Buzz buzz buzz
Deras skitfräscha utedass med utsikt över vatten och bikupor
Kent har biodling som bisyssla (ha ha ha ha) och har till och med byggt små sommarstugor till dem. När två samhällen skall samsas i en kupa så sätter man tydligen en sida ur Norrbottenskuriren emellan, och medan de tuggar sig igenom den så lär de känna varandra och blir därmed vänner. Kanske något för FN:s medlare att ta efter?
På kiosken bakom Shopping handlar jag gärna lösgodis, för där har de både romkulor och brända mandlar. Nu har de också något så ovanligt som gelehjortron. Smakar fan.
Nu är ju inte jag någon hängiven hjortronfantast. Dessa bär består till 90% av kärnor som är omöjliga att undvika. De hamnar givetvis mellan tänderna vilket resulterar i ett knastrande som endast inmundigandet av sportknäcke kan överträffa. Möjligen.
Hårda dagar väntar framledes. Jobbar torsdag, fredag, lördag och samma kvällar spelar Jannez, Fernandoz och Jannez i Skellefteå, Boden och Boden. Vad skall en stackars kvinna göra? Det är väl bara att sminka på litegrann, åka dit, ha kul och sedan sova bort hela söndagen. Man måste ju passa på medan man är ung. Om en och en halv månad är det slut. Då väntar bilbingo för hela slanten.
Veiron i ottan
Det har nu grävts en vallgrav runt mitt hus. Den är dock inte vattenfylld än och vindbryggan är stationär. Man sätter rosa fluff på källarväggarnas utsida och jag tror att man helt enkelt dränerar och isolerar. Så spännande var det.
Regnbåge över Kallkällan...
Ledig är jag idag, men har redan varit till studion och spelat in en grej. Hå hå ja ja...
Light my fire
Du möter omvärldens krav med en klackspark. Resultatet blir pinsamt nog bättre än någonsin.
Jag visste väl det!
Tänk er julrusch och lite till. Då förstår ni kanske vilken oerhört populär butik jag har jobbat i idag. När jag lämnade Shopping klockan 19, en timme efter stängningsdags, var jag så trött att jag troligen brutit ihop om jag träffat någon vars axel suttit i bekväm gråthöjd. Nu gjorde jag inte det utan fick nöja mig med The Doors i öronen. Samma effekt som en rejäl grogg.
Softer ride
Självklart bör man vara hemma och vila när man jobbat tio timmar varje dag i en vecka, men å andra sidan kan det ju vara kul att åka och dansa också. I Bursiljum spelade Widerbergs och det var dessutom deras sista spelning häruppe för en lång tid framöver eftersom de går ner på deltid och bor en liten bit härifrån. Eller därifrån. Så när jag fick ett sms av Janne i bandet så tänkte jag att "What a heck! Let´s go!" och så gjorde jag det. Detta till arrangören Rogers stora glädje eftersom han då fick in ytterligare 150 spänn. (Bursiljum är visserligen föreningsdrivet så ingen får ju gå från hus och hem vid en förlust, men det är ju alltid kul om det går ihop ändå...)
Omkring 135 människor sket alltså i regnet och masade sig dit. Det är ju trots allt tak på stället.... I Västerbotten är de allt ombytliga. Där damerna stod och hängde i fjol stod nu ingen förutom jag. Blev jag uppbjuden då? Ja, en modig tangokavaljer bjöd upp mig direkt jag kom in. Men sedan var det stopp. Och jag är ju inte den som krusar utan satt istället och tittade på folk. En stackars liten dam hade uppenbarligen druckit lite för mycket, så hon blev nobbad mest hela tiden. Det hjälpte inte att hon drog och slet i karlarna, de ville ändå inte dansa med henne.
I pausen insisterade Roger på att jag skulle sitta ner och fika med orkestern och riktigt vräka i mig av alla sorterna. Bursiljums Folkets Park har 65 år på nacken (jubileum i år) och det är en riktigt anrik park med utomhusscen och en massa små hus som skulle kunna inrymma tombola, gevärsskytte och sånt. Stora delar av kaffeservisen, lika gammal som parken, finns också kvar.
