If there's something weird and it don't look good, who ya gonna call?
I fredags var vi på spökvandring, jag och två av mina kumpaner. Regnet vräkte ner, vinden slet i våra paraplyer och vi var rädda att vi skulle lyfta och flyga iväg över kyrkbyn på bästa Mary Poppins-vis. Ja, vi var så övertygade om att det skulle ske att vi tränade litegrann på "Lite socker i botten så går medicinen ner...".
Detta var innan vi lämnat ifrån oss biljetterna och börjat den gastkramande vandringen i kyrkbyns smala gränder på vilken vi fick möta en handfull osaliga andar som av en eller annan anledning inte lyckats ta sig till den andra sidan. Huga! Men om jag ska vara riktigt ärlig var jag aldrig rädd, utan tyckte mest att det var väldigt spännande och intressant. Absolut värt pengarna, helt klart.
Och som pricken över i lyckades jag fånga två spöken på bild!
Tuesday's gone, long gone with the wind
Thomas Deutgen talkshow på Norrbottensteatern igen! Den här gången hade jag med mig både min kompis Ulrika och mina tjejer Malin och Katarina. Det var så FRUKTANSVÄRT roligt!!!
Gunhild sjöng och spelade trombon...
...tre trumpeter SAMTIDIGT...
...blockflöjt...
...och SÅÅÅÅÅÅG! Imponerande!
Hans-Inge "Singe" Magnusson spelade och var glad.
Hans-Olov "Hantis" Ohlson läste sina egna snillrika limerickar, den ena fräckare än den andra. Snygg slips hade han också!
Bo Selinder framförde sina egna låtar, vars texter var sanslöst roliga och intelligenta. Han ackompanjerades av Andreas Eriksson.
Thomas Lundin sjöng och gav oss bl a smakprov på sin schlagerkunskap. 
Och Babsan, kvällens primadonna, visade också hela sin artistiska bredd! 
Kolla handen! Jag är såpass gammal att jag minns Zarah Leander...
Det var en kväll fylld av musik och glädje, för att nu använda några välanvända, men icke desto mindre sanna, klyschor. Som vanligt höll Thomas ihop hela paketet på ett föredömligt sätt. Det är i och för sig möjligt att den stackare som skall redigera programmet innan det sänds i P4 Norrbotten imorgon, är av en annan uppfattning. Det berättades mer än en historia som kanske inte lämpar sig för radion, om man säger så.
Sånt här berikar livet! För knappa två veckor sedan bubblade gråten i bröstet länge efter att teaterföreställningen var slut. Igår var det skrattet som ville ut. Båda lika befriande.
Som jag skrev på fejjan - det här var världens bästa tisdag!
You´ll always find me in the kitchen at parties
Färdigt!
Snyyyyyggt?
Spinning rock boogie
Bortskämda barn kan bli odrägliga, men hur är det med bortskämda vuxna? Jag blir väldigt, väldigt bortskämd av Max och Christin. Är det inte med oxfilé så är det med presenter. Förra veckan åkte jag dit helt snabbt på lunchen och blev bjuden på en underbart god och lättuggad omelett. Helt rätt, eftersom jag tidigare på morgonen varit hos tandläkaren och påbörjat en rotfyllning. Tungan kändes flera gånger så stor som normalt och saknade givetvis också känsel, men omeletten kunde jag lätt slafsa i mig utan att bita mig vare sig i kind eller tunga.
Innan jag gav mig iväg tillbaka till jobbet fick jag en sån här.
Tillsammans med en nystvinda är den oslagbar.
På nolltid har man förvandlat en härva till ett vackert nystan.
Och jag hade ingen förut.
But then of course everything always happens for a reason
Jag tänker att jag inte ska tränga mig på, men de verkar verkligen ärligt och uppriktigt trivas med mig, mina barn. De VILL alltså att jag ska följa med på stan på lördagarna. Det kan inte vara för att de tror att jag ska köpa en massa grejer till dem, för det gör jag inte. Men vi brukar alltid dricka en kopp kaffe någonstans och uppenbarligen tycker de att det är lika mysigt som jag. Nu i lördags var jag dessvärre inte på mitt soligaste humör. Vi bestämde oss för att fika på Wayne´s och medan tjejerna handlade sitt så vaktade jag väskor och kläder.
