 

 

Innan den var klar var klockan så mycket att jag inte iddes äta, men efter denna eftermiddag vid spisen kände jag mig i alla fall jättenöjd, trots att jag inte städat i mitt alltmer förfallna hem där dammråttorna numera är stora som bävrar.

 

 

När det är helg så är det himla skönt att inte ha några måsten, utan bara göra det som faller en in. Nu laddar jag för nästa vecka och börjar räkna ner till min Blekingeresa i augusti.

 

 

 

Jag kan inte låta bli att skriva om min nästan surrealistiska hotellupplevelse i Malung. Jag förvånas fortfarande över hur man utan skrupler kan ta betalt, och rejält dessutom, för ett rum av den här kalibern.

 

Första gången jag var i Malung på dansbandsveckan, 2006, bodde jag första natten på Hotell Skinnargården innan jag flyttade till fina Värdshuset Lugnet, där jag delade rum med fyra vänner. På Skinnargården skulle jag bo en natt och sova i en extrasäng. På sängarna låg det badlakan och vanliga handdukar, men på min låg det en vanlig handduk och en gästhandduk. ???? Som att jag inte var berättigad ett badlakan. Jag tog mina små handdukar, gick ner till receptionen, som vid den tiden befolkades av två indolenta individer som med öppen mun kanske försökte tänka ut ett vettigt svar på frågan hur de tänkt när de fördelade handdukar. Om de kanske utgick från att min kropp var så liten att jag inte behövde större handdukar? Och varifrån hade de fått det i så fall? Det var i hursomhelst inte helt självklart att jag skulle få byta ut gästhandduken till ett badlakan utan det en hel del övertalning och jag hann t o m bli lite upprörd.

 

Jag stod ju förstås ut en natt, men i år var det dags igen. Jag tilldelades ett dubbelrum som jag skulle få vara ensam i en natt innan en rumskamrat från Malmö skulle anlända. Flickan i receptionen kunde ingen svenska utan satte upp datorn på disken så att jag kunde checka in själv och så fick jag nyckeln. Jag hade hört att hotellet var under renovering och det gladde mig att de ersatt heltäckningsmattorna (de kanske kröp iväg själv?) med ett ljust klickgolv, men sedan hade antagligen pengarna tagit slut. Här följer några bilder på duschutrymmet...

 

En liten spricka i våtväggen. Man behöver inte ha någon särskilt livlig fantasi för att förstå hur det ser ut under den väggbeklädnaden.

 

Jag vågar nog påstå att bubblorna i taket är vattenskador och fläckarna är svartmögel

 

 

 

Det fanns en enda spegel på rummet och det var badrumsspegeln. Dessvärre fanns det inget eluttag därinne (och det var nog tur) så när jag skulle fixa håret inför Guldklavegalan satte jag mig på golvet framför tv:n (tjock-tv, förstås) och försökte spegla mig i den så gott det gick.

 

När jag kom hem på natten efter galan tänkte jag läsa en stund innan jag somnade, och insåg då att det varken fanns taklampa eller sänglampa på rummet. Men det stod en liten röd lampa på skrivbordet, så jag flyttade den till sängbordet och skulle ta bort skärmen när jag upptäckte att lampan var helgjuten med glödlampan liksom inuti lampfoten, så det enda ljus den gav var ett rött bordellsken. Tack och lov hade jag en liten ficklampa i väskan.

 

På morgonen vaknade jag, som jag tidigare skrivit, av att damerna i rummet intill pratade högljutt och för ett ögonblick trodde jag att de tagit sig in i min hall. Detta var innan jag upptäckte att endast en vanlig trädörr skilde våra rum åt. När jag klev upp råkade jag se den äckliga ventilen inne på toaletten

 

 

men när jag skulle ställa mig på toalettstolen för att kunna fota den från närmare håll kunde jag konstatera att den föralldel nya och fräscha toastolen inte var fastskruvad i golvet, förmodligen i preventivt syfte med tanke på framtida renoveringar. 

 

Eftersom jag inte mådde så bra av möglet, mina ögon tårades och både näsan och halsen kändes tämligen tilltäppta, så tog jag mitt pick och pack och lämnade hotellet efter frukosten. Jag lekte med tanken att be om ett mögelfritt rum, men flickan i receptionen hade förmodligen ändå inte förstått vad jag sa så jag lät bli.