Efter pausen föll jag till föga för nymodigheterna och sällade mig till åtminstone utkanten av kvinnoklungan. Då vaknade gubbarna och jag blev plötsligt ett hett villebråd, men det var ju trevligt för i Västerbotten är herrarna onekligen kolossalt dansanta. Så på det hela taget blev det en mycket lyckad kväll.
Janne
Och för er som inte visste det kan jag upplysa om att Widerbergs är en mycket kompetent orkester med en repertoar som de till stora delar är ensamma om. Det är mycket country men också mycket annat, och allt är ruskigt dansvänligt. Gung och häng, precis som det skall vara.
Hemresan gick bra. Jag har upptäckt att bilkörning har ungefär samma lugnande effekt på mig (som vanligtvis känner mig rätt speedad) som skumbad. I natt hade jag sällskap av Status Quo och deras Hello. Bättre kan det knappast bli.
Picture quiz
Ånej. Bana 3 i Malung. Åhej.
Hot Rats
Mina små barsvansade barnbarn, Hjärtrud och Kungen, växer så det knakar. Hjärtrud är den lugnare av de båda och är så blyg att hon inte kan äta när någon tittar på. Kungen har förmodligen något slags neuropsykiatriskt handikapp för hon är galet impulsstyrd men förstås sanslöst charmig.
Hjärtrud gillar att krypa in under mitt långa hår.
Kungen är inte stilla en tiondels sekund och är således alltid suddig.
Jag överväger faktiskt att åka till Bursiljum och dansa till Widerbergs ikväll. Det tråkiga är att Claes Lövgrens är i Täfteå och trots det enorma avståndet mellan de två dansställena så måste man betrakta dem som konkurrenter. Det bor alldeles för lite folk häruppe.
Nåväl, helgen är kort och jag borde kanske ägna den åt viktigare saker än sömn och nöjen, men om jag lämnar datorn och skruvar upp tempot så hinner jag kanske lite av varje.
Så många barn
Trots det så mobiliserade jag lite kraft för att orka åka ner till Skellefteå där Drifters spelade. Tillsammans med 599 andra så njöt jag i vanlig ordning av denna fantastiska orkester som vet hur man spelar musik att dansa till. Jag ser verkligen fram emot deras nya skiva, från vilken de spelade några låtar. Ja, de lät då kanoners i alla fall. Sen kan ju i o f s resten vara rena dyngan....(Ha, ha. Skämt. Det är inte särskilt troligt.)
Erika med den den kinesiska nakna vovven Ebba.
Det var i alla fall tämligen tröttsamt att köra de fjorton milen hem, but that´s life. Somnade någon gång vid tre så när klockan ringde 7 bestämde jag mig snabbt för att ägna åtminstone 45 minuter av lunchrasten åt att sova. Detta gick tyvärr mindre bra eftersom jag sprang över på Max för att köpa lunch och fann att halva Luleås befolkning kommit på samma strålande idé. Samtidigt. Nåväl, en knapp halvtimme hann jag i a f blunda.
Och Max har onekligen de bästa burgarna. Mums!
Jag tror att jag är rätt förtjust i barn. Eftersom jag själv har skaffat fyra stycken så bör det vara så. Men jag avskyr de där klåfingriga små monstren som inte begripen när man säger till dem. Fast egentligen är det kanske deras föräldrar jag bör hata, som låter dem härja i butiken bäst de vill, medan de i godan ro strosar runt och tycker att deras telningar är det raraste som finns.
Vid kassaapparaterna har vi två olika typer av måttband. Båda går att dra ut och sedan rullar de in när man trycker på en knapp. Dessa måttband har vackra tilltalande färger och jag är inte alls förvånad över att barn gärna vill prova dem. En gång. Sedan brukar deras förälder (oftast mor) säga åt dem att sätta tillbaka måttbandet och inte röra mer. Men idag dök det upp två norska familjer med vardera 18 barn, vilka samtliga ställde sig vid disken för att dra ut måttband.
