Efter en tids harmoni på jobbet har jag invaggats i föreställningen att människan är god. Folk har varit glada, charmiga, snälla, hjälpsamma och så vidare. Till idag, när en kvinna dängde en packe möbelband i disken och sa:
- Har ni inga bredare än de här?

Många kunder tror att vi har en lucka i taket bakom vilken vi gömmer varor vi inte vill sälja. Till exempel lite bredare möbelband. Eller en trettionionde färg av snedslåarna. Eller neongula dragkedjor. Eller vackrare knappar än dem vi har framme. Eller äkta gore-tex. 

- Det där torde vara den gängse bredden på möbelband, sade jag. Är de bredare kan det vara svårt att få snygga hörn och svängar.
- Men de är ju så DYRA! sa kvinnan upprört och pekade på prislappen med ett av sina guldringsprydda fingrar. Jag behöver ju femton meter! Vad blir det?!
Jag räknade snabbt ut att femton multiplicerat med hutlösa 18:50 blir 277:50. Ett tämligen facilt pris för en så stor mängd möbelband. Kvinnan blev upprörd och fortsatte:
- Men räcker det inte om jag betalar femton kronor metern?
Jag drog ett djupt andetag innan jag föreslog att hon skulle åka till en tapetserare och titta på möbelband. Framförallt på priserna.
- Eftersom bandet kostar 18:50 så räcker det givetvis inte, sa jag och gick in i förrådet för att hugga en Fiskars skräddarsax i en gammal kudde igen och igen och igen.

När jag kom ut i butiken igen stod min kollega och rullade in de fem-sex meter av bandet hon hade dragit ut och av kunden syntes inte ett spår. Hon hade plötsligt kommit på att det nog var för smalt i alla fall. Jag vill gärna porta henne eftersom hon fick mig att återigen förlora tron på mänskligheten. 



När jag nu ändå är i gnällartagen vill jag passa på att klaga på alla de inobservanta individer som ser en röd lapp i ena änden av affären och därmed inbillar sig att hela sortimentet är prissänkt med 50%. De köper fem meter av ett tyg och när de skall betala säger de förvånat:
- Men det var ju halva priset!
- Nej, säger vi vänligt. Inte på det här tyget. Däremot är det halva priset på tygerna i hyllan bredvid. De som är märkta med stora röda lappar och som ligger under en skylt där det står att just de tygerna är prissänkta. 
Vissa insiktsfulla typer inser att misstaget är deras eget och förbannar, helt riktigt, sig själva, medan andra helt och hållet anser att det är personalens fel. Allting. 

Men hallå! Om det finns några ställningar med prissänkta varor på Stadium, inte farao är det väl ändå någon som tror att ALLT i butiken reas?! Eller?

Nu är jag lagom uppjagad för att betala månadens räkningar. Fridens!

 

Det är möjligt att jag drabbats av ytterligare en åkomma som är ett tecken på stigande ålder, trots mina späda år, men det är väl onekligen oftast på äldre människor som man kan se tårar rinna utmed kinderna utan att de egentligen gråter? Nu är det tredje vintern jag går omkring med vattniga ögon, och denna tredje är den värsta någonsin. Jag kan inte ens besöka frukt- och grönsaksavdelningen på Kvantum utan att tårarna börjar rinna. Det är liksom ingen hejd på dem. 

När jag går till jobbet hinner jag bara runt knuten så är det ajöss med dagens foundation och rouge. Åtminstone delvis, eftersom mina tårar plöjer djupa fåror i min omsorgsfullt lagda make up. Och apropå fåror så torkar den salta tårvätskan ut huden under ögonen vilket medför en förhöjd risk för påsar och rynkor. Jag förbrukar således en hel del fuktighetsbevarande ansiktskräm. Because I´m worth it.

Väl framme på jobbet fortsätter tårarna att rinna tills det är dags att gå hem. I stort sett.  

På detta problem finns det dock en lösning, och det är jag glad för eftersom det här på jorden finns så många mycket, mycket större problem som inte har någon lösning. Man kan låta operera in ett pyttelitet rör i vardera tårkanalen som får sitta i ett halvår innan man tar ut det och - VIPS! - har tårkanalerna blivit så vida att de kan forsla bort den besvärande tårvätskan. Bra, va?