 

Jag kan stå ut med att bo spartanskt. Herregud, förra året sov jag tre nätter i bilen som stod uppställd på en industritomt, men att någon skall betala dyra pengar för detta sunkrum är helt sjukt. Resten av veckan beboddes rummet av flickan från Malmö, som nyss varit och rest i Thailand och tyckte att det var ändå rätt ok. Hon tog dock tacksamt emot några rosa öronproppar som jag gav henne för att hon inte skulle bli väckt av hönsen i rummet bredvid.

 

En efter en passerar sommarens höjdpunkter. Streaplers har varit och farit, likaså Guldklaven med tillhörande Malungsvecka. Igår var det dags för Lasse Stefanz på Björknäsparken, ett arrangemang om inte genomförs med vänsterhanden precis. Men eldsjälarna i BBK har gjort exakt rätt, vilket också visade sig i publiktillströmningen. Månader av förberedelser gav resultat. Många och stora annonser, utökat område, ett stort tält med ett extra dansgolv med medlyssning från scen, massor med personal (som samtliga jobbar ideellt!) ja, allt detta sammantaget betalade sig troligen.

 

När orkestern gick från logen till scenen jublade och applåderade publiken och när Olle till sist dök upp stegrades jublet. Därmed var nivån lagd och när de började spela spred sig en stämning som höll sig kvar hela kvällen.

 

Det blev snabbt en tämligen stor ståpublik framme vid scenen. Sigge höll koll på dessa glada människor som även dessa betalat entré och således hade lika stort berättigande som den dansande publiken.

 

 

Olle Jönsson!

 

Det var, som sagt, jättemycket folk, men förvånansvärt dansbart ändå. Det är klart att man kände sig som en boll i ett flipperspel när man dansade förbi scenen, men samtidigt så är det ju något man får räkna med när man väljer att åka på ett sådant här arrangemang. Lasse Stefanz är ju så mycket mer än dans och jag gläds verkligen åt alla ungdomar som sjunger med i alla låtar.

 

Att Olle, en medelålders och smått överviktig man, har en sådan stjärnstatus tycker jag också enbart är positivt i en värld där yta alltför ofta tycks vara viktigare än prestation.

 

Lasse Stefanz har ett rykte om sig, spritt av illvilliga individer som inte har något vettigare för sig på dagarna än att sitta och skriva inlägg på diverse forum, att de är divor och distanserade till sin publik. Ingenting av detta märktes dock igår. Varje gång Olle gick ut och rökte följdes han av en hel hög människor som plötsligt behövde gå ut och lufta sig och samtidigt låta sig fotograferas med honom samt få en autograf. Olle ställde glatt upp på allt detta, log, kramade och skrev.

 

I pausen fick dock vakter och roddare lotsa samtliga orkestermedlemmar till logen. Rast behöver alla ha, oavsett vilket jobb man har...

 

Sedan fortsatte kvällen, det svängde som tusan och stämningen var hur varm och glad som helst!

 

Turbo och Joacim

 

Jonas

 

Gunnar

 

Christer

 

Glada (och en del kanske lite småfulla) människor hade en fantastisk kväll!

 

Sofia och Marko har importerat en Lincoln Continental-59 och de ville att Olle skulle skriva sin autograf i den, något som han gärna gjorde.

 

 

 

Sofia och Olle

 

 

Så var denna magiska kväll till ände. En kväll med Lasse Stefanz blir förstås inte som en helt vanlig danskväll. Lasse Stefanz älskas av så många människor som aldrig någonsin sätter sin fot på ett dansgolv men som har precis lika stor rätt att se sitt favoritband live. Det är dessa människor som i så hög grad bidrar till orkesterns popularitet och det är de som köper alla de skivor som gör att Lasse Stefanz - ett dansband - säljer flest skivor i Sverige.

 

Jag är övertygad om att dansbandsvärlden skulle vara avsevärt mindre, kanske nästan obefintlig, utan dem. Det här blev verkligen en minnesvärd kväll! För farao så bra det var!

 

 

 

 

Så blev det måndag och jag vaknade av att två damer från Göteborg stod i min hall och kacklade. Det lät åtminstone så. Jag upptäckte nämligen att en vanligt enkel trädörr i hallen var det enda som skilde mitt rum från grannens och det är klart att det inte är mycket till isolering i en sådan. Jag pallrade mig upp, täppt i näsan och med svår huvudvärk, förmodligen orsakad av möglet i rummet. Kände mig tvungen att duscha och förbannade det faktum att jag inte hade med mig ett par flipflop eller liknande att ha på fötterna i det minst sagt deklinerade badrummet.