- Stopp och belägg! Hold your horses! var jag till slut tvungen att ropa till dem, då de slet och drog och ingen annan verkade tycka att det var fel på något sätt.
Naturligtvis lyckades en unge dra så hårt i ett måttband att det inte gick att dra in igen. Jag kände en obetvingad lust att lägga måttbandet runt ungens, eller mammans, hals och dra åt. Bara för att markera lite. Men jag hade ju kunder så jag hann inte. Eller så är jag alldeles för vänlig (mesig).
Många föräldrar tror också att de restknappar vi har i en liten trälåda är något slags leksaker som barnen gärna får hälla ut på golvet och trampa på. Ja, de tycks tro att hela den hyllan där dessa knappar förvaras är ett lekbord. Där har vi också pincetter, andra måttband och små vassa knivar. Så nu väntar jag bara på att det en dag skall ligga ett litet avskuret barnfinger i den burken.
Never forget The Hitcher...
Compact Golden Clef
På hotellbalkongen
Vi tycker vi var finast. Någon som vill säga emot?
Ett glas mjölk till det facila priset av en tia.
Lunkan såg bilden på Annas blogg och undrade om det här är Larz Kristerz föräldrar... Jag vet faktiskt inte! Kanske?
Anna och Thomas
Peter och Linda
Bröderna Brothers...
Under kvällen lopp hade jag en del uppdrag som jag tog på allra största allvar. Det första var att visa SR:s fotografer vilka de skulle fotografera. Sedan var jag typ mingelkoordinator till Babsan och Erika och slutligen fann jag mig själv i rollen som ett slags bodyguard. Så det var nog tur att jag inte bytte ut mjölken mot gin och tonic, som jag vanligtvis brukar dricka till maten. Ja, inte hemma till vardags precis, utan mer på finare middagar. Så får det bli när allergidjävulen har slagit klorna i en...
Själva Guldklavengalan har nog aldrig varit så lyckad och denna succé kan bara tillskrivas Thomas, som med sin erfarenhet och fingertoppskänsla precis vet vad som går hem på ett arrangemang av det här slaget. Det var liksom underhållning all the way!
Nånting annat
När Anna var här sökte jag med ljus och lykta efter en gammal stickbok som jag gömt på något idiotsäkert ställe. Ikväll satte jag mig i lilla hallen och bläddrade igenom typ tusen Burda-tidningar i jakt på ett par mönster som jag kan använda när jag skall sy Erikas 60-talsklänningar. Plötsligt ramlade den gamla boken ut ur hyllan och jag kunde dra en lättnadens suck. För nog har jag funderat en del över var den kunde hålla hus...
Från 1934
Jag tror jag skall sticka mig en jumper att ha när jag åker skidor...
..för vem behöver skaljacka?
Eller också slår jag till på en virkad jumper med rullar både här och där.
Vi får se vad det blir!
Den sista dansen
Näst i tur att lämna kollektivet var Sarah, Douglas och Ulf som blev hämtade av Eva och Anette. Douglas hade stora svårigheter att slå upp ögonen, vilket man ju får förstå. Klockan var ju bara strax efter 11. Men till slut satt han där vid köksbordet i alla fall.
När de hade åkt så aviserade Roger och Martin från Norrskedika sin ankomst. Jättekul att träffa dem igen, men tyvärr har de ingen park att ta hand om numera. Om det var därför som vi frångick traditionen med irländsk kaffe och höll oss till vanligt simpelt brygg skall jag låta vara osagt. Ovanligt var det dock. Men inte mindre trevligt.
De hann knappt åka innan Gunilla och Mats, som skulle sova i lägenheten en natt, anlände. När Janne, Ingrid, Mats och Gunilla gick till Orrskogen så lade jag mig på madrassen och sov ett par timmar istället.