De kom tillbaka efter en kvart eftersom ett helt sällskap lyckats tränga sig före i kön. Då var det min tur att ställa mig i den nu tämligen måttliga kön. Skenet bedrog dock, och när åtta minuter gått hade kunden längst fram ännu inte bestämt sig för vad hon skulle ha på mackan, eller vad hon nu skulle göra för viktig beställning. Mitt tålamod brast, jag lämnade kön och gick tillbaka till bordet där jag buttert sjönk ner på stolen. Tack och lov hade tjejerna köpt stora kakor och kaffemuggarna var enorma, så efter lite övertalning snikade jag in mig på deras fika. Ville ju inte förstöra stämningen...
Jag avslutade lördagens stadstur med att fynda på Lagerhaus. Har länge irriterat mig på ringarna som följde med mina vita duschdraperier. De är lite öppna på ena sidan och när man drar i draperiet så hoppar det ofta ur ringen. Förbaskat irriterande. På Lagerhaus hittade jag hela ringar på fyndhyllan. De var dessutom blå, så de matchar den blå kakelranden på väggarna och det blå golvet.
Jag är egentligen inte alls förtjust i blått, men det blev fint ändå.
Again I must remind you that a dog´s a dog, a cat´s a cat
Men han hade ännu inte lärt sig sticka hälen, så han nöjde sig med att känna på lite på garnet. Sen ville han bara ligga en stund i knät och mysa.
Gizmo är inte bara katt, han är också fotomodell och gör sig lika bra framifrån...
...som i profil.
En sån liten rackare skulle man haft!
How high the moon
Sedan sammanstrålade vi med Frida på teaterhuset.
Norra hamnen i Luleå är faktiskt en riktigt vacker plats. Från "teatersidan" ser man stadens fina kulturhus som den här kvällen lystes upp lite extra av fullmånen.
Vi såg Natten är dagens mor av Lars Norén, skickligt regisserad av Rasmus Lindberg och mästerligt framförd av Margareta Gudmundsson, Mats Pontén, Therése Lindberg och Maja Runeberg.
Foto: Erik Holmstedt
Dramat är baserat på Noréns egen uppväxt men i den här uppsättningen är genusrollerna omkastade. Sönerna är döttrar och istället för en nersupen far är det modern som dricker och förpestar tillvaron för sin familj. Detta får fortgå år efter år för, som pappan säger, "hon är ju så snäll och underbar när hon är nykter". Vad han inte begriper är att han med sin feghet låtit sina barn växa upp i en miljö som gjort den ena kall och luttrad och den andra - ja, rädd. Själva objektet, den skåpsupande Kerstin, gör ALLT för spriten. Hennes lögner blir absurda och enda gången hon är någorlunda nära att erkänna att hon druckit är när maken Erik bestämt talar om att han kommer att lämna henne dagen därpå. Då krälar hon gråtande vid hans fötter, framför ögonen på den 16-åriga dottern, och ber honom stanna. Han tycker synd om denna ömkliga varelse och faller till föga för hennes hysteriska vädjan och hennes löfte att aldrig mer dricka.
Att Kerstin inte menar något med sitt utspel visar hon när hon en liten stund senare söker reda på en gömd flaska i dammsugarens öppning, hittar ett glas fyllt med sprit i vitrinskåpet och drar fram en liten pava ur en av de tre ankor hon skall marinera till morgondagens middag. Glömda är alla löften och föreställningen når sitt klimax men Kerstin fortsätter att skylla allting på sin man och sina barn, allt för att slippa tappa ansiktet, något hon ändå gjort långt långt tidigare.
Blev jag berörd av Svinalängorna så var det ändå ingenting mot detta. Det här var det mest gripande jag någonsin sett, och det tog ett tag innan vi kunde börja prata om det vi sett. Om skådespeleriets syfte är att påverka publiken, oavsett om det är skratt eller gråt, så måste den här ensemblen varit nöjd. Undrar hur det känns att stå på scenen och se en hel publik sitta och snyfta? Kvinnan bakom mig grät hämningslöst. Men ganska tyst.
Vi fastställde i alla fall att teater är fantastiskt och att man sällan eller aldrig upplever samma intimitet på bio. Sen konstaterade vi att de som ljuger är ena riktigt fega stackare.