 

Efter frukosten gjorde jag mitt första bloggförsök, men så ringde Cattis och Monica och tillsammans med dem gick jag och käkade lunch på en thairestaurang. Sedan gick vi tillbaka och packade ihop mina grejor och så flyttade jag ifrån detta Malungs eget Fawlty Towers.

 

På kvällen spelade Streaplers och Flamingokvintetten på bana 1. Traditionen bjuder att vi träffas på hotellet och äter middag tillsammans innan vi så småningom drar oss upp mot Orrskogen och denna måndag utgjorde inget undantag. Men först gick Lina och jag in till Cattis och Monica där vi förfestade under tio minuter eller så.

 

Den här kvällen hade jag min rödprickiga klänning. Den blev riktigt bra och jag kände mig jättefin i den!

 

 

Ja, sen blev det inga fler bilder från den här kvällen. Efter den långa, goda och trevliga middagen gick vi upp till Orrskogen och skingrades därefter som frisläppta höns. Ett par gånger under kvällen träffades vi dock i Thomas loge och gjorde en snabb utvärdering. Cattis och Monica lyste med sin frånvaro, men dök lyckligtvis upp till slut. Eller som Monica glatt utbrast:

- Bättre sent än aldrig!

 

På tisdagen började allvaret i samband med att Får jag lovs tält sattes upp i Grönlandsparken och ytterligare tre medarbetare anlände. På plats fann ju redan tidigare, förutom jag själv, även Diana och Lina. Också denna dag laddade vi upp med lite thaimat innan det var dags att börja jobba. Vi hade ett förmånligt prenumerationserbjudande och en tävling där man kunde vinna cd-skivor. Dessutom kom Elisas till tältet och signerade skivor efter sitt uppträdande i parken.

 

 

När vi hade packat ihop för dagen hade jag några timmar för mig själv. Thomas hade åkt till Gävle och Lina skulle jobba så jag vilade och gjorde ännu ett försök att blogga. Klockan hann bli lite över nio innan Lina och jag träffades i restaurangen för en bit mat och där blev vi sittande. Inte förrän halv tolv promenerade vi upp mot parken. Det var kallt och regnigt och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag tagit med mig en lite varmare jacka och inte bara småkoftor...

 

Foto: Lina Haskel

 

Kvällen avslutades i ölstugan, i vilken jag f ö inte tillbringade så mycket tid som jag brukar. Det blev som bara inte! Också denna kväll blev jättetrevlig och jag t o m dansade eftersom Lasse från Hedemora bjöd upp. Så det blev ett par varv till tonerna av Matz Bladhs.

 

Även under onsdagen hade vi en mängd besökare i vårt tält. Vi kunde konstatera att en betydande mängd av dessa redan var prenumeranter och massor av dessa berättade att de haft tidningen ända från allra första början och dessutom sparat vartenda nummer. Jätteroligt!

 

När Titanix framträtt på stora scenen kom de till oss och signerade sin nya skiva.

 

 

Av den händelse att ni inte redan vet det, så kan jag informera om att Titanix är ett alldeles fantastiskt roligt band att dansa till. Gillar man den "mogna" dansmusikens gung så gillar man också Titanix trots att de spelar lite rivigare musik. De lyckas nämligen spela så oerhört dansvänligt och gör liksom inte avkall på dansbarheten på något sätt.

 

Jag sprang iväg en sväng och kikade på Thomas som satt utanför bokhandeln och signerade boken om Lasse Stefans - Gammal kärlek rostar aldrig - med bilder av Lina Haskel. Har ni inte redan köpt den så gör det!

 

 

Bland dansbandsveckans traditioner hör också middag hos Pelle och Suss utanför deras husbil på en industritomt nära Orrskogen. Det var tack och lov uppehåll och någorlunda varmt och förutom det trevliga sällskapet blev vi bjudna på underbart god mat och dryck samt dansuppvisning.