Jag skulle lämna en nyckel i informationen och det var nog tur det, för annars hade jag aldrig pallrat mig dit. Efter slutfört uppdrag ringde jag Martin och vi gick till ölstugan där jag frångick rutinerna och köpte en Breeze. Sedan gick vi in och dansade till Fernandoz innan vi köpte varsin langos och blev sittande i den relativt ljumma kvällen. Till slut gick vi in på bana 1 där Bengt Hennings och Cavalkad spelade. Där satt Susanne och Gisela från Skåne och var helt lugna och sansade. Dansade lite med Martin och blev uppbjuden av en karl som bara stod still och gungade. Vi hann väl typ sju meter på två låtar.
Så när den ena orkesterns dator spelade upp till sista dansen, True love, och trummisen var den ende som gjorde något på sitt instrument, då kände jag ändå att det skulle bli ganska skönt att få komma hem till Bosn... förlåt, Luleå.
Paralyzed
Och självklart gjorde Larz Kristerz ingen besviken. De förvaltar sitt kändisskap på bästa sätt och har förstått att det är nu eller aldrig som gäller. Tålmodigt och till synes glatt skriver de autografer och låter sig fotograferas. Själv tog jag en bild på Peter med min kompis kamera eftersom hennes sexåriga dotter har honom som idol, och jag frågade först om det var ok.
- Får jag ta en bild till min kompis dotter, Peter?
- Men snälla Boel, sa han. Inte behöver du skämmas...
Ha ha, då hörde jag ju själv så dumt det lät... Så jag sa:
- Ok, men då tar jag en till moster också!
Thomas, Sarah och Stefan
Därefter var det Drifters tur att ta scenen i besittning och som vanligt var det ombytta roller som gällde. I år hade grabbarna prickiga kjolar med matchande scarfar samt långhåriga peruker. Särskilt fina var Stellan och Kent som så chict knutit upp sina tröjor och blottat sina små(!) magar... Framträdandet nådde sin kulmen när brandkåren så påpassligt ryckte ut och fyllde en liten badbassäng som ett par sekunder senare fylldes ytterligare i form av Tur-Åke. Den fastare massan vann över den mer flytande, som fördelade sig över de närmaste åskådarna.
Vi lämnade parken för en bit mat på den intilliggande pizzerian. Service och tillmötesgående är inga självklara faktorer bland Malungs restauranger, och La Scala utgjorde inget undantag. Men mätta blev vi, och det var väl huvudsaken kanske. När vi kom tillbaka till parken hann vi precis se slutet på Bhonus och det var fortfarande proppat med folk.
Jag, Anette, Sarah, Bengt och Camilla
På kvällen spelade Drifters och Larz Kristerz på tvåan, medan Bhonus och Barbados höll till på trean. När vi kom till parken dansade vi alltså först en stund på tvåan och sedan på trean (till Bhonus). Sedan gick Eva, Anette och jag till ölstugan och efter några ögonblick, som även innehöll en stund i proppskåpet samt trevlig samvaro vid langosvagnen, var kvällen nästan slut. Vi gick till bana tre och hann precis bevittna de allra sista danserna som Bhonus och Barbados spelade tillsammans.
Marcus
Ulf
Magnus och Hans
Utan att förringa Barbados kan jag ändå inte låta bli att fascineras över Bhonus kompetens. Deras instrumentala insatser är hela tiden strået vassare än scenkompisarnas. Det är ju alltid en viss känsla att uppleva musik på nära håll (vi kunde praktiskt taget nudda Queen på O2, så jag svävar fortfarande på moln) och hade BARA Barbados stått på scenen hade jag kanske blivit lite tagen även då. Men Bhonus är så förbaskat bra sådär rent sammantaget!
Det fanns också mer än orkestrarna att titta på för den som ville. Det var t ex väldigt intressant att se hur en medlem ur ett annat band gjorde bort sig inför den publik som troligtvis håller dem tämligen högt. Den här medlemmen gjorde tappra försök att sno åt sig de spelande bandens mikrofoner, gitarrer samt ta dem i ja, mellan benen... Jättemoget.
