Do you sleep with one eye open?
Jag har varit på dans IGEN! Denna gången på Björknäsparken i Boden. Alltid lika roligt att åka från Boden efter jobbet, laga mat, äta och göra sig iordning och därefter återvända. Not. Nu gjorde jag inte det. Jo, alltså, det gjorde jag men jag klämde in en powernap och ett Kvantum-besök mellan maten och iordninggörandet, vilket innebar att klockan var mer än 22.30 innan jag kom fram till parken. Men det är väl ungefär den tiden jag brukar anlända när jag åker själv så varför frångå sina gängse rutiner? Jag dansade i alla fall en dans innan det var paus. Jag har inte träffat Drifters sedan i januari och det var så himla kul att höra och träffa dem igen!
Extra underbart var det förstås att träffa Ericas och Linus lillhjärta, Jamie.
Den goaste lille klimpen man kan tänka sig. Men det ser ni ju!
Tja, sen blev det inte så mycket mer dans. Jag stannade i logen med lilla Jamie och Linus och plötsligt var klockan ett.
På något sätt har saltlakritsplopp om inte förändrat mitt liv, så i alla fall berikat det. Jag törs inte tänka på hur många jag har ätit under ett par års tid, och även om det numera kan gå veckor utan att jag ens tänker på att köpa en, så är det i alla fall bland det godaste godis jag vet.
Polly är en annan favorit och när jag är ute och kör långt, som till Malung och Vemdalen, ser jag alltid till att ha en påse på sätet bredvid mig. Jag kompletterar gärna med en påse ostbågar. Men det skall vara den röda Pollypåsen, med ljus choklad.
Det går kanske inte så himla bra för Backyard Babies just nu, för Dregen har hamnat i karamellbranschen. Godis är väl inte det första jag tänker på när jag ser honom (snarare dyker duschordet upp...) men jag köpte i alla fall en påse.
Tuff design med både dragkedjor och piercing. Innehållet då? Absolut godkänt. Prova själv, vetja!
Min kollega Ulrika frågade om jag ville komma förbi hennes bord och smaka några riktigt äckliga godisar som hon hade plockat med när hon blandade en påse naturgodis. Att smaken är olika är tur, för det visade sig att äckelpäcklet tillhör naturgodishöjdarna! Och jag fick alla som låg i påsen!
Saltlakrits överdragen med choklad. Så naturligt gott.
En liten bit är bättre än nada
Det händer så mycket konstiga saker. Plötsligt började fjärren till billåset fungera igen. Som om ingenting hänt. Men samtidigt blev blinkersen ljudlös. Den fungerar precis som den ska, men den hörs inte. Fast det kan jag leva med. Det är väl bara nåt relä som måste bytas och det kan jag fixa nån gång när jag har riktigt gott om tid. Aldrig, med andra ord.
Både jag och Katt har haft ont i huvudet i helgen så vi låg och degade nästan hela lördagen. Framåt kvällen tog vi oss samman och åkte till Willys där vi provianterade inför en fortsatt soft lördagskväll. Malin höll sig också hemma, så vi klämde in oss i soffan alla tre. Såg på en värdelös film (Dude Date), käkade jumbocheesedoodles och drack Portello.
Jag mjukstartade söndagen med ett par timmar i badkaret innan jag hämtade upp Jenny och åkte till Boden för några timmars arbete.
Sen vet jag inte vad som flög i mig, men jag åkte i alla fall till Sunderbyn där Donnez spelade. Och det gjorde de som vanligt jättebra. Man kan säga att de vet hur en danslåt skall spelas och det förekommer verkligen inte en enda låt i något konstigt tempo på deras repertoar. Farao så bra de är! 
Men inte hade jag så särskilt kul ändå och eftersom det efter varje söndag dyker upp en måndag, veckans första riktiga arbetsdag, så åkte jag hem redan 21:30. Jag är ju så sjukt trött på morgnarna... Men redan på fredag är det dags igen. Drifters på Björknäsparken. Jag har ju inte träffat Erika sedan Jamie föddes!
If wishes were horses, beggars would ride
Nu finns det en bild på klänningen på nätet. På den här bilden syns den om man tittar noga. Jag står till vänster om Siri, den lilla flickan i rosa klänning och hennes mormor AnneMarie i rött hår. Så då vet ni, ni som undrat...
För övrigt har det varit en alldeles vanlig dag, om än förbaskat kall. Termometern visade på 7 grader i morse och det kändes inte så himla kul. Men det var bara att gilla läget. Skojade till det och gjorde en fiskbensfläta innan jag gick ut och väntade på Anna.
Dagens post bestod av ett antal kuvert och senaste numret av Populär Historia. Två av kuverten innehöll erbjudande om att låna pengar. Det ena från seriösa Nordea, som med några diskreta färgbilder visar hur lycklig man kan bli om man får köpa det man drömmer om. Det andra från Marginalen Bank låter Mona i Hållsta uttrycka sin glädje över den nya spisen och diskmaskinen som liksom slank med "eftersom villkoren var såpass bra". I Populär Historia fanns det en fjorton sidor lång artikel om Fattigsverige - Med nöden runt hörnet.
Vad som än händer
Imorgon är det en hel månad sedan Björn och jag gav oss iväg söderut. Då var det varmt och skönt, men redan under hemfärden kändes det att hösten var på väg och nu är det snart färdiggrillat. Man undrar som hur folk har det i Blekinge nuförtiden.
