I´m in love with my car
och jag är försiktig
när jag backar.
Redan första gången jag satte mig bakom ratten i min brors Opel Ascona visste jag skulle komma att bli en bilförare utöver det vanliga. När jag för åttonde gången släppte upp kopplingen utan att växla ur, vrålade min hårt prövade bror att jag fick hitta någon annan att övningsköra med tills jag hade lärt mig att koordinera mina rörelser.
Det gick några månader men eftersom jag är hans favoritsyster (hans enda, för övrigt) så satt jag snart bakom ratten igen. Nu hade jag mognat och allt gick som en dans. Den 19 juni 1978 hade jag den åtråvärda lappen i min hand. Nu gick ingen bilägare säker!
Mitt första möte med en automatväxlad låda kunde ha slutat riktigt illa, men tack och lov höll jag rätt låg fart när jag plötsligt såg mig nödd och tvungen att bromsa. Dessvärre ville min vänstra fot trycka ner den koppling som inte fanns, så den hamnade istället på den förvuxna bromspedalen i denna Dodge Dart av 1963 års modell. Det tog tvärstopp och blev med ens trångt i framsätet när bilens sju passagerare praktiskt taget hamnade i mitt och bilägarens knä.
Så småningom fick jag en egen bil, en VAZ 1500 De luxe-78. Och det var kanske inget fel på den men någon Impala var den ju inte.
Stolt faster är jag till de här gulliga killarna som numera är 31 respektive 33 år. Oj...
Jag behöll den i alla fall några år och nog fyllde den sin funktion även om den hade en ratt så gigantisk att den hade fått en pensionerad busschaufför att nicka igenkännande och fälla en tår.
Åren gick, jag avancerade till en BMW för att slutligen fastna för en kycklinggul Opel Kadett-74. Vid det här laget var jag så bra att jag beslutade mig för att börja tävla i bilkörning! Tillsammans med Gunilla, Pia (hon som snart äger en Elvisskjorta), Anders och min medtävlare Anna styrde vi kosan mot Skellefteå och UNGDOMENS RATTMÄSTERSKAP! I en annan bil från Luleå färdades två grabbar, men det gjorde ingenting för tävlingen var uppdelad i dam- och herrklass. Annas och min konkurrens bestod av en ung flicka som vid tävlingstillfället hade haft körkort i tre veckor.
Det var ju solklart vem som skulle vinna. Det förstod både jag och den överårige tävlingsledaren, men tävlingen måste ju genomföras för formens skull. Så det backades, kördes slalom och parkerades som aldrig förr. Koner och andra markeringar flög, inte bara över tävlingsområdet utan troligen över hela Skellefteå. Som slutgiltig segrare stod treveckorskörkortetflickan. Vilken tur hon hade då,,,, Snörp.
Vi fick i alla fall både diplom och plakett och jag lyckas nog dölja min besvikelse över nederlaget tämligen väl....
Detta fantastiska hände sig i oktober 1982. Året då vi dansade till Focus Fem, Bodals, Jigs och Kamsjös. I bilens kassettbandspelare rullade bandet med Alan Parsons Project Eye in the sky. Men skall jag vara riktigt ärlig kan allt detta också ha inträffat 1983.
Money makes the world go around
Den största konsekvensen av hela händelseförloppet torde ändå vara att en stackars butiksmedarbetare inte får äta sin lunch förrän klockan tre. Hon är då så hungrig att hon skulle kunna svälja knappar och kan knappt bärga sig tills hon har värmt upp sin matlåda som innehåller potatis, lax och vitvinssås.
När hon har ätit upp halva och inte ännu hittat någon lax, inser hon att hon har fått med sig fel Tupperware-burk. Vegetariskt. Tack och lov har chefen sparat en härlig chokladmuffins med rosa glasyr på och fantastiskt kläggig fyllning i. Den tar hon till efterrätt och klarar på så sätt resten av dagen.
Hurra!!
Detta jorde jag i helgen
I lördags publicerades min recension av CC & Lees skiva Gåva till dig i Kuriren. Läs den här.