 

Foto: Per Sjöbring

 

På begäran spelades Lasse Stefanz (vilka f ö spelade på bana 2 den här kvällen)

 

När det så småningom blev dags att dra sig mot Orrskogen fick både jag och Thomas skjuts på värdfolkets cyklar. Väl framme klämde vi oss först in på bana 2 och dansade ett par danser till magiska Lasse Stefanz och sedan tog vi faktiskt en svängom till Scotts på bana 3.

 

 

Så återstod bara torsdagen. Det regnade stundtals en hel del vilket resulterade i ett färre antal besökare i tältet.

 

 

Vi hade lottdragning på stora scenen halv tre och därefter packade vi ihop. Detta medförde att jag hann se Drifters innan jag åkte.

 

 

Faktiskt en av veckans höjdpunkter. Åh, vad jag skrattade! Jag hann också säga hej åt guldklimpen Jamie, men sedan gav jag mig iväg. Tankade och åt en korv på Statoil i Mora, men till skillnad från i fjol, då jag körde nonstop därifrån, var jag tvungen att stanna på en rastplats mellan Hudiksvall och Sundsvall för att sova. Jag var så sjukt trött, då sömnen mellan onsdag och torsdag inte blivit den bästa. Framåt morgonen låg jag bara i en dvala och tänkte på allt jag skulle packa, hur jag skulle få med det i bilen, vad och var jag skulle äta frukost och andra meningslösa funderingar...

 

Så jag bäddade ner mig i baksätet och sov lite drygt fem timmar innan jag fortsatte färden mot norr. Då var klockan mitt i natten, närmare bestämt tre. Nästan ingen trafik och väldigt vackert.

 

 

Strax efter åtta på morgonen närmade jag mig Jävre och plötsligt försvann Streaplers i bilstereon. Jag insåg att jag varit så nära att somna som jag någonsin varit under de 34 år jag haft körkort. Trots att jag ändå befann mig tämligen nära Luleå så svängde jag in på rastplatsen i Jävre och sov en timme till, lätt skakad faktiskt.

 

När jag kom hem bar jag upp all packning och fortsatte sedan att sova till halv fem på eftermiddagen. Jag kände mig febrig, hade ont i halsen, hungrig och var onekligen på ett ruskigt dåligt humör. Det blev således varken Brolle i Bursiljum (kändes inte så frestande att köra de 16-17 milen enkel väg) eller Flamingokvintetten i Boden.

 

Nu sitter jag här med nymålade naglar och är ändå riktigt taggad inför kvällens begivenhet, nämligen Lasse Stefanz på Björknäsparken i Boden! Det finns sämre sätt att avrunda semestern på.

Jo, jag är hemma igen. Släpade med mig datorn till Malung i hopp om att kunna uppdatera bloggen dagligen men det sket sig förstås. Inte i huvudsak på grund av tidsbrist, utan för att blogg.se inte funkar så himla bra sedan de gjorde om den. Ingenting som ni läsare ser, men det har skett förändringar för användarna.

 

Inlägget om Guldklavengalan har jag skrivit och försökt publicera tre gånger utan att lyckas så jag försöker väl på nytt igen. Det blir mest bilder, men jag hoppas det framgår hur ruskigt bra den var och hur j-vulskt kul vi hade!

 

Jag anlände till Malung redan på lördag kväll och kort därefter kom också Anna och Thomas och en del andra. Söndagen ägnade vi åt att promenera lite i centrum.

 

Bokhandeln skyltade tjusigt

 

och i Malung tycks man leva på stor fot.

 

Vi åkte vidare till Orrskogen där soundcheck ägde rum. Här är det Guldklavenominerade Andreas Ohlsson från Sannex som repar.

 

Jag passade på att kolla var jag skulle sitta på kvällen

 

Därefter var det bara att ge sig tillbaka till hotellet och göra sig iordning till kvällen. Minglet hade precis börjat när vi anlände.

 

Li och Thomas höll koll på schemat

 

medan Linda ansvarade för tiden. (I bakgrunden Thomas G:son och Olle Jönsson)

 

Fler mingelbilder ser du på Annas blogg HÄR!

 

Så småningom gick vi in och satte oss och galan kunde börja.

 

Skickliga Starboys gjorde ett par bejublade framträdanden. Otroligt roliga!

 

 

Thomas med sin sidekick Tony Irving

 

Erica Sjöström såg till att inte stämningen sjönk. Åh, vad hon kan sjunga!