När man inte kan vara på två ställen samtidigt så kan det hända att man missar något och det gjorde vi, nämligen Drifters och Larz Kristerz avslutning av kvällen som enligt uppgift inte gick av för hackor. Jäkla synd! Men lite spill får man räkna med ibland.
Hemma i Bosnien
Omkring 20 minuter över ett i natt skumpade jag in på gården hemma på Lingonstigen. Jag kunde konstatera att det inte hänt så mycket. Grunden var uppgrävd, det stod en container på taket, men annars var allt sig likt.
Bilresan gick bra även denna gång. Bränsleförbrukningen snittade på rekordlåga 0,72 l/m och jag höll en snitthastighet på 93 km/h. Insåg att sträckan inte är 91 mil, som jag gått omkring och sagt åt alla, utan hela 92! Nog med värdelös information. Nu skall veckan sammanfattas.
Som jag tidigare skrev så har förmiddagarna ägnats åt sömn och eftermiddagarna åt frukostätning, duschning och middagsätning. En och annan alkoholhaltig dryck har också slunkit ner under dessa timmar. Onsdagen är till en viss del veckans höjdpunkt. Vi var bjudna till Pelles och Susannas husvagn på middag, under förutsättning att vi tog med mat och dryck själv, så Thomas fick handla maten och jag drycken. Det är möjligt att han klarade uppgiften bättre än jag eftersom han kom hem med asdyr oxfilé som Pelle grillade efter konstens alla regler. Det är visserligen svårt att misslyckas, men den här blev helt perfekt och bara smälte på tungan. Och mitt dricka fick jag behålla för mig själv...
Jag hann både äta och vara trevlig en stund (ok, jag försökte i alla fall) innan jag vandrade iväg till Grönlandsparken där Bhonus precis hunnit avverka första delen i sin traditionella och bejublade show. För det första genomförde de veckans bästa show och för det andra överträffade de sig själva ännu en gång. Men den här kvällen brukar Drifters vara med i publiken och det var de inte i år, så den var som lite eljest. Jag befann mig dock i gott och trevligt sällskap i form av Eva, Anette, Sarah och Douglas så mig gick det ingen nöd på.
Är de bäst eller bäst?
Till Orrskogen kom vi ganska sent och det var kanske lika bra för en folkskygg stackare som jag. Det var kö till öltältet, men väntetiden var överkomlig. Där tog jag en av veckans många rom och cola innan vi gick vidare till bana två, lagom för att uppleva Lasse Stefanz, som spelade upp till sista dansen. Lunkan från Perikles hade fått rycka in eftersom Christer hastigt insjuknat, men det klarade han bra förstås. Jag kan inte låta bli att imponeras av Lasse Stefanz, även om jag inte dyrkar dem på samma sätt som t ex en kille jag känner. Men jag fattar varför de är störst, säljer mest skivor och följaktligen går hem också hos dem som inte dansar. Respekt.
Olle, åh, Olle....
De extra väldiskade tallrikarna som torsdagens matgäster hade förmånen att äta på var alltså inget annat än en ren Bhonus... (Var får jag allt ifrån?)
Är man i Norrbotten skall det kännas, så därför åker jag till Max och Christin och äter surströmming nu. Mums.
Sleeping beauty
Igår bjöds det på ömsom vin, ömsom vatten på de olika banorna, men alla orkestrar har ju sin publik, tack och lov, så trångt och mycket folk var det överallt. Vi tillbringade en del av kvällen i Thomas loge, proppskåpet, samt i ölstugan. Jag tillhör alltså de här hemska människorna som är i Malung för att festa. Jag och Thomas dansade visserligen på flera banor, och det gick ju bra eftersom han är så otroligt smidig och duktig så trots trängseln kunde man ändå njuta av dansen. Det är fascinerande att se hur många, särskilt på bana 3, som inte har förstått att det primära med dans är att fötterna skall flyttas. De håller om varandra med överarmarna medan underarmarna pekar rakt upp, de gnuggar sina svettiga ansikten mot varandra och överkropparna pendlar hit och dit. Det blir tydligen så många moment att hålla reda på att fotrörelserna blir lidande och begränsas till något enstaka planslöst hoppsansteg. Oftast i otakt.