I söndags satte jag äntligen om alla krukväxter. Trots att de inte är så väldigt många så tog hela projektet bortemot fyra timmar. Den här gången klarade jag det hela ganska bra i och med att jag lyckades begränsa griseriet till diskbänken. Jag klarade alltså av att hålla golvet fritt, vilket jag är mycket nöjd över. Annars brukar jag minsann till slut stå och trampa i spilld gammal jord som jag sprider ut över hela lägenheten med stora saneringsbehov som en direkt följd.
Snudd på kliniskt
Fint blev det med mina gamla krukor. Tycker jag, alltså...
Jag avslutade med att sno Thomas och Annas uppmaning. Har försökt med detta förr, dock utan större framgång.
Kallkällan och dess omgivning har under ett par veckor befolkats av en vilsen älgstackare.
Nu verkar det, tack och lov, som att den har gett sig av, förhoppningsvis till sitt eget element.
I ett tidigare inlägg uttryckte jag mig kritiskt till både dansgolv och publik på Fiskekyrkan, och jag beskrev också mitt missnöje med fjolårets danser på Bryggeriet. I min dansvärld finns det två kriterier som är viktigare än något annat när det gäller att arrangera dans. Det ena är ett fungerande dansgolv och det andra är en scen som orkestern kan stå på. Detta är min högst personliga uppfattning och ingen kritik mot arrangören av tillställningarna som äger/ägde rum i dessa lokaler.
Vi har vår i luften, var har ni er?
Så var det dags för långhelg igen. Denna vecka 4 i mitt arbetsschema, som är så ofantligt underbar. Tillbringade alltså natten hos Frida i Piteå och efter att ha skurat hennes lägenhet under förmiddagen åkte jag till Röda Korset och fyndade litegrann, bland annat ett par högskaftade gympaskor. De är identiska med ett par jag hade som tioåring och som Frida använt för ett par år sedan. De är alltså jättegamla, men helt oanvända. 30 pix!
Inte Converse, men godkända ändå, kanske tack vare åldern.
Naturligtvis hittade jag lite LP-skivor också. Jag har tidigare begränsat mina inköp till Streaplers, Flamingokvintetten, Max Fenders och Tonix. Ibland har jag dock inhandlat skivor med något annat band bara för att jag har dansat mycket till dem. Alexander (från Umeå), Per Lundgrens ( med Tony Ljungström, Black Jack och Torbjörn Eriksson, Jonas Näslund och Jive), Leif Bloms (undrar varför?) och Janders (med bokare-Backlund) är några exempel. Vikingarna och Ingmar Nordströms hoppar jag över, likaså Curt Haagers. Men jag har insett att också Jigs, Cool Candys och Schytts har spelat en betydande roll i mitt dansbandsliv så därför har jag börjat samla på mig lite skivor med dem också. Suck... Men det stannar inte där. Bäst jag stod där och bläddrade i backarna dök det upp ett par gamla Wizex-skivor och jag insåg att också de en gång hörde till mina favoriter. På just den här, Det är dej jag väntar på, från 1984, är det duktiga Lena Pålsson som sjunger.
Hennes hair-day måste ha varit förskräckligt bad eftersom hon istället för att ta av sig hatten och låta vinden leka med de blonda lockarna (som den fick göra i killarnas), resolut knöt fast den med sin sjal. På baksidan har de ställt sig i en källartrappa, men tre av grabbarna hann barrikadera sig innan Lena hann dit. Tack och lov ställde sig den mest förutseende av dem (han med kläder efter väder) bakom hennes rygg och utgjorde på så sätt ett levande vindskydd. Lena kunde således knyta upp sjalen under hakan och lägga den över axlarna, där den var menad att bäras.
Från Piteå körde jag direkt till Boden i syfte att fylla på mitt bord på Veckans Allehanda. Eftersom jag hyr bord för att bli av med saker som bara tar plats, försöker jag undvika att köpa med mig något därifrån, men ibland kan jag bara inte låta bli. Den här gången hittade jag två gamla blomkrukor för fem kronor styck.
Av den till höger har jag redan flera stycken, men ingen i den färgkombinationen.
