Again and again...
-Har ni stängt?
Som den stabila människa jag är säger jag ingenting förrän jag har fått undan det röda skynket som ramlat ner framför ögonen på mig. Sedan säger jag:
-Nej, o nej! Vi har bara låst dörren en liten stund för vi tyckte att vi behövde en paus. Vi brukar ta det lite lugnt en stund, lägga upp fötterna och ta ett glas vin, men om du väntar här i det i övrigt nedsläckta Shopping så skall du se att vi öppnar snart igen!
Säger jag ju givetvis inte. Däremot förklarar jag att det är stängt och att det är därför som dörren är låst . Det är inte svårt att låta bli att le.
I got rhythm
I fredags spelade Widerbergs i Sunderbyn och igår var Sannex på Statt samt Torgny Melins i Kalix. Och jag var på alla ställena och förlustade mig. Inte. Helgen ägnades åt arbete och att skjutsa och hämta den snart 19-åriga dottern på diverse tillställningar. 21-åringen var på Cleo men promenerade hem med sin kompis. Värre är det med den yngre, vars vänner bor på andra håll. Natten mot fredag ägde en våldtäkt rum i centrala Luleå, så nu har den hysteriska lejonmamman fullt upp.
Och eftersom det inte händer så mycket i mitt fattiga liv just nu så gör jag ett avbrott i Berättelsen om Boellas olycksaliga liv och berättar lite ur Min vän Thomas öden och äventyr. Vi har mycket gemensamt, han och jag. Den späda kroppshyddan, t ex. Thomas har även han i alla tider fått höra att han borde gå upp i vikt och till slut gav han vika för tjatet och satte sig själv på en diet som bestod av oxfilé och bernaisesås. År ut och år in har han kämpat och nu, äntligen, har har hans vedermödor gett resultat. 
Han måste dessvärre bära hjälm, enär hans kropp nu är så tung att han knappt kan hålla den upprätt. Eller hörde den här bilden kanske till kick-offen inför Dansbandskampen? Hm, jag måste kanske utreda...
I våras gjorde Thomas ett bejublat framträdande med Christer Sjögren-hiten I love Europe på sin och Annas födelsedagsfest, och sedan ryktet om denna succé nått självaste The King har Thomas inte haft en lugn stund. Christer har fullkomligen bombarderat Thomas med mail, sms och telefonsamtal i hopp om att få med honom i sin show på Tyrolen. Men Thomas har haft fullt upp med p4Dans, Guldklaven, resor till Norrbotten, motionsdans i Bjärnum på söndagar och nu också Dansbandskampen så det har länge sett mörkt ut för den gode Christer. Men så i torsdags dök det upp en lucka i Thomas agenda och de två kunde äntligen mötas på Tyrolens scen där de, för första gången i världshistorien, tillsammans framförde Blue Hawaii, känslosamt ackompanjerad av Thomas på luta, nej förlåt..tuta ska det vara, och cymbal.
Se, hur lyckligt han skrattar, Christer. De andra musikerna tappade både hakor och koncept (sans och vett?) när de insåg vilket unikt mästarmöte de hade förmånen att få vara en del av.
Man kan alltså säga att jag spökbloggar lite åt Thomas, som ju faktiskt inte hinner med sådana triviala sysslor. Och trots att jag endast utgår från hans sms och mms så tror jag att jag lyckas ganska bra!
Hold your horses
Om jag haft en vanligt jobb, med hyfsat vanliga arbetstider och framförallt med en vanlig lön, så hade jag nu varit fodervärd till en alldeles vanlig häst. Alltså typ en egen! En kund jag känner har råkat samla på sig lite för många hästar och vill helst inte göra sig av med någon (som att sälja ett barn) och därför frågade hon om jag möjligen kunde tänka mig att ta en på foder, ev halvfoder. Men det kunde jag inte. Här går jag omkring och önskar att jag vore yngre, medan jag egentligen borde önska att jag var äldre. För som pigg pensionär borde jag väl rimligtvis hinna med både hästar och pistolskytte? Jag kanske inte behöver försörja några barn då heller?
Igår var det presskonferens och både juryn och banden i svt:s satsning Dansbandskampen offentliggjordes. Jag är så jätteglad för Thomas skull och han är precis rätt person i det här sammanhanget! Jag låter bli att läsa dansmaffian.se för jag vill inte förstöra mitt för tillfället goda humör. Jag spolar upp ett badvatten istället, för imorgon är jag LEDIG!
Happy new year?