Man skall aldrig planera hur man skall disponera en ledig dag, för det blir sällan som man tänkt sig. För min del inleddes dagen med en tur till Piteå. Frida mådde inte bra och ville komma hem, så självklart hämtade jag henne. När jag kom hem visade det sig att Malin hade feber och mådde pyton så nu får jag kanske också vänta mig en släng av nånting.

Så här såg det ut i mitt badrum förra söndagen.

Och så här såg det ut idag. Jag messade Katarina och frågade hur Robbins mamma har gjort, men fick till svar att han inte visste. Katarina föreslog att jag skulle hänga upp en handduk åt henne i alla fall, så jag tror att jag skall göra det. Åtminstone i initialskedet av hennes frånvaro.

Trots att jag jobbade igår så har jag fått kolossalt mycket gjort i helgen. Som jag redan berättat i förra inlägget, (Usch, jag kan inte tänka på det...) så hade jag tvättstugan. Under tiden bakade jag jättegoda kruskabullar efter ett recept som jag inte har använt på flera år. Sedan färdigställde jag ett par tjocksockar och sydde en avlång kudde, 30x70 cm. Tyget är bara två utlåningsprover från jobbet som ändå skulle kastas eftersom vi inte får tillbaka det. Jag tycker det är så vackert... Skräddade också en långärmad tröja och en klänning till mig samt en t-shirt till min mamma. De sakerna hinner jag kanske sy till veckan.  


Idag har jag, efter Piteå-resan, utsatt Katarinas rum för en Extreme Home Makeover. Resultatet blev mycket lyckat. I bästa Ty Pennington-anda gav jag mig i kast med att flytta omkring möbler, städa bort varenda hårklämma som flickan lagt på golvet, hänga in hennes kläder i garderoben (där de bör vara), dammsuga, byta gardiner och, när jag ändå hade ångan uppe, klä om en stol med svart skinnimitation. Och jag går inte på något. Inte ens en Panodil har jag tagit idag.

 
Gott om plats för alla tre symaskiner, och även för den fjärde när den behövs!

Nästa lördag inträffar något som för er i södra Sverige närmast kan betraktas som vardagsmat, men som för oss häruppe är lika osannolikt som att Johnny Depp skulle komma in i butiken för att köpa patentknappar. (Förlåt, jag kom inte på något bättre...) Vi kan nämligen välja mellan att dansa till Claes Lövgrens i Sunderbyn, Shake i Piteå eller Jannez i Skellefteå. Jag och mina gelikar väljer givetvis Jannez. Fullt förståeligt, eller hur?

Dagarna jag inte är nöjd med mitt yttre blir färre och färre, förmodligen till förmån för de dagar jag inte känner mig nöjd med mitt inre... Numera reflekterar jag sällan över mina eventuella fysiska defekter, utan är faktiskt på det hela taget rätt nöjd med vad jag ser när jag passerar en spegel. Det finns ju så mycket viktigare saker att slösa energi på!

Men om jag någon gång skulle känna mig ovanligt lång, mager, rynkig eller bara ful i största allmänhet, så skulle jag åka till Folkets Hus i Piteå och ställa mig framför någon av speglarna på damtoaletten. På dem har nämligen något ljushuvud, troligen i all välmening, klistrat tänkvärda uppmaningar och påståenden som skall hjälpa kvinnor till ett bättre självförtroende.

I jämställdhetens namn borde kanske också herrtoalettens speglar vara prydda med liknande textrader, men män och pojkar är ju starka individer som inte går omkring och tänker negativa tankar om sig själv. De kavlar väl bara upp ärmarna på sin rutiga flanellskjorta och lägger in en ny snus. Eller...?

På måndag flyttar Katarina till Stockholm. Det är först nu som jag har förstått det, tror jag, och jag kommer att sakna henne fruktansvärt. Min slarviga, kloka, snälla, underbara dotter. Vem skall nu trä om overlocken?

Tack och lov har jag två ungar kvar hemma fortfarande, och när Piterevyn är slut hoppas jag få se mer av Frida också. Och Norwegian har ju billiga flygresor...