I söndags, när jag fyllde bordet köpte jag en kokbok som Katarina tog med sig när hon åkte till Stockholm i tisdags.
Ja, så åkte Katarina tillbaka till huvudstaden efter inte ens en månad hemma. Naturligtvis fick hon jobb på Gröna Lund och även om hon inte börjar "på riktigt" förrän i slutet av april, så var hon tvungen att åka ner nu eftersom de har två utbildningsdagar med ett par veckors mellanrum. Den här gången var det mycket mycket sorgligare än den förra. Dels för att hon inte var så himla taggad själv, dels för att hon kommer att vara borta i ett halvår. Jag försökte verkligen att behärska mig, men när jag stod där på perrongen och tittade på henne där hon satt i kupén så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag har ju, som bekant, inga problem med tårproduktionen. Jag skulle väl äga miljoner om tårar var guld (ha ha), men dräneringen är det sämre ställt med.
När tåget gått ville väl Janne muntra upp mig och föreslog en hamburgare på JV-grillen. Jag bestämde mig för en parisare med räksallad och starksenap som jag beordrade Malin att hämta så att jag fick sitta och gråta bakom en vägg. Så småningom lugnade jag ner mig såpass att vi kunde gå in på Kvantum på vägen hem. Där fick jag för mig att folk tittade, och särskilt en karl kunde nästan inte slita blicken från mig. Med mitt osvikliga självförtroende var jag fullkomligt övertygad om att han kollade in mig, alltså typ raggade, men när jag i bilen råkade se mitt ansikte i backspegeln förstod jag anledningen till hans glosjuka.
Så här såg jag ut. Ungefär. Fast blond.
Imorgon spelar Wizex i Sunderbyn och egentligen skulle det vara kul att lyssna på dem eftersom vi har bokat dem till en av Boden Alive-danserna i sommar, men eftersom det är lite månad kvar så här i slutet av pengarna så prioriterar jag mina utgifter och i dessa prioriteringar ingår inte att föda den arrangören. Kanske köper jag lite ölkorv och vindruvor istället.
Det var nämligen dagens middag. Bladspenat, rödlök, röda vindruvor, rostade pumpakärnor, västerbottensost, ölkorv och över allt detta ringlade jag lite tjock balsamvinäger. Till det åt vi nybakat bröd med vitlökssmör. Björn, som ätit hos pappa, blev väldigt avundsjuk så jag misstänker att det får bli en repris någon dag.
Tomhet
Ända sedan i början av december har jag vetat att det inte fanns någon återvändo, att det fanns ett slut som inte låg alltför långt bort. Men precis som alla andra har jag hoppats och bett att något, ett under eller vad som helst, skulle ske så att hon skulle få stanna kvar. I förmiddags ringde hennes man och berättade att hon somnat in för alltid. Jag är så glad att jag fick lära känna henne, min kära vän.
At last
Efter en kämpig dag på jobbet blev jag liggande i soffan. Varför göra idag det man kan skjuta upp till morgondagen, det vill säga till sista sekunden? Jag orkade i alla fall värma lite av det delikata potatismoset som blev över när vi åt ölbräserat renskav häromdagen. Smakade smaskens med en stor smörklick på. Katarina ville också ha, men bad mig att vara lite återhållsam med smöret.
- Mer mos än smör, sade hon.
Och självklart blev det så.
Teacher, I need you
- I badkaret! svarade jag glatt.
- Hm, sade hon något dämpat. Du började halv tio idag...
Egentligen börjar jag halv 12 på fredagar, men eftersom bossen skulle vara borta hade jag lovat att komma en halvtimme tidigare, något som hon ändrat i boken men inte i min hårddisk.
Men jag är ju inte den som såsar när det verkligen gäller. Strax efter öppningsdags stod jag där bakom disken, som vanligt glatt leende men framförallt nybadad.
Igår svängde jag ihop en liten tröja precis innan läggdags av en enormt mjuk trikå som legat till sig ett par år. Först var jag jättenöjd, men efter en stund kände jag att den knallröda färgen inte riktigt var till min fördel. Katarina tittade skeptiskt på mig, hostade lite samtidigt som hon sa:
- Solgården.