I morse, när grannarna i vanlig ordning högljutt utbytte meningskiljaktligheter, slog det mig att det var längesedan jag bråkade med någon. I takt med att barnen har blivit äldre har också antalet konflikter decimerats. Nu är det bara Björn som kan få mig att höja rösten lite, och knappt det. Det känns ju jättebra, för jag har aldrig gillat att bråka. Det är bara jobbigt.
Igår ringde Thomas och berättade att han och Anna skall ta med sig Pelle och Susanna hit upp över nyår! Vi ska visa dem Luleå, men vad de ska göra de resterande dagarna av sin vistelse här har jag inte en aning om... Det blir i alla fall jättekul! Thomas lät obehärskat glad, men jag tror han är mest lättad över att deras resa till Alperna i och med detta blev framflyttad, och att han nu inte behöver bryta benen förrän under sportlovet. Inte för att jag begriper varför han skall utsätta sig för något så livsfarligt som utförsåkning.
Min chef gav mig sina gamla slalomskidor en gång när jag skulle på orkesterforum i Vemdalen. Kolossalt omtänksamt, men tog jag med dem? Nix. Lite självbevarelsedrift har man väl.
Pelle är ängslig för mörkret häruppe, så Thomas har inlett något slags kognitiv beteendeterapi med honom, då han får blunda en stund och föreställa sig att han är i Luleå. Får se om det hjälper. Annars har vi ju faktiskt lampor, både ute och inne. Men det kan ju få bli en överraskning. Susanna däremot, är ju en berest kvinna som varit i Dundret en gång, så jag antar att hon är mer cool och ser fram emot att träffa alla intressanta människor som Thomas umgicks med i sitt tidigare liv. Och jag misstänker att hon efter dessa möten kommer att ha en betydligt mer ödmjuk inställning till de människor hon konfronteras med i sin dagliga gärning.
Igår var också Frida hemma på en liten blixtvisit. Jag hade inte träffat henne på två veckor, men av allt vi skulle göra blev platt intet. Hon hade fel jacka med sig hem, så jag kunde inte slå i tryckknapparna som saknas. Hon var hos sin pappa mesta tiden så min bloggdesign får uppenbarligen vänta ett tag till. Flickan saknar köksbord, mikrovågsugn och DAMMSUGARE så när jag skjutsade hem henne hämtade jag också Jannes dammsugare, eftersom jag tyckte det var enklare än att hålla på att släpa på min. Att kånka en dammsugare ut och in ur bilar och upp och ner för trappor är nämligen nästan lika besvärligt som att bära en möbel. Det ramlar konstiga borstar på marken och slangen lever sitt eget liv. Munstycket kastar sig med full kraft in i lacken på bilen (vilket inte gör så mycket eftersom jag har blivit blasé när det gäller min förut så fina bil. Bucklan är nämligen fortfarande kvar och gör mig lätt illamående varje gång jag ser på den och det gör jag ju rätt ofta eftersom den sitter på förarsidan.) och själva bärandet kräver hundraprocentig uppmärksamhet. Detta gör att det är omöjligt att få med sig t ex handväskan upp i lägenheten samtidigt.
Jag hade tänkt stanna och mysa hos lilla fröken en stund, men det kunde jag bara glömma eftersom hon plötsligt var tvungen att göra en insats som jourhavande kompis, så efter att hastigt ha jagat luddelumpar var det bara att packa sig hemåt igen. Och då hade jag missat P4Dans. Men det regnade i alla fall inte.
Misslyckat fildelningsförsök
Mina älskade asdyra Dieseljeans är inte outslitliga, har jag upptäckt. Därför har jag ägnat massor med timmar till att kopiera dem, hitta ett lämpligt denimtyg och sist men inte minst - fabricera ett nytt, fräscht par. Som inte kostar 1300 pix. Det började med att inte tyget räckte, så jag gjorde oket av konstläder. Sen kämpade jag på med detaljer och knappar och allt, bara för att slutligen konstatera att det inte gick särskilt bra. Välsydda, javisst. Men inte så välsittande... De kändes inte bra, och hade jag provat dem i en butik hade jag aldrig ens funderat på att köpa dem. Men man kan ju inte lyckas jämt.