Nu skall jag gå på apoteket och köpa hårbalsam samt tandtråd. Ikväll blir det stressigt då vi är bjudna till Pelle och Susanna på middag medan Bhonus är i Grönlandsparken och jag vill vara på båda ställena. Thomas ställer jag in på bana 2 där Olle Jönsson ÄGER och sedan hämtar jag väl honom efter ett. Jag har således en hel del egentid ikväll.
Malung
Söndagens stora händelse var Guldklavengalan. Förutom att vara där skulle jag också utföra vissa sysslor som den produktionsassistent jag är. Allt gick jättebra och Anna och jag var otroligt snygga. Om vi får säga det själv. Varje gång jag tittade i en spegel så hajade jag till och kunde inte riktigt fatta att det var mig själv jag såg. Jag brukar vanligtvis inte gilla att klä upp mig, men i den här kreationen kände jag mig förvånansvärt komfortabel. Funderar på att ha den på jobbet någon dag... Bilder kommer sedan i ett eget inlägg.
Igår åt vi tillsammans med Susanna och Pelle samt Åsa P och hennes systrar i restaurangen på hotell Sankt Olof. Otroligt god buffé och samma rara servitris som i fjol. Sedan gick vi till parken där vi genast uppsökte Thomas loge (proppskåpsrummet). Dessvärre fann vi denna invarderad av Flamingokvintetten. Men vi känner ju varandra sedan länge och kunde således samsas på det minimala utrymmet. De spelade ju dessutom på scenen ovanför så de var ju inte därinne så länge.
Annars tillbringades kvällen till största delen i ölstugan, där folk och fä hade samlats. När kvällen var slut gick vi av någon anledning vilse och hamnade mitt i ett industriområde, så hemligt att t o m taxin hade svårigheter att hitta dit. Den kvinnliga taxichauffören hämtade en levande gps i form av ett gammalt x, som ledde henne fram till oss. När hon släppt av oss ville även exet lämna bilen, men hon ville prata och ta en rök så vi lämnade dem ensamma. Udda.
Råttatouille
Katarina hämtade sina råttor i måndags och vips, var min råttfobi som bortblåst! De var så ruskigt söta där de satt i en hängmatta som hon har sytt åt dem, och stack upp sina små huvuden över kanten. Deras öron är alldeles runda och de ser ut som små sagoråttor. Nu väger de 84 gram men när de är fullvuxna är de omkring fyra gånger så stora. Undrar om jag kommer att tycka lika mycket om dem då....
Raljans
Nu förstår jag hur det hänger ihop.
När godset ankomit...
...skall det bränas.
Close the door, I´m dressing
Bubblorna runt kanten beror på en liten resår som jag sydde fast i sömnsmånen och är inte lika påtagliga på riktigt. Alternativet var en kant som stod rakt upp, då jag uppenbarligen saknar något som skulle fyllt upp den där.
En pytteliten bolero gör att jag känner mig mer klädd och känns mer modern än en sjal. Men jag kan ju ha fel.
Boleron har samma rundning bak som det avskurna livet har i ryggen. Fast det syns bara i verkliga livet... (ha ha)
Jag bör kanske lägga en liten makeup...?
Det är ganska stökigt på mitt arbetsbord=vardagsrumsgolvet.
Och igår sydde jag den här av ett bomullstyg som jag köpte på Stoff & Stil i Malmö.
Intervallkörning
Det som hade kunnat bli en trevlig biltur till en trevlig danstillställning med en trevlig orkester (Streaplers förstås) blev iställen en helvetesfärd med en ständigt plingande gps som varnade för nästa fartkontroll. Men eftersom jag nu på lördag måste köra samma sträcka igen, så får jag väl se lördagens prövning som ett slags kognitiv beteendeterapi.