Och därmed fick Röda Korset ännu en jumper att skänka till behövande. För den oinvigde skall jag berätta att Solgården är en butik i Luleå där man säljer den typ av kläder man kan finna på marknader. Det finns ett särskilt ord, men jag underlåter att nämna det. Jag hoppas ni förstår. Där piercas det också. Men de har faktiskt en del snygga kläder...
Man kanske inte skall ha dödskalletröjor när man nästan är femtio år. Men vem är jag att känna till sådant?
Häromdagen fick jag mig en bild tillsänd av min kära syster som är frisör och som bevistade den visning där Katarina modellade. Syster, förresten. Vi har visserligen olika föräldrar, men två av dem bor i alla fall ihop. Styvsystrar sade man förr, men vi är moderna och säger plastsystrar.
Den vackra rödtotten är min unge. Visst får jag vara lite mallig...?
Slutligen vill jag bara visa några bilder på två av Sveriges största dansband. Det ena, Jigs, är numera avsomnat, medan Schytts kämpar på och kommer till Boden i sommar om allt går som på räls. (Bara så ni vet så var jag fruktansvärt rolig nu. Peter Danielson, sångare i Schytts, jobbar nämligen som tågklarerare. Ibland spårar jag verkligen ur!) Men man vet ju aldrig. Hemsidan ligger nere och basisten spelar med Starlights på Cinderella...
Så här såg Jigs ut 1974. Lägg märke till det fantastiska överflöd av ansiktshår ett par av medlemmarna begåvats med. En underbar bild som inte lämnar något övrigt att önska. Pilotbrillor, kragsnibbar över kavajslagen, uppvikta manchetter. UNDERBART!
Vad hände, grabbar? Året efter hade bandet förenats med flertalet av sina kollegor i Pyjamasland. Alla hade också både duschat och rakat sig, utom tuffingen till vänster i bild. Han som lånat sin syrras stövlar.
För att få vara med i Schytts var man tvungen att ha en ordentlig rya på bröstet. Det var enda anledningen till att de inte hade någon sångerska. (Det har de för övrigt endast haft en gång. Yeni Karlsson, ursprungligen från Älvsbyn, kvalade in 2003. Hur hon lyckades med det vill jag inte ens tänka på. Hon tvingades dock sluta på grund av ryggbesvär två år senare.) Den stackars snubben längst till höger uppfyllde inte kriterierna till fullo, utan tvingades knäppa igen sin skjorta för att inte avslöja racerbanan (på vilken det inte växer något gräs...)
När jag skrev stora dansband, så menade jag verkligen STORA dansband. Sju personer i vardera. De enda som kommer i närheten av detta idag är Larz Kristerz med sina sex medlemmar. Black Jack har också varit sex stycken fram till för något år sedan, då deras styrka decimerades till fem. Så är det nuförtiden.
Ja, så var ännu ett lärorikt inlägg till ända!
Those were the days
I mina späda ungdomsår läste jag Starlet och Min Häst. Av den senare har jag några årgångar i källaren, ända från det allra första numret. Starlettidningarna hade jag i stugan och när ännu en generation (mina barn) hade läst dem så återstod nära nog intet, varför de återstående resterna förpassades till pappersåtervinningen.
Tack och lov snubblade jag över en ansenlig hög på en loppmarknad för ett par år sedan och nu vill jag delge er, kära läsare, något av innehållet i ett par av dessa. Jag börjar med idolbilden (alltid placerad på baksidan) från det 46:e numret 1973, året då mannen som kom att bli Sveriges ledande dansbandsexpert, såg dagens ljus. 
Bjarne Lundqvist, Lasse Larsson och Ove Pilebo skiljer sig från varandra, men vem är Göran och vem är Håkan? Jag vet, men vet Thomas?
Det gick bra för Streaplers också vid den här tiden. I texten framgår det att de "är inbokade till 1977" och att alla är "direktörer i egen skivstudio, Studio Bohus Grammofon AB." Senaste LP:n Bugga var förhandsbeställd i 75 000 exemplar och den förra, Lady Banana, hade då sålts i 120 000 ex. Yngst var Bjarne, blott 29 år medan tvillingarna var äldst med sina 32. 