You have strayed upon the motorway to Hell
Tack för ditt brev! Det fick mig att verkligen att tänka över och omvärdera mitt beteende och mina morgonrutiner, ja, faktiskt mitt liv. Vanligtvis kliver jag upp omkring 05:30, duschar, äter en rejäl frukost bestående av havregrynsgröt med lingonsylt, en kopp kaffe, en skiva lingongrova med messmör och ett glas Proviva blåbär, sminkar mig och fixar slutligen håret. Därefter ger jag mig iväg hemifrån och då är klockan omkring 07:15, en tidpunkt som jag hittills har tyckt varit lämplig då jag utan att stressa varit framme vid mitt arbete mellan 10 och 15 minuter i 8, då jag skall sitta klar på min plats.
Hädanefter kommer jag att vakna ännu tidigare på morgnarna, men jag har inte bestämt när. Det är avhängigt vilka andra som har för avsikt att köra till Boden samtidigt som jag och det kan ju vara svårt att veta från dag till annan. Jag har i min enfald förbehållit mig rätten att köra om de medtrafikander som inte håller hastigheten, d v s de som puttrar på i 90 på 110-sträckan mellan Gammelstad och Sunderbyn, samt alla de som har för vana att hålla 85 km/tim på 90-sträckorna. Nu förstår jag hur fel det är, jag är djupt ångerfull och lovar att aldrig mer göra en omkörning då det ibland innebär en hastighetsöverträdelse.
Tack för att du gjort mig uppmärksam på det faktum att de kameror som finns efter vägen faktiskt fotograferar fartdårar som jag, bötfäller dem och därmed drar in medel till bl a förbättringen av våra vägar. Ombyggnationerna av vägen från Sävast in mot Boden hade knappast kommit till stånd utan min hjälp. Jag var övertygad om att dessa kameror stod där för de som behövde ett snabbt passfoto...
Tja, vad finns det mer att säga? Jag är smickrad och nästan rörd över den uppmärksamhet du visat mig. Tänk att du bemödat dig om att ta reda på mitt namn och min adress, skrivit ett hyfsat välformulerat brev samt kostat på ett frimärke. Allt detta bara för mig!
Fast när jag tänker efter... Fegis.
Ain't gonna need this house no longer
Sen blev en stackare så illa tacklad att han fick hjärnskakning (I matchen, alltså. Inte på restaurangen.) Men den närgångna motståndaren fick sitt straff. Avstängning fyra matcher och 15000 i böter. Nästa gång han får spela är i Luleå...
Det är fortfarande hyfsat varmt ute och det regnar inte fullt så mycket längre. Jag måste ändå börja tänka på att lägga på vinterdäcken för plötsligt en morgon kan världen vara vit. Det känns lite tidigt att börja med dunjacka och poplinkappan börjar kännas lite tunn, så i fredags rusade jag in på Team Sportia och köpte en lättvadderad parkas, vars ärmar, till min stora glädje, var tillräckligt långa för mina armar och detta i min storlek, 36. Det händer inte så ofta, men jag blir lika glad varje gång.
Premiäranvände den i lördags när jag och två av tjejerna gick in till stan, fikade på Mat och Prat...
...och gick sedan hem igen. (Ja, de gör sig till...)
Vi passerade Bergviksskolan, där alla mina fyra ungar gått, och det var ingen rolig syn.
Verksamheten är numera flyttad till gymnasiebyn och jag tror att det är bra. Det är som en av Björns lärare sa:
- Det sitter så mycket negativt i väggarna i den här skolan.
Det hade hon väldigt rätt i.
Everyone's in the dark when you're in the room
Tisdag. Talkshow. Thomas. Trevligt och trivsamt.
Peter Eriksson pratade...
...och sjöng lite Neil Young.
Annelie Rydé och Gunhild Carling rockade loss.
Den osannolikt musikaliskt begåvade multiartisten Gunhild spelade säckpipa. (I bakgrunden syns hennes ackompanjatör, Hans Inge "Singe" Magnusson)
Även Hans Olov "Hantis" Ohlson var där och avfyrade sina limerickar, den ena mer snillrik än den andra.
Kvällens lokala bidrag bestod av Tomas Bäcklund från Boden. Att påstå att han trollband publiken är nästan en underdrift, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt.
En av låtarna "Dorothys skor" kan man lyssna på HÄR.
Nu ser jag bara fram emot nästa show, den 25 oktober. Det här är förstklassig feelgood-underhållning!