Använder Thomas fortfarande megafon när han vill prata med Anna?
Har det bott några norrbottningar på Hotell Walhalla sedan alla vi lämnade det? Någon från Örarna, två mil utanför Luleå, hade i alla fall varit där före oss.
Vem tar hand om potatistvätten?
Vilka bitar spelas på trattgrammofonen? (Finns Lasse Stefanz på stenkaka, Thomas?)
Stora viktiga frågor som man kan fundera på medan löven singlar från träden och mörkret sänker sig även över den här landsändan. Snart är det jul!
Nothing in the world is perfect
Man ska förstås läsa igenom hela receptet innan man börjar. Hade jag gjort det så hade jag börjat med dem redan på fredagen, eftersom toppingen skulle stå och tjockna över natten i rumstemperatur, så de hann inte bli klara till Malins födelsedagsfika. Men det gjorde inget, för Katt hade ju bakat en smaskig tårta.
Jodå, de var saftiga och goda, med lakritssmaken från Turkisk peppar original som en pikant krydda. Och även om Jack Sparrow leder fortfarande, så var dessa tillräckligt delikata för att jag ska att baka dem fler gånger. Dessutom blev de riktigt snygga, med Bassetts Allsort som dekoration.
För ett tag sen köpte jag hem några kakor vit choklad och en massa limefrukter till en annan sorts cupcakes. Vit choklad är ganska dyrt, så för att inte riskera att någon husmus skulle äta upp den innan den hamnade i bakverken så gömde jag den på ett säkert ställe. Tyvärr så säkert att inte ens jag hittar det.
I´m glad it´s your birthday
Anna har bloggat om bröllopet HÄÄÄÄÄÄÄR! Har ni inte läst det, så gör det nu! Och ids ni inte läsa så njut av de fantastiska bilderna, de flesta från Foto-Micke Törnkvist. Det finns liksom inte ord för att beskriva hur fantastiskt det var!
Så har även denna helg passerat, och som vanligt var den alldeles för kort. Jag hinner verkligen inte en bråkdel av det jag föresatt mig. Det är så himla lätt att prioritera umgänget med goda vänner framför fönsterputs, dammsugning och ugnsrengöring. Dessutom fyllde Malin år igår. Om man har en unge som fyllt 24, då börjar man väl ändå vara lite till åren? Det var bara en reflektion, jag har inga problem med det (host host) utan är snarare lite fascinerad över att de här små krypen man nyss bar på höften, numera både kör bil (Frida fick låna min igår, och jag kände mig faktiskt förvånansvärt lugn med detta) och går på systembolaget.
Vi fikade hos Janne och Katt hade bakat en JÄTTETÅRTA. Minst 6 våningar, fylld med en massa smaskens.
Jannes padda var så fängslande att Katt glömde sin vanliga fotogrimas.
Och 24-åringen var glad och nöjd.
Nä, jag har lite svårt att begripa var åren tagit vägen. Detta säger jag utan minsta melankoli. Alla tider har sin tjusning och nog är det gulligt med små barn, men det är jäkligt trevligt med vuxna också. Man får ha så himla ROLIGT i deras sällskap!
Postmannen ringer alltid två gånger
Ett härligt lyssnarmail apropå att jag i Svensktoppen sa att "man får vänta vid brevlådan" på att bli jurymedlem.
Hej !
Detta mejl undertecknades med avsändarens namn, men av min godhet väljer jag att inte publicera detta. Jag gissar att vi har att göra med en pensionerad brevbärare, eller vad tror ni? Dessvärre har han inte ens rätt, eftersom även privata brevdistributörer, exempelvis Luleå Mail, innehar brevlådor. Men roligt är det! Tack, NH!
Well, I saw mushroom head
Att Thomas och Annas bröllop var ett kändisbröllop råder det inget tvekan om. Utanför kyrkan kom Expressens reporter störtande mot mig och frågade vilken relation jag hade till brudparet. Jag svarade att jag var en god vän från Norrbotten och då log hon lite stelt, tackade och spanade mot Cecilia Furlong, Lena Ström (CC & Lee) och Thomas Lundin. Nu har jag köpt Hänt Extra...
...men inser att jag också måste investera i Se och Hör. Då kändes det onekligen bättre att köpa Amelias höstspecial, främst för att Anna var med på sidan 36...
...men också för att det fanns ett recept på lakritscupcakes längre bak i tidningen. Mums.
Men när man frilansar för Får jag lov, så händer det att man själv dyker upp i tidningen ibland...
När man har representerat tidningen i en proffsjury i Härnösand, t ex.
I fredags jobbade Hanna sin sista dag på G4S. Hon skall nu gå vidare i livet och syssla med det hon verkligen är intresserad av. Helt rätt tänkt av henne, förstås. Anki och jag gav henne ett gäng Jack Sparrow-cupcakes, därför att vi visste att hon verkligen gillar dem, och så hade vi ett pyttelitet avtackningsfika, vid vilket vi smaskade i oss varsin cupcake. Hon hade ju ändå kvar typ 13 stycken och de skall ju ätas färska.... Sedan fick vi varsitt litet hjärtekort som Hanna gjort, på vilka hon skrivit ett personligt citat, och detta stod på mitt. Trist att hon slutar, fast vi kommer ju att hålla kontakten och träffas under betydligt festligare former framöver. Westernridning, t ex.