De högklackade skorna är bara på låtsas, även om det är skitsnyggt. Man får snygg hållning, snygga ben och blir drygt en och nittio. Skulle inte nå ner till kundvagnen på Kvantum... Men Katarina (det är hennes skor) tycker att jag kan börja gå omkring med dem. Förr sa hon att jag inte skulle ha högklackat eftersom mina abnorma vader (resultatet av många timmar på hästryggen) fick mig att se ut som en transvestit. Men med en 19-årings mognad har hon nu alltså ändrat uppfattning. Även hon provade jeansen, men hon tyckte de såg töntiga ut med konstlädret och det kan jag nog hålla med henne om. Men mitt eget lilla märke fick godkänt...
Igår var jag ledig och inledde dagen med att samla vuxenpoäng genom att lösa melodikrysset! Visserligen lyssnade jag på det i mobilen, liggande i sängen, men dock. Björn försvann med kompisar och tjejerna föreslog en sväng på stan. Katarina fick skavsår så fort hon klev ur porten, men jag vägrade hämta bilen, så vi promenerade in till stan i det soliga vädret.
Det var jäkligt varmt och man behövde verkligen inte mössa och vinterjacka. Efter att ha köpt en ny mascara var vi alldeles utmattade, särskilt flickan med rosa hår som inte gillar att anstränga sig, så det blev latte och filmrullar på Ohlssons konditori.
Gårdagen avslutades hos Annmari i Avan. Hon har haft tygaffär för tio år sedan, och skall avyttra sitt kvarvarande lager av knappar och dragkedjor. Eftersom vi är kvinnor, och kvinnor ofta lider av en åkomma som innebär att de
A. samlar på sig tyg de inte behöver
B. tycker om att titta på knappar
C. finner ett nöje i att sortera dragkedjor efter längd, färg och beskaffenhet
så hade jag behövt stanna minst en vecka för att hinna med B och C i den utsträckning jag hade velat. Men nu ville det sig inte bättre än att jag skulle hämta Katarina på en fest i Gammelstad och sista färjan gick vid midnatt, så både sorteringen och tittandet blev därefter. Sedan fick jag skynda mig iväg och det var KNAPPT att jag hann...
Det föll tårar från himlen
Tycker det räcker med en miniatyrbild eftersom jag är sanslöst fåfäng och mina ögon är röda, inte bara av tårar (Jag grät nämligen en skvätt när jag berättade om sms:et. Kan vara bra att rensa tårkanalerna ibland.) utan också av ögoninflammation.
Thomas hade lovat att bjuda mig på middag eftersom jag fyllde år, något som även Sigge hade gjort veckan innan, så han blev bjuden han också. Men jag vill nog påstå att Thomas hade lite tur eftersom varken jag eller Sigge drack något starkare än Trocadero och Cola...
Det gjorde jag däremot på tisdag, när jag flydde uppvaktning i hemmiljö och åkte till Max och Christin i Boden. Drack starkt, alltså. Det vankades härlig surströmming och till det både snaps och en 7,2:a.
Till efterrätt bjöds det på mandeltårta badande i punsch och till det vispad grädde som också den till hälften bestod av punsch. Och vi drack givetvis punsch till, men inte mer än någon deciliter. Var, alltså. Och eftersom jag är så känslig och har lätt för att må dåligt av alkohol så avrundades kvällen med något som jag garanterat klarar av, nämligen rom och cola.
Sen fick jag presenter! Innan jag åkte hemifrån på morgonen hade jag fått en ny säsong av Absolute Faboulus av mina barn. Nu fick jag ett paket av söta devonrexen Rousseau som innehöll bodybutter och showergel med mangodoft samt En kvinnas doft på dvd.
Av Max och Christin fick jag sprit. En Koskenkorva Vanilla och en Chymos Café. De skall kombineras. Sen är det inte helt fel att späda ut det hela med lite mjölk och is. Faktiskt.
Men som jag mådde igår morse lär det nog dröja innan jag dricker något annat än mjölk... Jag vaknade med känslan av att någon under natten slagit en yxa i huvudet på mig, och jag hade stora svårigheter att komma ur sängen. Efter en B-vitamin och mängder av vatten samt en promenad till jobbet (började inte förrän 11.30) kändes det dock en smula bättre. Under promenaden hem messade Thomas att jag kunde behålla Black Jack-skivan han lämnat och då blev jag ju förstås jätteglad eftersom den är så bra, även om det saknas en låt - 16:de september - och när jag kom hem hade Janne och Malin köpt en kombinerad video/dvd i födelsedagspresent. Ja, då var det ju färdigt och tårarna sprutade återigen. Fast när jag ringde till Janne för att tacka så tyckte han inte att jag behövde bli så himla glad utan hävdade att de köpt den till familjen eftersom vi numera endast har ettan, tvåan och fyran och Frida har tagit dvd:n, som ju onekligen är hennes... Våra stackars hemmavarande barn har alltså inte mycket att titta på när det är mammavecka. Men nu...