Jag är ju i alla fall antagligen helt galen som frivilligt sitter och kör typ 54 mil för att dansa. Till mitt försvar kan nämnas att
1. Streaplers spelar inte i norra Sverige varje vecka precis
2. Jag hade sovit till tio i två på dagen, så jag var kolossalt utvilad.
3. Jag hade med mig Frida till Piteå och hämtade också upp henne på natten...öh, morgonen.
4. Streaplers är så förbaskat bra att endorfinkicken räcker ända hem och lite längre.
Nu är jag mitt i en arbetsvecka med endast ett mycket begränsat antal timmar fritid, då jag egentligen borde vila men som troligen kommer att ägnas åt att sy litegrann. På torsdag spelar Bhonus i Skellefteå och det har jag inte tänkt att missa. Faktiskt.
A tribute to Streaplers 2
Hälften så kär på begäran, dock under soundcheck. Alla blev glada...
Efter att ha gått omkring som ett neurotiskt vrak i flera veckor vände nu min sinnesstämning och jag kände mig plötsligt hög. Allt var perfekt - vädret, golvet, publiken och framförallt Streaplers.
En glad arrangörska! Sterling Nilsson tog bilden!
När alltihop var över så rafsade jag bara ihop det viktigaste och så åkte vi mot Luleå eftersom Thomas först skulle sända på morgonen, sedan packa i en rasande fart innan han slutligen (äntligen?) skulle åka hem till Blekinge. När vi kom hem tänkte jag att jag skulle ta mig en jäkel och slappna av litegrann, så jag försökte med snapsen men det gick inte så bra.
Ganska äckligt att dra i sig sådär, men det blev onekligen en unik bild.
Sedan jag på torsdagseftermiddagen skjutsat honom till Kallax och på tillbakavägen blivit prejad av en skäggig gubbjävel i en gammal Citroên (jag både tutade och visade finger åt honom och det kändes väldigt bra) så hämtade jag upp Katarina som följde mig till Älvsbyn.
Den fullsatta parkeringen var ett minne blott...
En Opel Omega är större än en Saab 95, men med lite god vilja kan man svära in en hel del.
Om dansband skulle vara hamburgare skulle Streaplers (och några band till) vara från Max. Där grillar man inte hamburgaren förrän den är beställd, därav dess goda karakteristiska smak. På Mc Donalds steker man upp ett gäng i förväg som man sedan slabbar in i brödet när beställningen kommer. Det duger att äta, men blir ändå aldrig samma upplevelse som en nygrillad Maxburgare. Begrep ni det där?
A tribute to Streaplers 1
Vi kom fram omkring 20.00 och då frågade arrangören om vi också tagit fel på tiden. Det visade sig att det stod fel i annonserna. Dansen ägde rum mellan 19 och 23 men i tidningarna stod det 21-01. Man kan alltså aldrig vara för noggrann när man kontrollerar annonskorrekturet. Trist för arrangören när han nu hade förmånen att ha Sveriges bästa dansorkester på besök. Det var inte särskilt mycket folk och jag dansade mest med Thomas, som den här kvällen fick vara sig själv för en stund.
På onsdagen var det alltså min tur och då jag lider av trygghetsnarkomani så ringde jag min annonssäljare på tisdagen bara för att kolla att mina annonser skulle finnas i onsdagens tidningar, och det bedyrade hon att de skulle. På eftermiddagen åkte jag till logen och kunde där konstatera att vattnet inte fungerade. Medan jag åkte och hämtade en dunk så sopade två husvagnsgäster hela logen åt mig! Sedan kom Hasse och Carina förbi och då sopade hon utebanan medan Hasse fixade kaffemaskinen! Därefter dök Sterling upp och kollade elen som inte var ok. Men när han var klar så var den det! Tusen miljarders tack till alla goda människor som hjälpte mig!
Allt drog ut på tiden och egentligen skulle jag åkt till Boden och ätit pizza hos Max och Christin med Thomas, men istället blev han hämtad av Max och själv lämnade jag inte Älvsbyn förrän klockan var nära midnatt. Jag hann bara äta och försöka vara lite trevlig en stund, men sedan åkte vi hem. Thomas fick en bok om vett och etikett, något som han behövt länge...