I lördags åkte jag för första gången bil med Frida. Inte ens under hennes övningskörningstid har jag åkt med, men nu kom hon och hämtade mig med Jannes bil och tillsammans åkte vi sedan ut till Storheden där vi handlade bland annat blomjord.
Fridolina samlar vuxenpoäng hela tiden. Fixar och donar, skaffar jobb, bostad och bankkort på egen hand, men i bilen på väg från Kvikkjokk sent på fredag kväll, med ett ihållande regn mot rutan, glappande extraljus och ett gnisslande hjullager, utbrast hon, när jag pratade i telefonen med henne:
- Herregud, vad håller jag på med? Jag är ju bara ett barn!
Och så skrattade hon gott.
Droppen Dripp och droppen Drapp
När jag ändå höll på så svängde jag ihop fodral till småkuddarna som jag köpte på Ikea för sju kronor styck. Jag har haft tre jättestora kuddar i soffan, så stora att jag själv inte rymdes så de låg mestadels på golvet. Dessa gav jag till Katt och Kalle och de är alltså ersatta av åtta mindre. Det mönstrade tyget köpte jag på Ikea, de övriga -sammet, möbelvelour och linne - hittade jag i min relativt gigantiska tygsamling...
Och det här är skörden från Gittes i Rinkaby utanför Kristianstad.
Jag vet vad jag skall sy av nästan alla tyger. De enfärgade vita och svarta köpte jag till Katt. Det vita är strukturrandigt, fast det syns kanske inte på bilden. Sen tror jag att hon kommer att sy en hood av det rutiga tjocka jerseytyget längst ner till höger. Det blåsvarta rakt ovanför håller precis på att bli mysbrallor till Max och det gulsvarta skall bli en kjol, alternativt en västklänning till mig själv.
Jag berättade ju om min princip att inte köpa tyg utan att veta vad jag skall sy och när. Men man kan inte låta principer styra ens liv, det gör en bara olycklig, tror jag, och jag vet att den dagen kommer när jag blir glad att jag struntade i dem. Därför köpte jag de två rutiga tygerna utan att ha en aning om vad jag ska sy av dem. Jag passade helt enkelt på för gillade dem och för att det kan våra svårt att hitta rutiga tyger här hemma, alltså på Ohlssons, inte hos mig... Fast nu har jag ju dessa två.
When the wheels touch ground
Sen gjorde vi inte så mycket mer den dagen än att äta och detta gjorde vi på Dragonen i Söderhamn. Så fortsatte vi mot Ångersjön och där hann vi kvällsfika innan caféet stängde för kvällen. Det har faktiskt gått jättebra att sova i bilen, så även denna sista natt. Det blev alltså inte någon särskilt tidig morgon nu heller.
Denna sista resedag innehöll agendan en mängd viktiga och nödvändiga punkter nämligen Ikea i Sundsvall, Skuleberget, Frasses i Piteå samt hemkomsten. Björn vägrade följa med in på Ikea men jag skulle bara handla två saker så det skulle ju gå snabbt som tusan. Nu blev det kanske ett par grejer till, kanske till och med ännu mer, fast jag var tillbaka till bilen inom 45 minuter. Tycker jag var ganska skickligt gjort, med tanke på att det var lördag.
Gasen i botten mot Docksta och Skuleberget. Vi åkte linbanan för två år sedan och ville göra det igen. Det är skithäftigt att sitta där och dingla med benen högt över trädtopparna. Särskilt när man åker ner.
Man ser väldigt långt från toppen.
Nu var vi ju i princip hemma och nästa mål mat skulle intas på Frasses i Piteå och så blev det också. Vi rullade in på gården hemma strax efter 22 och ganska kort därefter hade vi tömt bilen på alla kassar, väskor, täcken, luftmadrasser och tusen andra saker. Det var skönt att vara hemma och allra skönast var det att gå och lägga sig i sin egen säng.
Lika bra gick det inte för Sigge, som inte kom längre än till Växjö vid sitt första försök att komma hem. Rätt vad det var så hoppade hans bil minst en meter upp i luften och sedan kom ena bakhjulet och körde om honom. Av bakaxeln var bara spillror så med bärgare fick han återvända till Blekinge. Därefter blev det ett himla sökande efter en ny bakaxel och denna skulle ju på plats, så det dröjde några dagar innan det blev aktuellt med en ny avfärd. Det gick bra, men hans besök i Tierp blev betydligt längre än vårt - flera dagar - och han har inte anlänt till Norrbotten förrän idag. Så man kan nog säga att Thomas och Annas bröllop blev hela hans sommarnöje!