Hå hå ja ja! Nu är det tackochlov inte så mycket kvar av den här veckan. Idag är jag ledig och skall skicka in lite intresseanmälningar till olika arbetsplatser. Jag kan utan problem se mig själv vid ett dammigt skrivbord i ett av Svenska Kyrkans arkiv...
Avslutningsvis gör jag en Rolf Nilsén (journalist, typ och recensent på Norrbottenskuriren)!
Bäst just nu: Varning för hunden med Perikles. Särskilt Finns det nån annan.
Gråt inga tårar
Ja, jag försöker låta bli. Sometimes I´m up, sometimes I´m down... "En olycka kommer sällan ensam" sa Janne när vi svängde in på parkeringen i Boden. Ack, huru rätt hade han inte. Halv elva hade jag ett missat samtal hemifrån. Jag ringde upp och för att göra en lång historia kort tar jag endast med det väsentliga. Sonen och tre kompisar, en flaska hårspray, hål i burken, hål i betonggris, tändare, pang, blödande öga på kompis, ambulans, skärrad son. Det var bara att åka hem. Det hade, efter omständigheterna, gått relativt bra, men det fick vi ju inte klart för oss förrän dagen efter.
Vi hann i a f höra Thorleifs fram till pausen, och det var ju inte illa. Eftersom publiksiffran stannade på nära 700 pers (där rök vårt rekord) så gjorde det nog inte så mycket att vi for hem. Det blev bara bättre om plats. Jag har alltid gillat Thorleifs. En del klarar inte av hans röst, men Thorleifs ger mig samma känsla som Flamingokvintetten. Det där igenkännande, välbekanta som har funnits med åtminstone sedan jag var tonåring. Och de spelar onekligen fantastisk dansmusik, perfekt för oss som dansar vanlig foxtrot. Och saxarna...suck.
Så här glada blev Magnus och Thorleif när jag sa att jag skulle åka hem... För första gången kunde jag också ta en whisky med Hasse, eftersom jag inte körde. Hela säsongen har gått och varje fredag har jag suttit där med bilnycklarna i handen och sagt "Nej, tack" när han har öppnat flaskan. Inte för att jag tycker om whisky, men det gick bra när jag blandat ut det med Loka hallon. Så egentligen hann jag inte dansa särskilt mycket.
Lördagen blev bättre. Jag gick till jobbet utan att ramla och bryta vare sig armar eller ben, och det gick riktigt bra att jobba också. På eftermiddagen fick jag ett trevligt sms och helt plötsligt kändes allt rätt bra, trots att bucklan på bilen inte försvunnit under natten. 
Så här roar sig Katarina en vanlig lördagkväll. Själv fann jag mig ståendes vid diskbänken, bakandes bullar. Ovanligt.
Always crashing in the same car
Visst är det ok att tycka lite synd om sig själv...?
Sometimes we cry
Lägg märke till flickans entusiastiska ansiktsuttryck. Kan man tolka det som något annat än ren lycka? Men inte blev den väl så ful? Den har breda vändsydda muddar med hål för tummen. Väldigt proffsigt...
Och nu till något allvarligare som jag länge funderat på om jag skall skriva om eller inte. När jag startade min blogg hade jag som föresats att vara personlig men inte privat. Ni kommer således aldrig att få läsa om mina eventuella krämpor och åkommor, särskilt inte om de befinner sig under bältet. Men min 18-åring tyckte att jag skulle skulle skriva om detta, egentligen bara för att det gör mig riktigt f-bannad och eftersom det är ett slags normaltillstånd hos mig så varför inte...? Det känns så naturligt...
Jag har en kompis i Boden som har en bekant som i sin tur har en vänninna som brukar åka på dans. Denna väninna (jag har mina aningar om vem det är) hade sett mig på dans i Skellefteå för ett tag sedan och uttryckt åsikter om mitt utseende. För att vara mer exakt hade hon tyckt att jag var så fruktansvärt smal att jag måste vara sjuk "för så smal som Boel är kan ingen frisk människa vara". Jaha, tack för det. Mig veterligen är jag fullkomligt frisk, sånär som på någon släng av migrän då och då. Ja, och så var jag lite förkyld för ett par veckor sedan. För mig är det totalt främmande att kommentera andra människors utseende,det har jag faktiskt vuxit ifrån. Jag kan däremot spy galla över elaka, bittra medelålders kärringar som måste förgylla sina fattiga liv med att snacka skit om andra. Lägg märke till att jag underlät att nämna att dessa skator ofta är, om inte feta, så åtminstone smått plufsiga och överviktiga.