When I´m back again, nothing gonna be the same
Men de döljer det i sådana fall väldigt väl. Vi var hursomhelst ditbjudna på söndagens förmiddag, så efter några ynka timmars sömn infann jag mig tillsammans med Thomas och The Playtones-boys. Det bjöds på omelett, småkorvar, varma tomater, smörgås, kaffe, juice, ja, allt som får en ordinär hotellfrukost att liknas vid kallnad havregrynsgröt.
En perfekt avslutning på en fantastisk helg!
Det var alltså vad jag trodde. Stefan smög omkring i lägenheten och pratade i telefon, men till slut kom han och satte sig i soffan och såg fundersam ut. Efter en stund kröp det fram att han vill åka och titta på en bil. I Råneå! Nämen, så skojigt, tänkte jag. Och så åkte vi dit i ösregnet.
Det var en röd gammal Volvo, men tydligen i hyfsat skick. Särskilt karossen. Så Stefan gjorde slag i saken, betalade, fixade försäkring, åkte till macken och fyllde soppa. Där sa vi hej till varandra och jag var hemma på 20 minuter medan han hade 150 härliga mil framför sig. Utan bilstereo. Och dessa blekingar som tycker att vi bor långt bort!
There's a party and it's startin' right now
För att återgå till lördagskvällen, så bestod den av god mat, ännu godare vänner och massor av skratt. Anna-Lena Brundin, denna JÄÄÄÄÄVULSKT skarpa och intelligenta människa bjöd på förstklassig standup. Och hon är inte bara bara rolig, hon har en pipa som inte går av för hackor.
AnneMarie och Sigge
Jag och Kajsa
Thomas ställde Anna-Lena mot väggen och ville att hon skulle förklara sitt uttalande i Luleå-Bodens egen Se & Hör, gratisbladet Extra. "Du kallade mig sjuk!"
Sedan ville han att The Playtones skulle berätta om sin framgångssaga och vem de har att tacka för den... Denna gången (den 64:de) var det Stefan som fick dra den. 
Därefter bad vi litegrann, om vad vet jag inte. Kanske att Saaben skulle hålla hem till Luleå?
Så dök finaste Hannah upp! Det var roligt!
Tillsammans gick vi sedan in i kristallsalen och hängde i trappan, medan vi dels betraktade och lyssnade till heltj-afantastiskasuperunderbara The Playtones, som spelade nonstop med genuina 60-talsrockarna i Ragges från Luleå, dels tittade på alla människor som rörde sig på och runt dansgolvet. Och hur de rörde sig...
Tråkigt nog tog även den här kvällen slut, och framåt tre-snåret packade jag och Hannah våra bilar fulla med män och instrument som vi sedan tippade av utanför hotellet. Sedan åkte jag vidare till Luleå, där jag plockade upp några telningar som tillbringat kvällen på lokal, innan jag sent omsider landade på kudden. Ännu en oförglömlig afton!
Been there done that
För precis sex månader sedan, den 1 april, var The Playtones i Boden och spelade i gallerian. I lördags var de tillbaka, denna gången på Western Farm. När jag kom dit stod bandet utanför med sina väskor och såg vilsna ut. Det visade sig att de väntade på taxi, men när det efter tjugo minuter ännu inte kommit någon så frågade Stefan om han fick låna min bil. Reptilhjärnan hann före förnuftet, vilket uppenbarligen tydligt framgick av mitt ansiktsuttryck, något som de andra blixtsnabbt fattade.
- Naaaw, blev det jobbigt nu, Boel? undrade Svannte.
Jag har svårt för att låna ut bilen, men efter en liten stund kom jag ju ihåg att Frida, som nyss tagit körkort, har haft den en hel del den sista tiden och att Stefan faktiskt är yrkeschaufför och förmodligen kör bättre än jag själv. Även om det kan vara svårt att tro. Så jag lämnade över nyckeln samtidigt som jag kom ihåg att jag hade massor med överbliven kartong i skuffen. Fascinerat betraktade jag miraklet som skedde när fem vuxna män med varsin resväska en efter en försvann in i min svart racer som till slut, med Stefan bakom ratten, skumpade iväg över parkeringen.
- Åh, tänkte jag. Jag har en lowrider!
Och det var väl ungefär vad Stefan sa när de återvände några timmar senare och jag fick tillbaka nyckeln.
- Du vet, Boel. Den där bilen, den är slut.