And we´ll get the finest cars
-Varför inte åka till Östhammar och hälsa på Martin och eventuellt träffa Roger också? frågade jag Björn som egentligen bara blev måttligt förtjust. Han har ju aldrig varit med vare sig till Vemdalen eller Malung och har således bara sett dessa vänner på bild. Men en laddad dator lockade så jag ringde Martin för att förvissa mig om att vi var välkomna och det var vi. Sa han i alla fall. Nä, han blev faktiskt t o m glad. Glatt överraskad. Vi körde alltså (nej, JAG körde) norrut och stannade för att sova på en rastplats utanför Katrineholm. På morgonen åt vi frukost i en liten timrad kaffestuga efter vägen. Där serverades maffiga mackor, nygräddade våfflor och kaffe, kokt i en kopparpanna. Mycket gott och mysigt. Efter ännu en stunds bilkörning var det dags för dagens första historielektion som ägde rum i Härkeberga kyrka. Helt klart värt ett besök, under förutsättning att man är intresserad av gamla kyrkor förstås.
I de numrerade bänkarna har betydande besökare markerat sina platser genom att karva in sina bomärken.
Detta för flera hundra år sedan. Fascinerande.
När vi sedan fortsatte mot Uppsala passerade vi denna runsten. Såna har vi inte i Norrbotten.
Egentligen tänkte vi ta ett par timmar inne i Uppsala men tiden var lite knapp och eftersom vi började vara lite hungriga så åkte vi mot Östhammar. Än en gång fick jag anledning att glädjas åt min tämligen pålitliga GPS. Framme hos Martin satte vi datorn på laddning, duschade och blev bjudna på kött och potatisgratäng, givetvis med bernaissås. Ja, sallad också.
Varje torsdag hela sommaren har folk från Östhammar med omnejd haft något slags sammankomst vid vilken de har visat upp sina gamla bilar. Alltså riktigt gamla, inte 12 år gamla Saabar. Just den här torsdagen var det säsongsavslutning så efter middagen tog vi en promenad dit och blev kvar i flera timmar. Det fanns ju så mycket att titta på.
Flera fina Opel (för det kan för tusan inte heta Oplar i plural!)
Helt otroligt vilket skick de flesta av sådana här bilar hålls i. Tänk om min 9-5 glänste så här under huven - skulle de bli imponerade på bilbesiktningen då?
Att dessa entusiaster bara nöjer sig med det bästa visar sig också i deras musiksmak. Denna kassett till en Stereo-8 låg i en Studebaker av -56 års modell.
Jag hade eventuellt kunnat tänka mig att byta till den här, en Chevrolet Nomad. Här fanns plats för allt, både packning och sovplatser.
Och en söt liten svart Saab fanns det också. Med flickfångare.
Efter att ha tittat på alla bilar, ett hundratal så tog vi en kopp kaffe och gick därefter hem. Roger och Eva dök aldrig upp, antagligen för att Rogers son hade det dåliga omdömet att fylla år på precis den dagen jag besökte kommunen. Nå, det kunde inte hjälpas. Jag och Björn packade ihop, tackade för oss och drog vidare. Först åkte vi tillbaka till Uppsala för jag tänkte att Björn skulle få se Uppsala Domkyrka, i vilken jag tillsammans med tusentals andra körsångare sjöng något jag inte kommer ihåg, under Kyrkomusikens år 1985. 
Björn lyssnade intresserat. Eller kanske inte ändå, om jag tänker närmare på det. Vi lämnade således staden och körde norrut i jakt på en lämplig rastplats att sova på, vilket inte var det lättaste. Säsongen började uppenbarligen ta slut, för alla var tomma. Lite läskigt kan det allt vara, men till slut hittade vi en strax norr om Tierp på vilken det förvisso bara stod en långtradare, men dock. Jag var så svinaktigt trött och var bara tvungen att få sova. Vi började längta hem litegrann. Men bara pyttelite.
It makes perfect sense
Siri, Thomas guddotter, hjälpte till...
...medan Silvio, Sigge och Kajsa lyssnade på Svannte. Själv redde jag ut alla vackra band och snören som jag gjorde små nystan av. Kan vara bra att ha...
Men där kunde jag inte stanna hela dagen eftersom jag hade en son i Hallstahammar. Dit var det typ 50 mil, så det tog ändå ett par timmar. När jag kom fram bjöds jag på en vansinnigt god sillklämma. Sedan gick jag och lade mig, och jag var nog tröttare än jag trodde, för jag sov mer än tio timmar... Det blev alltså en betydligt senare avfärd än jag hade räknat med så vi skippade Vadstena och styrde mot Gränna direkt. Där fikade vi, köpte polkagrisar och var på muséet, som till stor del berättar om Andrés polarexpedition. Jag har varit där ett par gånger tidigare, men det är alltid lika intressant.
Kullerstenstorget i Gränna. Fick förresten höra uttrycket bullesten. Alltså att stenen är formad som en bulle. Jag vet ärligt talat inte hur fel det är. Inte alls, kanske! Nu visste vi inte riktigt vart vi skulle åka. Björn frågade om det var långt till Gotland. Om man åker dit skall man nog stanna några dagar, och dessutom är det riktigt dyrt att ta sig över så jag föreslog Öland istället. Sagt och gjort. I en handvändning var vi i Borgholm och sov på en rastplats en bit utanför.
Ett besök i ruinen var ju självskrivet. Det är ganska häftigt att föreställa sig hur det en gång såg ut. I en av salarna träffade vi en bekant, min f d stuggranne och hennes sambo. Där ser man!
Men jäklar anåda vad det blåste!
Självklart åkte vi till slottet i Kalmar när vi ändå var i farten. Där gick vi en guidad tur som vi hade stor behållning av eftersom det var en jättebra guide. Hon hade dessutom en stark röst, så hon lyckade överrösta alla småbarn som tvingats med av sina föräldrar men som inte hade tålamod att vara tysta.