  

 

  

 

 

Eva Eastwood och Peter Larsson sjöng en duett

 

Anders Larsson, Streaplers, blev Årets musiker. Välförtjänt!

 

Andreas Ohlsson, Sannex, sjöng

 

Thomas G:son fick årets SKAP-stipendium

 

Lotta Idoffsson sjöng

 

Wille Crafoord och Thorleifs sjöng Tre gringos

 

Larz Kristerz vann kategorin Årets album med sin Från Älvdalen till Nashville och då blev de så här glada!

 

Bert Karlsson var på plats och delade ut pris till Årets kvinnliga sångerska

 

Sten Nilsson fick tillsammans med sin bror Ebbe motta Juryns specialpris

 

Lina, Diana och Anna

 

Eva Eastwood sjöng och var prisutdelare

 

Påtagligt rörd mottog Olle Jönsson utmärkelsen för Årets manlige sångare

 

Tony pratade lite med Thorleif, som gör sin sista turnésommar innan de lägger ner

 

Lill-Babs, 74 år på papperet men vigulant som en 35-åring, sjöng och Arvingarna körade

 

Årets dansband blev Lasse Stefanz, och om nu någon tror att de börjar bli vana vid det så har ni fel. Glädjen var lika stor som sist!

 

När radiosändningen var över satt gick Cattis, Monica och jag och kikade lite på dansbanorna. Vi kunde konstatera att Date skötte sig exemplariskt.

 

Därefter gick vi tillbaka till festen och satt och pratade en bra bit in på natten.

 

Jag och Anna i våra nysydda klänningar. Min med körsbär och hennes vackert blåblommig.

 

Linus

 

Jag och söta Linda, som är sambo med Peter Larsson i Larz Kristerz. Det är alltid lika kul att träffa henne, fast det är långt mellan gångerna.

 

Wille hade stor kännedom om Luleå och de nordligaste länen. Större än jag själv har, tror jag...

 

Men även Guldklavegalor har ett slut och så småningom drog vi vidare till våra respektive hotell. Denna natt bodde jag på Skinnargården, ett "hotell" som kommer att få ett alldeles eget inlägg snart. Med många fina bilder.

 

Det har varit en härlig semestervecka under vilken jag har sytt en hel del och därmed stökat ner lägenheten något så till den milda grad att jag skulle behöva en vecka till för att få den i ordning. Det ligger tyg, tråd, fix, mönster, måttband och annat som har med sömnad att göra, i hall, kök och vardagsrum. För att inte tala om alla knappnålar som jag råkat drälla omkring på golven, men de hittar man när man kliver på dem...

 

Idag har jag kört ner hit till Malung och det var så ovanligt långt den här gången. Jag kan faktiskt inte minnas att det tagit sån tid förut. Kan ha att göra med att jag följde hastighetsbegränsningarna HELA vägen. Det var antagligen också därför den tog så lite som 0,72 milen och det får jag ju vara nöjd med. Det är ju en stor bil.

 

Jo, jag har ju sytt massor på sista tiden. Knappt har jag hunnit klart med ett plagg så har jag börjat med nästa. Här kommer lite bilder, men inte på allt. Jag hann inte fota en svart klänning med röda prickar och inte heller de svarta sailorbrallorna. Det får bli sen.

 

Smockklänningen blev i alla fall som jag tänkte och jag är jättenöjd med den.

 

 

Jag blev t o m så inspirerad att jag sydde ännu en, fast utan ärm. Klänningen ovan är sydd av ett rutigt tunt viscosetyg som jag köpt på Gittes i Rinkaby. Klänningen nedan är också av viscose och det hittade jag i mina gömmor. Det är självklart från min tid på Ohlssons.

 

 

Så har jag sytt lite annat också. Av det rutiga tyget jag köpte i Karlshamn i februari sydde jag ett par lite kortare brallor. Till det blev det en liten blus i chiffong. Syr i chiffong gör man bara om man är förbannad och vill bli ännu argare. Men när blusen var klar och blev som jag tänkte så blev jag förstås glad igen.

 

 

Jag blev så förtjust i modellen att jag sydde en till, en röd med bruna prickar. Det tyget köpte jag på Stoff & Stil i Malmö för flera år sedan och nu kom det till användning.

 

 

Den passade riktigt bra till de höga jeansen med slag som jag sydde i vintras.