Detta är något jag fått höra i hela mitt liv. När jag var liten klappade mammas vänninor mig på kinden och beklagade med medlidsamma ansiktsuttryck, min magerhet. När jag var tonåring fick jag heta biafrabarn av några äldre tjejer i skolan. (Undrar vad de hade kallat mig idag, när inte Biafra längre finns...?) En granne till barnens pappa slänger alltid ur sig något vänligt som t ex "Om du hade haft lite mer hull så hade du inte frusit så mycket", när jag springer ut till bilen utan ytterplagg i 20 graders kyla. En människa, som jag förut betraktade som min vän, påpekade alltid att jag borde börja träna för att få mer muskler, att jag borde ta en kaka till för att gå upp i vikt, att jag borde ha en tjockare tröja för att se rundare ut o s v... Och just de där kommentarerna "Du behöver äta mer så du går upp i vikt" kan faktiskt reta gallfeber på mig!
Det är möjligt att de fälls i all välmening och förut sa jag aldrig något, men på senare år har jag blivit tuffare (elakare?) och frågar gärna "Varför? Varför skall jag gå upp i vikt? Mår du dåligt av att jag är så smal så behöver du inte titta på mig." Skulle man avråda en överviktig att ta en kaka? Skulle man säga "Om du gick ner några kilo så skulle dina blodtrycksbesvär minska och dina knäleder skulle må bättre."? Nej, när det gäller övervikt tänker man bara, eftersom man inte vill såra någon. Däremot viskas det säkerligen en hel del bakom ryggen även på dessa, eftersom jag tror att de som anser det så viktigt att ha åsikter om människors utseende, inte begränsar sitt tyckande till enbart en viktkategori.
Nu tycker jag ju själv inte att jag ser så eländig ut. Det är klart att jag gärna hade velat öka på vissa mått, men på det stora hela är jag nöjd med mig själv. Jag är 180 cm och väger hälsosamma 57 kg. Jag är smidig som en lekatt och springer med lätthet mina tre trappor upp, utan att bli särskilt anfådd. Jag kan ha i stort sett vilka kläder som helst. Jag undviker dock ärmlöst i vissa sammanhang, eftersom jag har överarmar som hälsenan på en talgoxe, och ofta begränsas jag av ärmlängder och korta byxben, men det gör ingenting eftersom jag är så fruktansvärt bra på att sy.
Det har dock tagit mig nästan ett helt liv att komma hit och det är därför som jag blir så oerhört ledsen. Jag kan förstå att man kan reagera om någon verkar ha gått ner mycket under en kort tid, men jag har ju för tusan alltid varit jättesmal! Jag ser ju ut så här! Det tråkigaste är att man har så lite att prata om att man måste göra sina medmänniskors yttre till ett samtalsämne. Kan man inte hellre läsa en bok, se ett TV-program eller på något annat sätt fylla sitt liv med något att prata om?
Själv läste jag ut Case histories av Kate Atkinson igår. Skitbra.
Inatt inatt...
Rubriken är så fyndig att jag har stora svårigheter att fortsätta inlägget. Hur skall jag kunna överträffa detta? Hybris! Det var alltså Black Jack som spelade på parken i Boden igår och typ 480 orkade pallra sig iväg dit. Själv anlände jag inte förrän klockan var närmare 22, vilket var precis lagom. Jag skall villigt erkänna att jag är ganska less på...ja, kanske inte direkt på att dansa men mer på att dansa i Boden. Det var antagligen därför som jag hade så vansinnigt roligt i Djupgroven förra helgen. Men bara närvaron av Black Jack gjorde ju ändå att det blev en kolossalt trevlig kväll. De är så jäkla bra och speciella!
Det är så förbaskat synd att vi häruppe befinner oss vid världens ände, där dansställena är lika sällsynta som humlor i februari. Det gör ju att det är svårt att få ihop turnéer. Dessutom tycks det som om publiken är densamma i stora delar av Norr-och Västerbotten. Folk verkar inte ha några problem med att åka långt för att dansa, åtminstone inte på sommaren, och på logen i Täfteå dansar massor med norrbottningar varje helg hela sommaren. För min egen del är det alldeles för långt. Vi åkte dit när det var Streaplers och jag mellanlandade på Lasse Stefanz på väg hem från Malung, men jag ser inte Umeå som något alternativ, framförallt inte när det finns dans på närmare håll. Det kostar ju också onekligen en hel del att åka så långt. Ingenting för ett enkelt butiksbiträde...