Därefter var vi så hungriga och griniga att vi lyxade till det med en buffé på en intilliggande restaurang som omväxling till Statoilkorven. Det var gott och helt klart värt den något högre kostnaden. Sedan visste vi inte riktigt var vi skulle ta vägen. Nästa mål var Nostalgimuseum i Tierp, som innehas av Sigges kompis, men eftersom det bara är öppet fredag, lördag, söndag så måste vi ju fördriva lite tid fram till dess. Vi åkte i alla fall norrut, för dit skulle vi ju förr eller senare, vare sig vi ville eller inte...
Garden party
Potatis tärnades och kokades, gurka strimlades och saltades, rödlök skivades, haricot verts kokades och efter några timmar hade allt detta blivit till smarrig potatissallad med tzatziki. Och ute snurrade gris och lamm över glöd.
Silvio hade stenkoll på käket.
Himlen sprack upp och solen tittade fram, men plötsligt, precis när The Playtones anlände, ville ett moln lätta på trycket och på 30 sekunder forsade plötsligt vattenmassor över stuprännornas kanter. Tack och lov var denna urladdning den sista för dagen, och nu blev det sol och varmt på riktigt. Vilken tur!
Vi åkte tillbaka till hotellet för att byta om och sedan kom Sigge och hämtade oss med sin för dagen uppiffade svarttaxi. Med sig hade han Kvällsposten i vilken det stod om bröllopet.
Trädgården i Gustavstorp fylldes snabbt med glada människor. Det blev sång, musik, dans, god mat och underbara tårtor. Gästerna strömmade in lite pö om pö. Streaplers skulle spela i Karlshamn på kvällen och tittade förbi som hastigast.
Och äntligen, efter 52 år, hade de en vokalissa!
Sedan spelade The Playtones upp till dans.
Anna och hennes bror Erling var först ut på golvet.
Svannte hade en del att säga...
...och Lasse och Thomas tvingades sjunga sin egen "Du är allt för mig".
De sista gästerna hade den största presenten! En vinkyl, fylld med vätskor som passade både Anna och Thomas.
Thomas kontrollerade innehållet noggrant.
I Blekinge är inte sommarnätterna långa och ljusa och plötsligt var det både mörkt och kallt. Detta fann Sigge bot på och ordnade en liten brasa.
Thomas och Anna sjöng sin egen version av "Sista ljuva åren" för Christer, som ju skrivit den. Därefter sjöng Anna "Tårar från himlen" och på frågan om vad han tyckte om den första svarade han diplomatiskt att den andra var bäst. Och det är den onekligen.
Tja, och sedan blev det spontant tjo och tjim en stund till innan taxibilarna började köra i skytteltrafik mellan Mörrum och festen. Allting har en ände, så också en sagolik helg. Jag är så himla glad att jag var där och räknar in de här dagarna bland livets höjdpunkter. Faktiskt.
Klänningen jag hade på söndagens trädgårdshäng ser ut så här:
Jag är jättenöjd med den. Tyget kommer förstås från Ohlssons och den är fodrad med viscose. Det är lite dyrare än acetat, men helt klart värt till ett snävt plagg, eftersom viscosen (som ju är en naturfiber) är så mycket behagligare mot huden. Mönstret kommer från en Burdatidning, men istället för att rynka kjolen mot livet gjorde jag den klockad. Dessutom blandade jag drinkar på Passoá, juice och fruktsoda som matchade de oranga blommorna i tyget. När det blev lite kyligare framåt kvällen hade jag med mig byxor och tröja som jag bytte om till. Mysigt. Något som inte var fullt lika mysigt var förekomsten av slemmiga sniglar i gräset.
Så det är ju en fördel med Norrbotten. Att det inte finns såna sniglar där. Tror jag i alla fall.
För en vecka sedan...
Vigseln skulle äga rum kl 16.30 men eftersom dagar kan ha en förmåga att rusa iväg så steg jag upp relativt tidigt, mest för att hinna med hotellfrukosten, men också för att åka till folkparken och hänga upp placeringskorten. Jag tog med mig C-G och det var nog tur, för det tog längre tid än vad jag trodde. Men fint blev det! Finurligt uttänkt av Anna och Thomas. Eller någon av dem.
Folkets park i Mörrum byggdes 1907 men om den här utomhusscenen är så gammal vet jag inte. Tyvärr är den väldigt förfallen.
Så snart placeringskorten var på plats återvände vi till hotellet. Jag åt en toast till lunch så att inte magen skulle kurra i kyrkan. Därefter gick jag upp på rummet och konstaterade nöjt att jag hade TIMMAR till mitt förfogande. Jag skulle alltså t o m hinna måla naglarna, vilket oftast står längst ner på prioriteringslistan och således oftast faller bort. Prick klockan 16 var jag klar och vi började gå mot kyrkan. Solen sken från en klarblå himmel och luften var varm och skön. Jag blev jätteglad när det visade sig att jag skulle sitta längst fram, så på min plats mellan Sigge och AnneMarie såg jag allt! Mellan tårarna, ska jag nog tillägga...