 

T-shirts syr man ju fort och lätt och den här oversizetischan, som är lite längre bak än fram, sydde jag av en vit trikå med transparenta ränder som även den är köpt hos Gittes i Rinkaby.

 

 

Eftersom jag tänkte att det kommer att bli olidligt varmt i Malung så sydde jag också en bomullstop med smala axelband av en stuv från Ohlssons. Nu råkade den bli kvar hemma och det är kanske lika bra det, för ikväll känns det som att jag skulle satsat på att sticka tröjor istället... Burr, så kyligt det är.

 

 

Och till sist kommer min körsbärsklänning som jag kanske kommer att ha på Guldklavengalan imorgon. Efter mycket pyssel med passformen upptill så sitter den som en smäck. Nu har jag också sytt ett skärp i rött att ha till.

 

Jag är jättenöjd med den här klänningen!  Dessutom matchar den min ankel...

 

 

Fast ibland hamnar det jag syr i papperskorgen... En felskräddad halsringning, en konstig passform eller någonting annat kan vara anledningen till det. Jag har slutat lägga undan sånt i hopp om att det liksom skall justeras om det bara får ligga till sig. Det är lika bra att kasta bort det på en gång och börja om på ny kula!

 

 

 

Fördelen med att Streaplers spelar i Skellefteå dagen efter de har varit i Norrbotten är att det ger mig tillfälle att dansa till dem. Under onsdagen blev det nämligen bara en dans, med Thomas.

 

Men innan det blev kväll och dags att ge sig av mot Västerbotten hann jag med ett tandläkarbesök och och efter det lite lunch-middag på Mat o Prat. Vi slank in på Akademibokhandeln och fann detta:

 

 

Böcker av det här slaget kallas tydligen "coffee table book". Man kan alltså tänka sig en liten vrå i hemmet i vilken man har ett litet bord och kanske två sköna stolar. Vid det här bordet skall man sitta med sin kaffekopp och bläddra i den för bordet avsedda Lasse Stefanz-boken. Eller som min kompis Ulrika, som inte dricker kaffe, sa:

- Hos mig finns det inget kaffebord,  bara ett Red Bull-table.

 

Jag rekommenderar i alla fall varmt den här boken som skildrar Lasse Stefanz från förr till nu. Skriven av Thomas Deutgen (av den händelse att någon missat det) och med underbara bilder av Lina Haskel.

 

Precis kl 19 släppte jag av Thomas utanför Färjan, där han skulle äta middag med goda vänner, och fortsatte därefter mot Skellefteå (eller fiendeland som min brorson så diplomatiskt kallar staden som har ett bättre hockeylag än vi) men hann inte längre än till Bergnäsbron där jag fick vara med om min första broöppning någonsin. Då har jag ändå bott i Luleå hela mitt liv (i princip) och kört över bron ett oräkneligt antal gånger.

 

 

Det var gott om människor inne på Folkets Park och jag hade turen att få dansa i stort sett hela kvällen. Jo, jag skriver tur, för som vanligt var det ett rejält damöverskott.

 

 

Streaplers var inte enda dansbandet på Parken den här kvällen. På sin väg upp till Boden kände Claes Lövgrens en obetvingad lust att lyssna på sina kollegor och kanske t o m lägga en sula på parketten.

 

Foto: Henrik Uhlin

 

Fler bildet från kvällen hittar ni HÄR. Jag hade som vanligt hur kul som helst och jag är jätteglad att jag åkte dit. Tre sena nätter (tidiga morgnar) på raken blev dock såpass mycket att jag inte orkade dansa till Claes Lövgrens på fredagkväll. Men det har sin tjusning att vara vaken på natten. Man får till exempel tilfälle att använda sina solglasögon...

 

 

En liten traumatisk upplevelse hade jag dock med mig i bagaget hem, och det var den dirtyfox/gnuss/modernfox/kramfox (eller hur man skall benämna det) jag tvingades till. Nu förstår jag varför de ser så förbaskat allvarliga ut, de som håller på med detta. Men jag tar det en annan dag! 

 

Jo, jag vet att det blir mycket Streaplers men just denna vecka blir varje år en s k Streaplersvecka. Normalt brukar jag ha fullt upp med att ställa i ordning på Kanislogen, men i år var det eldsjälarna i BBK som hade koll på sucketterna och jag behövde bara fokusera på en bråkdel. Det hindrade mig ändå inte från att vara sjukt uppe i varv och prata snabbt med hög och gäll röst. Fjärilarna i magen var onödigt många, men vädret var kanon och allt förlöpte på bästa sätt.