Helt förtappad bevistade jag för andra gången på bara några månader min ärkefiendes dansarrangemang. Förra gången snikade jag till mig en halv plastmugg kaffe, visserligen iskallt men gratis, och den här gången försågs jag av en omtänksam orkester med BÅDE kaffe och leverpastejsmörgås! Den sistnämnda hade förvarats i kylskåp och jag tycker inte om kallt bröd, men eftersom Bert betalade så bortsåg jag från det. Kaffet var den här gången hett, om än något vattustarkt, men det var i alla fall brunt.

Gratisfikat gjorde att de 180 kronorna jag betalade i entré inte kändes fullt så hutlösa. Jag försöker tänka bort den triste arrangören och fokuserar istället på vad jag fick för pengarna, nämligen en kväll med Drifters, vilket förstås inte är med sanningen överensstämmande. Även Chiquita fick för sig att de skulle jobba för gaget, även om jag tycker att de kunde ha pausat lite oftare. Nej, tar tillbaka det där. Jag ska ju vara snäll! Så nog var de helt ok, men Drifters spelar ju i en helt annan division. 

Det finns dansbandssångerskor och så finns Erika och vem som i fortsättningen skall få en guldklav i kategorin Årets sångerska vete fåglarna. Många sångerskor är glada och charmar publiken, och låter helt ok när man hör dem på dans, men i andra sammanhang, t ex på skiva, hör man tydligt brister, inte alltför sällan i textningen eller rent sångtekniskt. Någon låter som Bengt Bedrup, en annan har ingen mikrofonteknik utan håller micken nära munnen oavsett sångstyrka, en tredje har ett vibrato som får Cynde Peters att blekna av avund. Erika, däremot, sjunger med en varm och fyllig röst som hon dessutom har hundraprocentig kontroll över. Känsla förmedlar inte den som brölar högst utan den som vet vad nyanser är för något. (Alltså en låt med Streaplers. Ha ha ha!) Man kan inte bli annat än imponerad! 
  
Det är också mycket skickligt att växla mellan sång och saxspel, som här i Thank you for the music. Men om man nu behåller klassen så ser jag nog helst att Lillan Westman, Maria Persson eller Jenny Salén får klaven i år. 
  
Rent allmänt tycker jag att det är trevligt med en kvinnlig vokalist i ett dansband, även om många av mina andra favoritband enbart består av medlemmar som har passerat målbrottet. Men finns det något band med en kvinnlig medlem som INTE är vokalist? Ja, förutom Face 84, då.  

På tisdag kväll åkte vi till Piteå för att se årets upplaga av Piterevyn som i år heter Syndfullt och porrfritt.
 
Frida är nämligen med och dansar för andra året i följd. Hon är naturligvis revyns stora attraktion, men även de andra deltagarna är ganska duktiga... Aktörerna har skrivit de flesta sketcherna själva, och det fåtal man har hittat på revydotcom har man gjort om så att de har fått lokal anknytning. Detta är förstås inte alltid av godo. Pitedialekten är ett språk för sig, och alldeles för ofta satt jag som en fågelholk och önskade en textremsa framför scen.

Frida i röd t-shirt
Dansarna höjer verkligen föreställningen och gör att den inte liknar någon annan lokalrevy. Och det säger jag inte bara för att Frida är med. Tror jag.

Detta är för övrigt mitt hundrade inlägg i den här bloggen! Inte illa, om jag får säga det själv! Jag hoppas ni hänger med i minst hundra till!

Jag har nog aldrig gjort ett så plågsamt långt uppehåll under hela min bloggkarriär! Möjligen under bilsemestern i augusti. Eventuellt. Men tiden har helt enkelt inte räckt till. Jag har jobbat och sovit, för att sammanfatta dagarna som har gått från mitt senaste inlägg.