Ingångsmarschen, Amazing Grace, framfördes på säckpipa av Gunhild Carling så då förstår ni nog att detta bröllop inte riktigt följde konventionerna. Sedan blandades sång och musik med själva vigseln, alltså äktenskapslöftena och allt det där. Prästen var som gjord för ändamålet (hon är med sin tid och brukar bl a hålla gudstjänster för ovana...) och bidrog till många glada skratt från församlingen. Jag kan inte berätta allt i detalj, men jag är säker på att Anna kommer att göra det i sinom tid, så glöm inte att följa hennes blogg!
Om man kan prata om en höjdpunkt, förutom ringväxlandet, och det tycker jag nog att man kan på en sådan här bröllopskonsert, eller konsertvigsel, så var det när Anna sjöng sin sång till Thomas - Helen Sjöholms Nu mår jag mycket bättre (faktiskt med text av Kristina Lugn). Tack och lov hade någon omtänksam person lagt en bunt pappershanddukar framför AnneMarie, vilket var en himla tur eftersom jag glömt mina näsdukar på hotellet, för nu sprutade tårarna. Knappt ett öga var torrt på någon i kyrkan, skulle jag tro. Mer detaljer om detta antar jag kommer Annas blogg så småningom. Det var i alla fall något i hästväg, om jag tar i i underkant.
Efter kramandet utanför kyrkan gick vi så i samlad tropp mot folkparken, med en spelande Patrik i täten.
Där inväntade vi brudparet som anlände i en Chrysler Imperial-60 (tror jag).
Likheterna med den Chrysler som fanns i familjen Skarins ägo för ca tio år sedan är försvinnande små. Jag tror inte ens att de finns. Nu var ju det en Voyager, men ändå....
Efter brudparets ankomst följde en fest som hette duga med underbar mat, fina tal, fler överraskningar, förstklassig underhållning av bl a Patriks Combo (de spelade senare upp till dans) och massor, massor av skratt.
Det är omöjligt att återge allt på ett bra sätt, men ni som var där förstår vad jag menar (ni andra måste använda er fantasi) när jag säger att detta gick långt utöver de festligheter jag hittills deltagit i. Vilket ju i och för sig inte behöver betyda så mycket, när jag tänker närmare på det... Men hur brukar det stå i sagorna? "Ja, se det var ett bröllop det!" Eller nåt sånt... Men ni fattar säkert.
Och min klänning? Jodå, det funkade med kedjor och allt och jag kände mig skitsnygg ända tills jag satte mig till bords. Då hamnade nämligen kedjorna först i bernaisesåsen och sedan på klänningen. Fett syns bra både på chiffong och duchesse och jag övervägde att rusa iväg till hotellet och byta till min backup, men istället rusade jag mot toaletten och stötte ihop med min olycksbroder Thomas Lundin, som gjort samma sak, fast med slipsen. Nå, lite tvål och vatten både på kedjor och den extremt snabbtorkande klänningen i kombination med en dämpad belysning gjorde att man knappt kunde ana fläcken. Pust.
The day before
Anna försökte väcka mig på fredagsmorgonen med en trumpetfanfar men jag var redan vaken och höll som bäst på att trassla mig ur min husbil. Efter en snabb frukost åkte jag och Anna till Mörrums folkets park där vi packade in lite varor, alltså all läsk, samt bar ut alla borden.
Men sedan var jag tvungen att dra iväg eftersom jag hade massor att göra. Åkte till Olofström där jag köpte bröllopspresenten, ett presentkort på Antikhuset. Körde därefter vidare till den gigantiska tygaffären Gittes, som ligger i Rinkaby utanför Kristianstad. Den 700 kvm stora butiken, som egentligen är en gammal ladugård, rymmer hur mycket tyg som helst så det gäller att inte stressa när man skall gå igenom sortimentet. Jag är ganska restriktiv när det gäller att handla överhuvudtaget och när det gäller tyg är det ju så ofantligt lätt att tappa huvudet, men jag måste kunna svara på dessa frågor för att kunna köpa ett tyg.
Vad skall jag sy av detta och när skall jag göra det?
Och svaren skall förstås inte vara "Det får jag se.." och "Sen...".
Överallt i butiken står det en massa läskiga skyltdockor.
Vid mönsterbordet satt Signar...
När jag kom tillbaka till Mörrum checkade jag in på hotellet och åkte sedan ner till folkparken och kollade lite hur placeringskorten skulle hängas upp. Sedan åkte vi tillbaka till hotellet igen där vi åt middag. Tanken var att vi skulle åka till Belganet och dansa till Donnez, men när jag kom ur duschen kikade jag på deras fb-sida och konstaterade att det var pensionärstider (19-23) trots att det var fredag. Eftersom klockan var tio var vi således alldeles för sent ute. Så det blev en pytteliten drink och sedan var det nattinatti. Frukosten var nämligen anpassad för morgontuppar och serverades bara fram till halv tio...
Om jag lyssnar när du pratar
Efter att ha ätit frukost drog vi vidare mot Gävle, vilket var fort gjort. Vi hade nämligen hamnat i landsänden där allt ligger nästgårds. Innan vi åkte till Inga-Lis och Johan så besökte vi fängelsemuséet inne i stan. Jätteintressant.
Skjorta med tillhörande bälte. Många spännen.