 

 

Jag bjöd, i vanlig ordning, orkestern på middag. En liten gest som inte kostar så mycket men, såvitt jag förstår, betyder desto mer.

 

 

Viltgryta med potatis, gelé, sallad med vinägrettsås till. Same procedure as every year, men de hinner ju knappast få skörbjugg med den intervallen.

 

Efter maten blev det kaffe och bakelse tillsammans med den underbara BBK-staben. Det är så fantastiskt underbart att omges av så glada och positiva människor!

 

 

 

 

 

 

 

.

 

Sedan var det dags att köra igång det som kom att bli en kanonkväll!

 

 

 

 

 

 

Med risk för att verka tjatig, och utan att förringa andra orkestrar, men fy farao så BÄST de är! Vilket gung! Vilket driv! Vilka ruskigt bra låtar! Vilka sångare! Vilken glädje!

 

Det kan vara gott med något salt efter en svettig kväll, så korvförsäljningen vid utgången brukar vara populär.

 

 

Men för orkestern väntade traditionell förplägnad av annat slag...

 

...nämligen löjrom på tunnbröd med creme fraiche och rödlök. Mmmm..

 

Fler (och bättre) bilder finner ni på Streaplers hemsida HÄR.

 

Så hade onsdag blivit tidig torsdag och det var dags att ge sig av hemåt mot Luleå.

 

 

 

 

 

 

Så fick även jag semester till slut. Tisdag eftermiddag kl 16:45 lämnade jag G4S för två och en halv vecka framåt. Skyndade mig hem och fixade mig för kvällens middag på Färjan tillsammans med Streaplers. Men innan jag åkte dit hämtade jag Thomas på flyget. Han kom upp dels för onsdagens dans på Björknäsparken, men framförallt för att bevista och vara toastmaster på vännerna Annas och Olas bröllop som äger rum idag - lördag.

 

Vädret visade sig från sin bästa sida så middagen intogs givetvis utomhus i strålande sol.

 

 

Efter middagen skulle vi allihopa förflytta oss till Scandic hotell. Killarna hade lånat cyklar på hotellet, alla utom Anders och Håkan, som åkte tillbaka i min bil. Thomas hade förstås också rymts, men tyckte väl att det skulle vara roligt att bli skjutsad av Kenny, så han slängde sig upp på den kantiga och förmodligen lindrigt bekväma pakethållaren. Men Thomas tyckte uppenbarligen att det gick för sakta, eller också fick han ont i rumpan, så han hoppade av och joggade jämte cyklisterna ända ut till Scandic! Ibland blir man förvånad...

 

Om ni inte tror mig så har ni bildbevisen HÄR.

 

Foto: streaplers.se

 

Glada gossar och en minst lika glad Boella! Sommar, sol och Streaplers - vad kan man mer begära?

 

Skicklig som jag är lyckades jag vända på dygnet redan första dagen av semestern. Vi hade dock en tid att passa på onsdag förmiddag. Klockan 11 skulle vi träffa Roger Qvarnström, P4 Norrbotten, för att vara med i förmiddagsprogrammet. Roger tyckte att vi skulle hålla till utomhus i det vackra vädret så därför bestämdes det att vi skulle träffas i södra hamnen. Halv 11 plockade jag upp grabbarna utanför hotellet för att därefter styra kosan mot centrum och hamnen.

 

Beredda!

 

Håkan Liljebladh och Roger Qvarnström

 

Thomas, Kenny och Håkan

 

Anders och Thomas

 

Det blev ett nästan en timmes långt program som naturligtvis var helt suveränt! Förutom oss så var också Peter Grundström (som skrev Streaplers dunderhit Till min kära) och Bengt Heikkilä (arrangör på Björknäsparken i Boden) med på telefon.

 

När sändningen var slut skyndade jag mig att först skjutsa Thomas till Bodenbussen och därefter resten av grabbarna till hotellet. Sedan fick jag skynda mig hem för att packa och ställa iordning allting inför kvällen.

 

HÄR kan man kika på P4 Norrbottens hemsida och även lyssna på programmet i efterhand. Det ligger troligtvis kvar typ 30 dagar efter sändning.