Sedan räknade han upp felen, medan jag för min inre syn såg tusenlapparna fladdra iväg. Det var fjäderled (?) fram och stötdämpare bak och när jag nu ändå bytte bak kunde jag "lika gärna byta fram också". Han avslutade sitt lilla anförande med "Med ditt sätt att köra är inte Saab någon lämplig bil. Du borde skaffa dig en BMW."
Det var väl det jag visste! Jag har dessutom haft en BMW 1600 årsmodell-70 en gång i världen och min kompis Pia hade en likadan, möjligen en -71. Jag var tvungen att lämna in den på verkstad stup i kvarten och till slut sa "min" bilreparatör:
- Du MÅSTE byta bil! Jag ids inte hålla på att skruva i det här vraket!
Det var efter att jag varit tvungen att byta EN damask fram och på kuppen nästan ruinerat mig. Så vi sålde våra fina bilar, jag och Pia. Jag köpte en kycklinggul Opel Kadett och Pia en röd Volkswagen Polo. Ur statussynpunkt så köpte vi ner oss båda två, men ur privatekonomisk synvinkel så drog vi varsin vinstlott.
Detta blev jag varse om när jag efter en tid behövde byta BÅDA damaskerna fram och jag skräckslaget i princip tömde mitt bankkonto för att kunna betala dessa, som visade sig kosta bara en bråkdel av vad jag fick betala för en enda till BMW:n.
Ja, det här var ju ett käckt inlägg. Inte en enda bild och dessutom skulle jag berätta om hur kul det var i lördags. Imorgon kommer Thomas hit igen och har sin talkshow på Norrbottensteatern så jag gör väl ett nytt försök på onsdag...
I believe I'll dust my broom
I morse slog jag upp ögonen redan kvart i tio och kände mig som Rönnerdahl antagligen gjorde när han hoppade "med ett skutt ur sin säng". För första gången på mycket länge löste jag Melodikrysset och skickade sedan in det i Katarinas namn. Jag tror att hon vill ha en väska som det står Melodikrysset på. Med många fack, om man får tro Anders Eldeman.
Ikväll blir det partykväll på Western farm i Boden med Anna-Lena Brundin, The Playtones och sist, men inte minst, Thomas Deutgen. Blir sjukt kul! Jag pratade dessutom med Hanna igår och hon tänker komma dit lite senare, efter middagen, och det ska bli så himla roligt att träffa henne. Nu är det ju några timmar innan det är dags och dessa måste jag ägna åt något välbekant, nämligen utrensning-av-saker-som-inte-längre-ryms.
Mamma flyttade till ett äldreboende i somras, och förra helgen var det dags att tömma hennes lägenhet. Eftersom jag fortfarande känner mig ganska trångbodd i min fyra på 102 kvm, så sa jag åt mina bröder att jag absolut inte ville ha någonting annat än två böcker, Bröderna Grimm sagor och Max och Moritz.
Men herregud, det är inte lätt att vara selektiv och man kan ju inte kasta bort tolv helfranska band med Selma Lagerlöfs verk. Inte heller sex böcker innehållande H C Andersens sagor, med underbara illustrationer. Plus en hel del annan litteratur. Kakburken i tre våningar, som alltid har innehållit allehanda godsaker, behöll jag också.
Förmodligen har den gröna delen varit överst, därav nötningen på just den burken.
Några gamla veckotidningar tar ju inte så stor plats och kan vara roliga att bläddra i. Filmjournalen är från 1935, Svensk Damtidning från 1950 (Ni känner väl igen vår kung på omslaget?) och Året Runt från 1959.
Då är det värre med de stora mattallrikarna Blå Eld från Rörstrand och de blå Nittsjö-tallrikarna. Vackert porslin som jag bara måste behålla.
Detta är bara ett axplock, om man skall uttrycka sig i milda ordalag. Lägg därtill ett rejält antal vackra linnedukar, nästan alla märkta med monogram i vitbroderi, linneservetter, vitbroderade lakan, skor från min mormor (alltså från 20-talet), stickbeskrivningar från 40- och 50-talen, vackra vaser, en aftonklänning från 50-talet, två Jackie Onassis-klänningar från 60-talet, roliga mössor och mammas gamla solglasögon. Man kan bara inte kasta!
Så därför sitter jag återigen här, omgiven av de banankartonger jag för snart två år sedan svor på att aldrig någonsin mer befatta mig med, och måste än en gång inventera mina lådor och skåp i hopp om att finna saker som platsar i någon av kategorierna SLÄNGA och SÄLJA.