Abnorma vallmor hos Max och Christin
I survived Boden Alive
Det enorma uppehållet i mitt bloggande har i alla fall inte påverkat läsarsiffrorna! Tack, alla kära tålmodiga läsare! Jag har genomlevt en vecka i ett osannolikt tempo. Den har innefattat två danser (Boden Alive) som jag skött som konsult (jag älskar att kalla mig konsult!) och sonens 14-årsdag som jag tyvärr inte skötte på det sätt som anstår en god mor. Dessbättre har han en fantastisk pappa, som dessutom är en hejare på tårtor, så det gick ju bra ändå. Veckans höjdpunkt var dock mitt eget årliga arrangemang på Kanislogen där Streaplers som vanligt levererade det allra allra bästa.
Men jag börjar med helgens vedermödor. Det är endast två månader sedan projektledaren fick klartecken från Boden Alives styrelse att det även i år skulle bli en festival. Mats Bergmans var som vanligt redan preliminärbokade, men lördagen stod tom. Tack och lov hade vi förmånen att få hit Widerbergs, en mycket kompetent orkester som är välkända häruppe. På torsdag kväll skickade jag ett sms till Magnus i Mats Bergmans i vilket jag önskade dem välkomna samt upplyste dem om att de skulle bli bjudna på middag och lite sånt. Detta sms, som för mig var något alldeles självklart, visade sig vara nära unikt för orkestern.
I min värld är orkestern huvudattraktionen när man arrangerar dans. Inte alltför sällan har den rest lång väg och tämligen ofta hamnar den mitt ute i ingenstans. Hur vill man själv bli mottagen när man kommer till jobbet? Har man långt till sin arbetsplats skulle man kanske uppskatta en kopp kaffe när man kommer fram. 
Vi gick i alla fall iväg till ett av festivalens s k mattält (läs: öltält) där vi serverades souvlaki.
Tja, sen finns det väl inte så mycket mer att berätta. Kvällen blev ju förhållandevis lyckad. Trots undermålig annonsering kom det ändå rätt mycket folk, med norrbottensmått mätt, och de flesta verkade nöjda. Det var första gången jag hörde Mats Bergmans live sedan Linus började och på något sätt var det lite mera glöd över hela orkestern. Stilen kändes lite tuffare utan att de hemfallit åt något topplistehelvete och det bådar ju gott.
Precis när det var som mest att göra i kassan dök Thomas upp. Ingrid och Kent hade hämtat upp honom på järnvägsstationen när han anlänt med tåget från Kiruna, där han varit och jobbat under deras festival, som så påpassligt äger rum samma helg som Bodens. Thomas var i det närmaste euforisk, vilket är full förståeligt, eftersom han haft den bästa utsikten av alla passagerare...
Hängivna Deutgen-fans bakom kravallstaket.
På lördagen spelade, som sagt, Widerbergs. Till min stora glädje hade de en sångare med sig och var alltså fem stycken. Eftersom orkestern går ner på deltid till hösten var det troligtvis sista gången vi såg dem häruppe, tyvärr. Det är jättetrevliga killar som har spelat hos mig flera gånger. Deras repertoar är lite annorlunda, men kolossalt dansant och publiken denna kväll var både yngre och något mer fåhövdad. Det gick alltså inte särskilt bra, om jag skall tala klarspråk. De som var där var jätteglada och nöjda, men inte betalade någon dubbel entré för det... Det var däremot ett antal kvinnor som tyckte att de skulle få ett rabatterat pris eftersom det var så lite folk... Och om detta skriver jag inget mer eftersom jag inte vill chikanera någon även om det finns skäl till det...
Så här glada var flickorna och deras pappa när de äntligen fick åka till Luleå efter en kväll av hårt arbete.
Det är troligt att det var konkurrensen från dansen i Avan, där Ragges spelade och Thomas Deutgen var dansvärd, som knäckte oss. Men ja ä int bitter så jag åkte förbi byn i den arla morgonstunden och plockade upp min inneboende som blivit väl omhändertagen av Annmari och Kajsa.