Sedan åkte vi till Johan och Inga-Lis och bara slappade. Besökte en badstrand och det var visst väldigt varmt i vattnet, om man nu tycker att 23 grader är varmt. Själv brukar jag ha betydligt varmare badvatten... Till middag blev det självklart grillat, något annat var ju otänkbart. Det finns vissa likheter mellan Johan och Fredde Schiller.
Efter en god natts sömn tackade vi för oss och styrde mot Hallstahammar, där Björn skulle tippas av. Men först stannade vi i Kungsgården, utanför Sandviken, och gick på tryckerimuseum. 
Och så stannade vi förstås i Storvik, på Kvarnbackens prylmuseum. 
Sedan var vi sjukt hungriga. Eftersom vi befann oss i närheten av Hofors så ringde jag Markku och bad om tips på matställe som INTE var en pizzeria. Dessa hittade vi nämligen själv, eftersom Hofors tycks vara Sveriges pizzeriatätaste kommun. Finns antagligen fler pizzerior än bostäder. Han rekommenderade i alla fall campingrestaurangen, vilket visade sig vara helt rätt. God mat, fantastiska pommes, Trocadero och dessutom dök han själv upp.
Hallstahammar stod näst i tur, och dit var det ju nära. (Också). Efter att jag sett till att Björn fått med sig det han behövde, ätit lite kladdkaka med grädde så drog jag vidare mot ännu ett delmål. Hann bli ganska sent innan jag var framme men fick i alla fall sova ordentligt. Och eftersom jag befann mig så nära Ullared, bara lite drygt 30 mil, så bestämde jag mig för att svänga förbi där. Egentligen en ganska idiotisk idé med tanke på att jag har svårigheter att klara av Storheden. Men det var nog en lugn dag. Det gick att köra kundvagnen överallt och det var inga köer att tala om. Fast jag tror inte jag åker dit mer. Nånsin.
Men sen kände jag mig plötsligt övergiven och ensam, så jag ringde till Anna och frågade om jag fick komma till dem, och det gick förstås bra. Jag var ju ändå så nära, bara typ 25 mil. När jag kom fram var det mörkt. AnneMarie, Kajsa och Siri hade kommit på dagen, medan Sigge anlänt redan under måndagen. 
Scen, dansbana och bod var klara!
Och eftersom jag är en riktig klippare så fick jag lägga den sista handen vid programbladen.
Fast nu avslutar jag det här inlägget, för jag skall faktiskt på bröllop strax!
Road trip
Jag hann i alla fall. Alltihop. Klänningen blev klar, skärpen till brudtärnorna, mörkläggningsgardinerna till bilen och till Thomas och Annas bod. Jag hann packa och jag tror faktiskt att jag har fått med mig allt och eventuellt lite mer. Vi gav oss iväg kl 14, och har tagit lite pauser här och där efter vägen. Åt middag på en kinarestaurang i Umeå, en glass på Statoil i Örnsköldsvik. Stannade till en stund på en rastplats norr om Sundsvall, men bestämde oss för att fortsätta en bit till. Nu har vi slagit läger på en annan rastplats, vid Ångersjön, och eftersom vi skall till Johan och Ingalis i Gävle imorgon så är vi ju i princip framme. Jamen, det är lätt hänt. Saab och körglädje är ju synonymer.
Nu tänker jag och Björn se på film tills batteriet i datorn tar slut.
I Bought The Mississippi River
Gårdagen kändes sprudlande på något sätt, kanske inte för att jag ser fram emot att vila på semestern, för det kommer jag inte att göra, utan mer för att jag har så mycket roligt att se fram emot.
Direkt efter jobbet åkte jag till Ingrid där jag blev bjuden på middag, trerätters faktiskt. Gott! Kent har tagit med sig Björn på fisketur, så jag behövde inte fundera på middag hemma fast det var mammavecka. När vi hade ätit satte Ingrid igång med restaurering, vi tänkte faktiskt åka på Björknäsparken och dansa till Martinez, medan jag lade mig på soffan och vilade mitt värkande huvud. Förvånat frågade hon om jag inte skulle bättra på make upen, men jag tyckte nog att jag såg helt ok ut och prioriterade soffan.
Det var mycket folk på Parken och Martinez nya sångerska Angelica Jonsson är verkligen kanonbra. Jättebra! Hon sjunger snyggt, har en naturlig närhet till publiken och ett stort smittande garv på läpparna mest hela tiden. Sen ska man inte glömma att Martinez har en bra repertoar med massor av egna skitbra låtar.
Ja, fan, det var faktiskt riktigt roligt. Nye keyboardisten Linus befann sig, av någon anledning, på Magaluf och på hans plats stod Jeff Höglund, bekant för dem som kan sin dansbandshistoria. Jeff spelade nämligen med Expanders mellan 98-02. Nu kände jag bara igen honom och kollade på hemsidan för att få bekräftelse. Det finns nog värre dansbandssavanter...
Nä, men det var en kul kväll. Eftersom jag envisades med att ha sandaler så var fötterna kolsvarta av aluminumgolvet så det blev en snabbdusch när jag kom hem, men annars gick det bra. Finns ju alltid damer som inte riktigt vet var de sätter sina klackar så en och annan skråma hade jag runt vristerna, men det var nog värre för en av mina danskavaljerer, som fick en klack nedstucken i sina skor. Men damen som ägde klacken verkade tycka att han fick skylla sig själv som råkade befinna sig inom hennes klacksparksradie. Hå hå ja ja. Nu dröjer det till nästa gång. Ganska skönt i alla fall. Det finns så mycket annat att göra.