Också Flamingokvintetten rönte stora framgångar. I Starlet nr 48 från 1975 redogör de för sin rakt uppåtgående skivförsäljning, som slog alla rekord med Flamingo 5. Vid intervjutillfället hade den passerat 200 000-gränsen. Men allt var inte guld och gröna skogar. Inte heller på den här tiden var dansband något man stolt visade upp i TV. De var med i Bosse Larssons Nygammalt och så sjöng de två låtar i Sveriges Magasin och sen så var det bra med det. 
"Efter många års slit kan dom nu inte bli populärare i svensk pop"
Inget av banden kanske säljer fullt så många skivor idag, men nog är det imponerande att de fortfarande existerar. Nästa tillbakablick kommer att ägnas åt ett par dansband som knappt rymdes på några bilder för att de var så många...
På insidan av respektive tidningsomslag finns texten till Streaplers Bara femton år och Flamingos Sjätte september. Av den händelse att någon vill sjunga med...
Try it once again
- Ett ögonblick, sade människan i den andra änden och det blev tyst i luren.
Efter tre minuter kom hon tillbaka och sa:
- Ja, det har blivit fel. Du kan riva påminnelsen.
Snopet. Och jag som hade eldat upp mig ordentligt och just skulle ifrågasätta rimligheten i att jag, en oskyldig skattebetalande medborgare, skulle behöva ägna tid åt att överklaga något jag inte hade någon som helst del i. Nu behövde jag bara lägga på luren och gå raka spåret till papperskorgen. Jaha ja. Så det kan bli ibland.
Bloody well right
I torsdags beställde vi ett nytt id-kort till Katarina och ikväll ringde en kille från Arlanda och sa att han hade hittat hennes borttappade i ett flygplan. Så nu har hon snart två stycken, vilket inte behöver vara helt fel.
Jag har några produktiva dagar bakom mig. Det är möjligt att jag fick något slags adrenalinkick av samtalet med arbetsförmedlingen i fredags och behövde få utlopp för min ilska och frustration. Istället för att skälla på barnen och sparka sönder dörrar så bakade jag ett par snygga limpor.
Tyvärr blev de jättedegiga. Om man skär tunna skivor som man sedan rostar på gränsen intill brända kan man dock äta dem under förutsättning att man har ordentligt med pålägg.
Nästa projekt blev paltkokning. Av fyra kilo potatis blir det mycket palt så idag har jag fördelat beståndet mellan Janne, mamma och Frida. Och då har jag ändå behållit omkring tio stycken, efter att vi ätit av den två gånger.
För den oinvigde, läs sörlännningar, kan jag berätta att denna rätt lämpligast avnjutes med normalsaltat smör och ljus sirap som tillbehör. Den salta palten i kombination med den söta sirapen och det kalla smöret är en oslagbar kombination. Sedan finns det de som påstår att jag är konstig och hävdar att man skall äta palt med lingonsylt och smör.
Mitt i paltkoket ringde Monika och undrade om vi ändå inte skulle gå på Fiskekyrkan på kvällen. Jag hade nog haft mina funderingar tidigare eftersom det var Jontez Norrbottenspremiär, men efter en tung arbetslördag och sedan det där med palten hade jag bestämt mig för att stanna hemma och kanske titta på den numera totalt ointressanta Melodifestivalen. Läget var dock inte värre än att jag kunde uppbåda den energi som behövdes för att duscha och göra mig i ordning och en timme senare sjönk jag ner i soffan hemma hos Monika.
Jag tror att klockan var omkring 23 när vi kom till Fiskekyrkan och efter att ha kollat in läget litegrann var jag glad att vi inte kommit tidigare. Publiken bestod till största delen av äldre höggradigt berusade personer, och trots att vi drack en cider var så blev de inte snyggare. Ett par dancemän fanns det dock så vi kunde legalt beträda dansgolvet, stort som ett ordinärt köksgolv. Med en list tvärs över. Den har någon spikat dit för att folk skall ha något att snubbla över, vilket i sin tur ger orkestermedlemmarna något att dra på munnen åt och det är ju alltid kul med en glad orkester. Hursomhelst så är Jontez ett jättebra dansband och jag ser fram emot att få dansa till dem på ett RIKTIGT dansställe någon gång...