Nyårsaftonen firades i glada vänners lag i badhusets spegelsal. Kolossalt trevligt alltihop med god mat, dans och framförallt en klurig tävling som jag visserligen inte vann, men inte heller kom sist i. Vid 12-slaget gick vi ut och tittade på fyrverkerierna och en stund därefter skjutsade jag hem värdinnan. Ja, och sen var nyårsaftonen över för den här gången. Jag skjutsade hem lite folk innan jag plockade upp Katarina och hennes kompisar utanför Fiskekyrkan. Därefter kunde jag åka hem. Allt körande drog ut på tiden så jag somnade nog inte förrän klockan var nästan fyra på morgonen. Men det tog jag igen på nyårsdagen...

Jag jobbade sent fredag och skulle också upp och jobba på lördag, men jag fann inte det skäl nog att stanna hemma på fredag kväll. Vi styrde kosan mot Skelleftehamn där Drifters spelade och det var ju som vanligt värt eventuella vedermödor. Omkring 500 personer tyckte uppbenbarligen samma sak och det blev en jäkligt trevlig kväll. Vilket var en himla tur, för jag var verkligen allt annat än pigg när väckarklockan ringde klockan 7 morgonen därpå, när jag precis slutit ögonen...

Ronny med Drifters egen cyklopprydde trädgårdstomte.

Sedan grannarnas utspel dagen före nyårsafton, har jag gått omkring och känt mig lite småförbannad mest hela tiden. De har tack och lov varit borta ett par dagar så under den tiden har vi kunnat leva ett normalt familjeliv med misshandel och sprit, men igår kväll kom de hem så då fick vi skärpa till oss. Det blev allmän utdelning av tofflor med extra mjuk sula till samtliga familjemedlemmar samt besök av en logoped som lärde oss att viska utan att förstöra stämbanden. Under våren kommer vi dessutom att gå en kurs i teckenspråk.

Eftersom mina vänner i Drifters skulle komma till mig och äta idag, så tog jag det säkra före det osäkra och kungjorde detta medelst en illgrön lapp på anslagstavlan längst ner i trapphuset på vilken jag bad om överseende om någon granne skulle finna mig och mitt middagssällskap störande. Nu blev det ju inte någon särskilt högljudd tillställning. Det spelades vinylskivor så det stod härliga till, och det var i stort sett bara Flamingokvintetten som låg på skivtallriken.

Detta blev också upphovet till årets hittills mest traumatiska upplevelse. Det är naturligtvis jag som lider mest, men även Ronny, som gjorde den fasansfulla upptäckten, lär behöva några timmars terapi för att få hjälp att förstå vad det var som hände. Han skulle alltså spela Flamingokvintetten 4, ni vet den där blå skivan där de har vita kostymer och varsin kameltå i brallorna på framsidan. Och på baksidan en bild tagen precis innan de slår sina instrument i skallen på den stackars trummisen Boris, som till synes helt ovetande om det kommande illdådet, glatt fortsätter att göra armhävningar. På mittuppslaget poserar de framför Paddans resebyrå iklädda pyjamaser i courtellejersey med för korta ärmar. Ni fattar vilken jag menar, va? Ja, den skivan skulle alltså Ronny spela. Vi kunde knappt bärga oss innan vi skulle få höra Hemma hos mig igen, Varför, Den gamla kastanjeallén men det var nog framförallt Tintarella di luna som fick oss att nästan skälva av förväntan. Och vad strömmar då ur högtalarna om inte Wie der Sonnenschein! På hammondorgel!! En skiva jag inte hade en aning om att jag ägde och därför fram till idag levt ett tämligen lyckligt liv. Sensmoral: När du köper en skiva på second hand - kolla alltid innehållet. 

Men annars gick det bra. Kent, denna godhjärtade människa, diskade middagsdisken. På eget initiativ, skall jag tillägga.

Det är möjligt att han inte ser så glad ut, men det var han, tro mig. Han undrade visserligen om vi inte kunde äta efterrätten på papperstallrikar, men då var det Mattias som gladeligen kavlade upp ärmarna och greppade diskborsten. Sedan tittade vi på Flamingofilmen som gjordes när de firade 45 år, och slutligen avrundade vi med den alltid lika roande På scen del 1. 

Imorgon skall jag, förutom att sova länge, givetvis dansa till Drifters, men troligen också till Chiquita eftersom de spelar non stop tillsammans. Man får helt enkelt ta det onda med det goda.