Idag måste jag dela upp mina 14 meter silverlänk i 35 cm långa bitar, handla lite smått och gott, sy färdigt klänningen, två skärp och modifiera mörkläggningen till bilen. Jag vet att jag har massor med kardborreband någonstans, men jag kan inte hitta dem så jag får köpa någon meter. Då dyker de väl upp.
The last thing on my mind
Å ena sidan ser den lite menlös ut, å andra sidan väldigt vågad (men den skall fodras...). Detta är chiffong, ett djävulens påhitt. Sedan finns det ju olika grader av helvetet, men just denna chiffong är så tunn och slirig att den antagligen kvalar in i den nionde kretsen. Att overlocka sömmarna är uteslutet, likaså vanlig zigzag. Jag har alltså vändsytt sömmarna och avslutade gårdagens session med att sy dit den dolda dragkedjan i ryggen. Det gick tack och lov bra. Hade jag failat där så hade jag antagligen fyllt papperskorgen med den gröna chiffongen och haft den bruna köpesklänningen som jag hade på Hannahs bröllop... Och på Guldklavengalan. Det är bra med en plan B. Jag har köpt en hudfärgad stretchduchesse som jag skall ha som foder (blir snygg lyster genom yttertyget), det skall dit en liten ärmmanschett och slutligen skall det hänga silverkedjor från halsen. Vi får se hur det går. Jag har i alla fall köpt silverskor att ha till.
Jäkligt svårt, det här med skor. Helst vill jag ju ha hög klack, men vill ju ändå kunna prata med de andra gästerna utan att behöva stå böjd som en Marabou-stork. Men de här var så söta och matchar silverkedjorna fint.
Självklart måste jag ha en silverväska också. Jag får se vilken det blir. Kameran ryms inte i någon av dem.
Det mindre roliga är väl att jag bör tvätta bilen. Suck. Så snyggt det är med en ren, svart, blank bil. Jag övervägde för ett ögonblick ta bussen till jobbet och be Björn tvätta den imorgon, men jag kör kanske in den på Statoil istället. Tyvärr måste jag ändå dammsuga den själv.
Kvällen är över
Det var skönt att komma hem och torsdagen gick mest åt till att ta igen sig, packa upp och fixa sig. De två äldsta telningarna hade bestämt sig för att åka på Trästocksfestivalen i Skellefteå, och eftersom Malin fortfarande har stora begränsningar med sin brutna arm, erbjöd jag mig att skjutsa dem de 14 milen. Jag insåg nämligen att det här var min enda chans att dansa i Skellefteå på hela sommaren, eftersom jag var ledig. Jag orkar nämligen inte jobba om jag bara har sovit fyra timmar, så är det. Att det dessutom var Sannex som spelade såg jag bara som en extra bonus.
Anlände till parken tio minuter före paus, hälsades välkommen av vakten med "Bättre sent än aldrig", högg tag i C-G, som ändå bara stod och hängde, och hann dansa en dans i alla fall. Även min jurykollega Andreas observerade att det inte var jag som låst upp stället och istället för "Hej" sa han "Du är sen...". Nu tycker jag ju att jag hade giltigt skäl till min sena ankomst. Den här gången. När jag åker ensam på dans är jag onekligen ofta sen. Mina vänner i Drifters har med anledning av detta, myntat ett uttryck - "Är Boel här, är alla här!". Jättekul...
Men pauser vara inte för evigt, tack och lov, och strax stod de där igen, Sannex, och bäst jag svävade runt på dansgolvet så kände jag mig med ens så himla tacksam över detta sätt att roa sig på. För en försumbar slant får man lyssna och dansa till levande musik (särskilt denna kväll), man får träffa vänner och andra trevliga människor. I den här världen finns det så mycket glädje, och faktiskt inte speciellt mycket ondska. Det är ett opretentiöst leverne som inte kräver att man alltid är så himla tiptop.
Sannex är så himla roliga att dansa till därför att de är goa och glada och har fin kontakt med publiken, de spelar BRA låtar, både sina gamla Sannexlåtar och ny musik, de har bra tempon och de verkar uppriktigt tycka om det de gör. Till och med den annars så stela och tillknäppta västerbottenspubliken applåderade!
Stefan och Andreas
Andreas 2...
åsså Micke, förstås
Nu börjar de ljusa sommarnätterna vara ett minne blott, även här uppe. Varmt är det så det räcker och blir över. Inatt kom det ett befriande regn, men idag är luften lika tung och kvav som igår. 
Nu jobbar jag en vecka och sedan bär det söderut igen. Innan dess skall jag hinna sy några klänningar samt modifiera mörkläggningen till bilen en smula. Igår var jag och sonen på Harry Potter, och vi enades om att vi i framtiden skall gå mer på bio! Det är förmodligen det enda sättet för mig att se en hel film från början till slut, eftersom jag har så förtvivlat svårt att sitta och slappa i soffan hemma. Jag vill så gärna göra lite nytta så oftast blir det att jag sitter på golvet framför tv:n och klipper tyg eller mönster...