Hursomhelst blev jag igår inbjuden till Evas och Curt-Görans husvagn i pausen där det vankades traditionsenlig smörgåstårta. Eva skar och skar så det stod härliga till. Jag älskar verkligen smörgåstårta. Det är så att jag riktigt kan längta efter det ibland, så naturligtvis tog jag en liten bit till...Tack Eva och C-G! Ni är underbara!
Efter sista dansen började orkestern genast att packa, och jag blir alltid lika trött av att se dem. Vilket fruktansvärt slitgöra! Och alltid likadant! Eller är de lite wild and crazy ibland och tänker att "Nej, nu ska jag ta och skoja till det lite och rulla ihop den här kabeln först, som omväxling. Ha ha, såg ni grabbar? Är jag inte helt galen...?"
Men igår kväll valde en medlem att ha myspys i logen med arrangören Hasse istället för att packa.
Förvånansvärt nog fick han ändå följa med i bussen, trots maskandet. Kan möjligtvis ha att göra med hans tämligen framträdande position i bandet... Men han kanske fick åka i lastutrymmet i alla fall, vad vet jag?
Nästa vecka jobbar jag sex dagar på raken, men det går det också. Fast jag kommer inte att vara glad... På fredag är det säsongsavslutning på parken och det vore förstås en lämplig kväll för mig och Ingrid att fira Thorleifsafton och dricka lite Minttu med O´boy, men jag jobbar på lördag och hon landar väl, sin vana trogen, på Kallax halv åtta på kvällen och får sitta och nypa sig själv i armarna för att inte somna. Så Minttun får vänta...
Mera sol och mera värme
Kunderna har nog inte märkt något för jag har flinat och klippt tyg och skojat som vanligt men ibland har jag varit tvungen att bita mig hårt i läppen för att inte släppa ut alla sarkastiska kommentarer som frodats i min stackars skalle. Igår kväll var jag tvungen spola upp ett hett bad och ligga där en timme med släckta lampor och levande ljus, och försöka tänka på något roligt. Det hjälpte ganska bra, eftersom jag gick och lade mig direkt efter. (Verklighetsflykt?)
Och idag gick jag in på kioskbaren och köpte romkulor och brända mandlar, så nu känns det ganska bra. Åt dock inte upp allt utan lämnade påsen i bilen för framtida behov.
Katarina har varit hemma ovanligt mycket de senaste dagarna. I förrgår började hon sortera sina mönster och sömnadsprover.
Det gav mig lite dåligt samvete eftersom jag skulle behöva göra detsamma. Dessutom skulle vi behöva något slags möbel där vi kan förvara alla mängder med tyger som vi samlat på oss. Katarina har sina i jättestora kassar och jag har tygfilialer i varenda garderob och i vartenda överskåp i lägenheten. Tänk vilka förvaringsutrymmen jag skulle kunna frigöra! För att inte tala om hur spännande det vore att få ett hum om vilka tyger jag äger...
Imorgon spelar Black Jack på Björknäsparken i Boden och jag skall givetvis dit. Det skulle inte förvåna mig om det blir publikrekord för den här säsongen. Under Boden Alive-danserna, som jag arrangerar som konsult tillsammans med en till, hade vi på fredagen drygt 600 pers, vilket är den högsta publiksiffran på parken hittills i år. Har förresten börjat fiska efter orkester till nästa år. Fredagen är klar, men till lördag och eventuellt söndag vill vi ha något känt och publikdragande band. Vi funderar på att ge Lasse Stefanz ett gig... (Ha, vad jag är rolig!) Vi vill helst ha ett mogenband som ändå lockar delar av den s k buggpubliken och det finns ju faktiskt en hel del sådana band. Som tilltalar de flesta, alltså. Själv är jag inte så himla kräsen, men två personer med en dator går faktiskt bort i de här sammanhangen....
Nu måste jag gå ut i köket och sy färdigt Fridas svarta vindjacka som kommer att bli osannolikt snygg! Och det bästa av allt är att jag, när den är klar, får tillbaka min egen gröna, ännu snyggare, som hon lånade för ett antal veckor sedan och som jag verkligen skulle behöva nu...
Nu har jag tre dagars ledighet framför mig, Malin har lagat jättegod middag och jag är 48 år i tolv dagar till. Det finns alltid något att glädjas åt!
