...var jag på det bröllop i Mörrum som jag sett fram emot och längtat efter ända sedan dagen då Thomas sa att han och Anna skulle gifta sig den 6 augusti. Och det blev det ovanligaste, häftigaste, mest storslagna, underbaraste och vackraste bröllop man kan tänka sig. Jag anade förstås att det skulle bli något utöver det vanliga. Anna och Thomas har ju en förmåga att tänka "outside the box" och komma med överraskningar som inte får plats i ens egen fantasi, inte ens i den vildaste. Min egen 50-årsdag är ett strålande exempel...

Vigseln skulle äga rum kl 16.30 men eftersom dagar kan ha en förmåga att rusa iväg så steg jag upp relativt tidigt, mest för att hinna med hotellfrukosten, men också för att åka till folkparken och hänga upp placeringskorten. Jag tog med mig C-G och det var nog tur, för det tog längre tid än vad jag trodde. Men fint blev det! Finurligt uttänkt av Anna och Thomas. Eller någon av dem. 



Folkets park i Mörrum byggdes 1907 men om den här utomhusscenen är så gammal vet jag inte. Tyvärr är den väldigt förfallen.



Så snart placeringskorten var på plats återvände vi till hotellet. Jag åt en toast till lunch så att inte magen skulle kurra i kyrkan. Därefter gick jag upp på rummet och konstaterade nöjt att jag hade TIMMAR till mitt förfogande. Jag skulle alltså t o m hinna måla naglarna, vilket oftast står längst ner på prioriteringslistan och således oftast faller bort. Prick klockan 16 var jag klar och vi började gå mot kyrkan. Solen sken från en klarblå himmel och luften var varm och skön. Jag blev jätteglad när det visade sig att jag skulle sitta längst fram, så på min plats mellan Sigge och AnneMarie såg jag allt! Mellan tårarna, ska jag nog tillägga...

Ingångsmarschen, Amazing Grace, framfördes på säckpipa av Gunhild Carling så då förstår ni nog att detta bröllop inte riktigt följde konventionerna. Sedan blandades sång och musik med själva vigseln, alltså äktenskapslöftena och allt det där. Prästen var som gjord för ändamålet (hon är med sin tid och brukar bl a hålla gudstjänster för ovana...) och bidrog till många glada skratt från församlingen. Jag kan inte berätta allt i detalj, men jag är säker på att Anna kommer att göra det i sinom tid, så glöm inte att följa hennes blogg!







Om man kan prata om en höjdpunkt, förutom ringväxlandet, och det tycker jag nog att man kan på en sådan här bröllopskonsert, eller konsertvigsel, så var det när Anna sjöng sin sång till Thomas - Helen Sjöholms Nu mår jag mycket bättre (faktiskt med text av Kristina Lugn). Tack och lov hade någon omtänksam person lagt en bunt pappershanddukar framför AnneMarie, vilket var en himla tur eftersom jag glömt mina näsdukar på hotellet, för nu sprutade tårarna. Knappt ett öga var torrt på någon i kyrkan, skulle jag tro. Mer detaljer om detta antar jag kommer Annas blogg så småningom. Det var i alla fall något i hästväg, om jag tar i i underkant.

Efter kramandet utanför kyrkan gick vi så i samlad tropp mot folkparken, med en spelande Patrik i täten.



Där inväntade vi brudparet som anlände i en Chrysler Imperial-60 (tror jag).





Likheterna med den Chrysler som fanns i familjen Skarins ägo för ca tio år sedan är försvinnande små. Jag tror inte ens att de finns. Nu var ju det en Voyager, men ändå....

Efter brudparets ankomst följde en fest som hette duga med underbar mat, fina tal, fler överraskningar, förstklassig underhållning av bl a Patriks Combo (de spelade senare upp till dans) och massor, massor av skratt.



Det är omöjligt att återge allt på ett bra sätt, men ni som var där förstår vad jag menar (ni andra måste använda er fantasi) när jag säger att detta gick långt utöver de festligheter jag hittills deltagit i. Vilket ju i och för sig inte behöver betyda så mycket, när jag tänker närmare på det... Men hur brukar det stå i sagorna? "Ja, se det var ett bröllop det!" Eller nåt sånt... Men ni fattar säkert.

Och min klänning? Jodå, det funkade med kedjor och allt och jag kände mig skitsnygg ända tills jag satte mig till bords. Då hamnade nämligen kedjorna först i bernaisesåsen och sedan på klänningen. Fett syns bra både på chiffong och duchesse och jag övervägde att rusa iväg till hotellet och byta till min backup, men istället rusade jag mot toaletten och stötte ihop med min olycksbroder Thomas Lundin, som gjort samma sak, fast med slipsen. Nå, lite tvål och vatten både på kedjor och den extremt snabbtorkande klänningen i kombination med en dämpad belysning gjorde att man knappt kunde ana fläcken. Pust.