Bland gästerna märktes Kläppen och Jonza från duon Barrabazz, och det var då ändå en jäkla tur, för tack vare dem så fanns det i alla fall fyra stycken som kunde flytta fötterna i takt till musiken. Karlar, alltså. Det är ju dem jag dansar med.
Det var inte jag som var kvällens linslus...
Så här såg Jontez ut snett uppifrån. Hade jag stått på dansgolvet och fotat hade ni fått se helt andra saker. Scenen är skyhög.
Fiskekyrkan är inget vidare dansställe, även om det är bättre än Bryggeriet, där arrangören huserade förra vintern. På Bryggeriet rensade man halva restaurangen på bord och stolar, ställde orkestern i ett hörn och körde sedan igång. Förutom att det onekligen kan vara förenat med en viss fara för ett band att spela i samma höjd som där berusade lössläppta individer utför kroppsrörelser av olika slag, så ger ett dylikt arrangemang en firmafestipersonalmatsalen-känsla istället för dansiaftontillfavoritbandet-känslan som nog i alla fall torde vara syftet med det hela. Så på det sättet är Fiskekyrkan bättre, eftersom där finns en ordentlig scen, en och sjuttio hög. Minst. Men då lämnar å andra sidan det frimärkesstora dansgolvet en hel del övrigt att önska. Ja, jag vet att jag är kräsen och petig, men kika en extra gång på den här bloggens header så vet ni varför...
I helgen har jag sytt färdigt Björns munkjacka och den blev han mycket glad över.
Och på jobbet säljer vi tjocka fina frottéhanddukar för nästan ingenting. Med 70 % rabatt betalar man 27 kronor för en badhandduk i formatet 70x130 cm. Ibland glimmar även jag till så när jag insåg att hur mycket frotté, som annars kostar 119 kr metern, man får för pengarna så köpte jag fyra stycken och ikväll, när jag skjutsade Frida till Piteå, hade hon med sig sin hett efterlängtade långa badrock.
Jordgubbsmönstrade infodringar...
Imorgon arbetsdag, möte med Lulebo och så kommer Thomas. Jag måste sova lite. Gäsp och godnatt!
Givin´ up
När man söker jobb så finns det alltid en eller ett par personer som man kan ringa till och ställa frågor om bl a den tjänst man söker. Inte alltför sällan är den här personen man ringer till så vänlig och tillmötesgående att man, när man lägger på luren, nästan har stämt lunchträff. Flera gånger har det hänt att personen sagt:
- Vad var det nu du hette? Jag måste anteckna ditt namn så att jag kan återknyta det med din ansökan! (Vad är det för j-a formulering, förresten. Tänker jag.)
Men när ansökningstiden är ute, det har gått en vecka och man ringer upp den här personen igen och frejdligt undrar hur det går med rekryteringen i allmänhet och med min ansökan i synnerhet, så svarar den:
- Vi har 750 sökande till de här tjänsterna och har du inte blivit kallad till uttagningarna som börjar på måndag så är det tyvärr kört för din del den här gången, men återkom gärna med en ansökan nästa gång vi söker!
Och när man då undrar vad man har använt för urvalsmetod, varför jag med mina kvalifikationer inte har blivit kallad, så svarar personen att de endast har plockat ut de som tydligt angett vad det är som gör att de vill ha just det här jobbet. Och när jag påpekar att jag HAR det, men ändå undrar om det inte är den sökandes kompetens som borde vara avgörande för tillsättningen, upprepar den bara att jag är välkommen att söka nästa gång.
Jag tycker inte att de här personerna skall vara så positiva och bli så personliga i första kontakten med den sökande. Det inger falska förhoppningar. Jag är så skitless på att sitta och skriva insmickrande personliga brev och jag beklagar de arbetsgivare som inte begriper vilken duglig medarbetare de går miste om.
