Det är stunder som gör livet värt att leva
Efterfestens minimalistiska format innebar att vi lyckades pallra oss upp till frukosten som bara serverades till kl 10, vilket enligt mitt förmenande är åtminstone ett två timmar för tidigt avslut. Sen var vi så pigga och raska att vi enades om att gå en promenad. Den blev väldigt kort, kan jag säga, och det berodde på att det var snorhalt ute. Cattis hade förstås tagit med sig broddar från Alingsås men dessa hade hon av någon anledning lämnat i lägenheten.
Vi var förstås tvungna att besöka några av Skalets butiker och i den ena hittad Cattis en riktig Cattis-mössa. Men den fick ändå stanna kvar i affären.
Sen gick vi förbi danshallen där Arvingarna höll på att rigga inför eftermiddagens After Ski.
Vi gick och handlade lite innan vi tyckte att det var dags för lunch. Det blev Carbonara på Hildings och där fick Bjarne tillfälle att visa upp sina glammiga lila läsglasögon med bling-bling på sidorna. Mycket tjusigt. Undrar vad frun tyckte om att han snott dem...
Det gäller att hålla koll på logistiken och eftersom vi ville se Arvingarna kl 16 och middagsminglet började 18 så fixade vi oss inför kvällen före 16 då det tar en sån oäääändligt lång tid för mig att bli klar. Sen blev det After Ski och det är alltid kul att se alla otroliga kostymer.
Jag väntade ivrigt på Sven Ingvars-medleyt, i vilket Kim briljerar med Status Quo-intron lite här och där och ett ruskigt häftigt slut, men precis när han klev upp och lyfte gitarren mot taket vaggade hela familjen Barbapapa fram till mitt och Cattis ståbord. Inte nog med att de skymde sikten, de skulle börja hälsa också! Och jag är alldeles för väluppfostrad för att vara otrevlig och nonchig, så jag hälsade förstås om än smått okoncentrerat...
Fredagkvällens band var Martinez, Arvingarna och Callinaz.
Martinez vikarierande sångerska Sandra Estberg har blivit permanent och hon är så jäkla bra. Vilket lyft! Först var jag rädd att Arvingarna skulle ta över hela kvällen, men det gjorde de inte. Visst var det mer tryck när de spelade men varken Martinez eller Callinaz behövde skämmas för de var bara så rätt de också. Det brukar märkas på dansgolvet om något band inte är så populärt, men vi kunde konstatera att det var mycket folk oavsett band.
Callinaz hörde jag första gången förra sommaren i Härnösand där de deltog i en dansbandstävling. De vann inte men redan då såg jag målmedvetenheten och förståelsen för vad som är bra dansmusik i det här unga bandet (medelåldern är 22 år). De spelade sista setet efter Arvingarna och vi blev lite rädda att de liksom skulle försvinna, men då tog de till det tunga artilleriet och det blev ett jäkla bra tryck även den sista halvtimmen.
Och Arvingarna är alltid - ja, Arvingarna. Veteraner trots sina späda år. De förblir unga pojkar fast alla är i fyrtioårsåldern nu. Konstigt.
Stod mest och hängde i ett hörn, men det är klart att jag blev uppbjuden ibland också. Konstaterade att det går alldeles utmärkt att dansa i Dr Martens. Bra glid fast kanske en smula klumpiga. Jag hittade en knapp på väggen som senare, när Leif Wibron lutade sig mot den, visade sig vara den enda knappen man behövde trycka på för att hela stora danshallen skulle bada i ett härligt vitt lysrörsljus...
Kommentarer
Trackback