Det är möjligt att jag anses för gammal, men jag citerar en ung man som jag nyligen haft mailkontakt med i ett annat ärende. Han skriver "Jag ser på birthday.se att du är 49 år. Det är ju ingen ålder!". Trevlig kille.
Men annars så är jag verkligen skitförbannad.
Halvlek - lilla lördag
En lika stor fördel som nackdel med att jobba i butik är onekligen arbetstiderna. Jag är glad att jag slipper stiga upp mitt i natten men samtidigt är det ganska tungt att sluta en kvart över sex varenda vareviga dag. I stort sett. Å andra sidan kan jag ju vara glad att jag inte jobbar på Åhléns eller i Smedjan, som båda stänger 19.
Igår morse började jag inte förrän kl 11 och hann således med att avslappnande bad. Brukar köpa jättestora badbomber från Lush, som doftar himmelskt och räcker till minst tio bad, men i söndags köpte jag en gigantisk flaska Palmolive duschcreme på Rusta och det ger minst lika mycket skum av bara ett litet sprutt. Trettiofem spänn. Jag känner mig väldigt ekonomisk.
Och igår var det dags för ännu ett onsdagsmys hos Christin. Under senhösten och början av vintern tror jag det gick månader utan att vi sågs men den senaste månaden har vi träffats massor. Gårdagens middag bestod av lammkött (som man ÄTER), ugnsstekta grönsaker, tzatziki och vitlöksbröd. Till det fick jag Trocadero, min favoritläsk av vilken jag mår betydligt bättre än av till exempel vin.
Efter middagen öppnade jag ett hotmail-konto till Christin, så nu skall vi maila så det står härliga till! Sedan såg vi ett dokumentär på trean (Jag tittar uteslutande på trean och femman när jag är borta eftersom jag inte har dem hemma.) vilken handlade om en kvinna som inte fick tvätta sig på sex veckor. Jätteäckligt, men roligt. Dock kändes inte de extrastarka ostbågarna, som stod på bordet, lika lockande längre.
För att inte bli sittande uppe hela natten som vi brukar, bestämde vi oss för att gå och lägga oss efter programmet, men först fick jag titta på några av Christins bokfilialer som är utspridda på de mest osannolika ställen runtom i huset. Mycket intressant. Det visade sig att hon har en del dupletter, bl a Johan Ajvide Lindqvists Hanteringen av döda som jag fick med mig hem. Jag skall läsa den så snart jag har läst ut En kort berättelse om traktorer på ukrainska.
Jag har full förståelse för Christins boksamlande. Jag har ju mina tyger...
Och till frukosten fick jag en lektion i sudoku. Eftersom jag är i det närmaste analfabet när det gäller korsord, undantaget Kurirens barnkryss, så har jag givetvis aldrig begripit det där med sudoku. Jag fick visserligen en smärre aha-upplevelse, men jag tror inte att jag fördenskull plötsligt kommer att krypa upp i soffhörnet med penna och tidning i högsta hugg. Men nu kan jag ju, om jag skulle vilja. Och Christin kan maila, thanks to me! "Det är ett geende och ett tagande" som en av mina studiekamrater skrev i en uppsats när jag läste svenska A på universitetet. Av sådana individer blir det lärare som tycker illa om elever som är bättre än dem. Jag är själv upphov till ett sådant barn. Ja, det blev en annan tråd...
Ikväll har jag nästan sytt färdigt en munkjacka till Björn. Sydde lite stickningar så att den skall få ett mer "köpt" utseende. Den blir nog bra. Vi får se imorgon när den är färdig. 
Förresten så har också Anna Neah Olsson en blogg numera! Häng med från början och kolla särskilt in hennes header! Är den inte läcker så säg?
Mean woman blues
Konstaterar vid hemgången att Plannja spelar hemma, vilket som vanligt innebär total parkeringsanarki. Runt hela kvarteret står det bilar parkerade på varenda kvadratmeter med någorlunda lite snö, och runt alltihop snurrar tidsoptimisterna i hopp om att någon skall lämna en plats till dem. Och det gör det strax...
Men först skrapar jag omsorgsfullt varenda ruta runtom. Sedan sätter jag mig i bilen och startar, men eftersom det är minusgrader måste den stå och gå några minuter innan jag kan köra. Till slut måste jag sakta lämna den så åtråvärda parkeringsrutan och då startar en kamp på liv och död om vem som skall slinka in på den tomma platsen utan att plåtskador uppstår. Vem som vinner slaget vet jag inte och det är heller inte intressant. Vad jag däremot vet är att alla som kämpat också missat uppkastet inne i hallen.
Jag svär ve och förbannelse över alla idioter som har ställt sina bilar så illa att jag nästan inte kan passera, och funderar vad som händer om brandkår och ambulans måste göra en utryckning. Hur i hela friden kommer det sig att man vid ett sportevenemang kan parkera som den kroppsdel man vanligtvis sitter på? Hur lång tid skulle det ta innan det satt en lapp på rutan om jag parkerade på gatan utanför Kulturens Hus eller Norrbottensteatern? Inte särskilt länge, misstänker jag. Men primitiva indolenta sportfånar, de kan parkera var de vill utan att det blir några följder. Fy farao. Milt uttryckt.
Och en annan får inte ens köra lite för fort....
Så många FEL
2. Hon mötte dem inte. De sprang ifatt henne på Storgatan.
Så var det med det.
Dance the night away
Det gick inte något vidare för Thorleifs i Melodifestivalen. Eller också kan man kanske säga att det gick relativt bra. De kom ju inte sist precis.
Jag dansade med en av mina trogna kavaljerer igår, men när jag öste lovord över Sweet kissin´ in the moonlight höll han mig på en armlängds avstånd, betraktade mig med avsmak och sa:
- Du kan väl för fan inte mena allvar! Säg att du ljuger! Du driver med mig, eller hur?
Eftersom jag aldrig skulle komma på att förneka min faiblesse för den här typen av musik i allmänhet och Thorleifs i synnerhet, så vidhöll jag givetvis vad jag sagt. Han tittade på mig som om jag haft sex fingrar på varje hand och klivit direkt ur The Deliverance. Det kommer aldrig att bli vi...
Då kändes det bättre när jag en stund senare fick medhåll av hela Martinez i vars sällskap jag känner mig helt normal. Martinez blir bara roligare och roligare att dansa till! De har en varierad och mycket dansbar repertoar och Lillan är en alldeles föredömlig frontfigur. Alla jag dansade med hade någonting gott att säga om dem. Särskilt en man från inlandet som var rädd att Lillan skulle byta till en längre kjol efter pausen. Det gjorde hon inte och han såg glad ut resten av kvällen.
Jag fascineras och förfasas över det enorma överskott på kvinnor som numera snarare är att betrakta som regel än undantag. Var är MÄNNEN? Det är ju inte älgjakt året runt! Är detta början till slutet för mänskligheten? Med bara kvinnor på dans omöjliggörs ju förutsättningen för artens fortlevnad! Krafttag behövs! Å andra sidan är det där med förökning inte något särskilt hållbart argument med tanke på medelåldern vid de tillställningar jag besöker.
Katarinas legitimation befinner sig någon annanstans än i hennes portmonnä. Detta blev hon varse om när hon skulle in på ett ställe med 18-års åldersgräns i fredags. Förtvivlat vände hon ut och in på väskan men id-kortet stod inte att finna. Så det var bara för fröken att vända på klacken och gå därifrån. Försmädligt, särskilt med tanke på att hennes sjuttonåriga kompis kom in utan problem.
Mammajouren gjorde en utryckning och på sin promenad till vår avtalade mötesplats mötte Katarina en tjej och en kille som tyckte hon var snygg och ville att hon skulle vara med på frisörvisning dagen efter, alltså igår. De representerade Toni & Guy och eftersom hon har varit modell åt dem förut så ställde hon upp även denna gång. Visningen tog hela dagen i anspråk och så här såg hon ut när hon kom hem. Läckert, om ni frågar mig.
Det är möjligt att hon kan få vissa problem med sikten.
I morse hävde jag mig ur bingen bortemot 10-snåret och sorterade tvätt. Men man skall inte boka tvättstugan den 29 februari när den dagen inte ens finns. Jag sätter väl om blommorna istället.
