Omkring 20 minuter över ett i natt skumpade jag in på gården hemma på Lingonstigen. Jag kunde konstatera att det inte hänt så mycket. Grunden var uppgrävd, det stod en container på taket, men annars var allt sig likt.

Bilresan gick bra även denna gång. Bränsleförbrukningen snittade på rekordlåga 0,72 l/m och jag höll en snitthastighet på 93 km/h. Insåg att sträckan inte är 91 mil, som jag gått omkring och sagt åt alla, utan hela 92! Nog med värdelös information. Nu skall veckan sammanfattas.

Som jag tidigare skrev så har förmiddagarna ägnats åt sömn och eftermiddagarna åt frukostätning, duschning och middagsätning. En och annan alkoholhaltig dryck har också slunkit ner under dessa timmar. Onsdagen är till en viss del veckans höjdpunkt. Vi var bjudna till Pelles och Susannas husvagn på middag, under förutsättning att vi tog med mat och dryck själv, så Thomas fick handla maten och jag drycken. Det är möjligt att han klarade uppgiften bättre än jag eftersom han kom hem med asdyr oxfilé som Pelle grillade efter konstens alla regler. Det är visserligen svårt att misslyckas, men den här blev helt perfekt och bara smälte på tungan. Och mitt dricka fick jag behålla för mig själv...

Jag hann både äta och vara trevlig en stund (ok, jag försökte i alla fall) innan jag vandrade iväg till Grönlandsparken där Bhonus precis hunnit avverka första delen i sin traditionella och bejublade show.  För det första genomförde de veckans bästa show och för det andra överträffade de sig själva ännu en gång. Men den här kvällen brukar Drifters vara med i publiken och det var de inte i år, så den var som lite eljest. Jag befann mig dock i gott och trevligt sällskap i form av Eva, Anette, Sarah och Douglas så mig gick det ingen nöd på.
 
Är de bäst eller bäst?
Till Orrskogen kom vi ganska sent och det var kanske lika bra för en folkskygg stackare som jag. Det var kö till öltältet, men väntetiden var överkomlig. Där tog jag en av veckans många rom och cola innan vi gick vidare till bana två, lagom för att uppleva Lasse Stefanz, som spelade upp till sista dansen. Lunkan från Perikles hade fått rycka in eftersom Christer hastigt insjuknat, men det klarade han bra förstås. Jag kan inte låta bli att imponeras av Lasse Stefanz, även om jag inte dyrkar dem på samma sätt som t ex en kille jag känner. Men jag fattar varför de är störst, säljer mest skivor och följaktligen går hem också hos dem som inte dansar. Respekt.

Olle, åh, Olle....





De extra väldiskade tallrikarna  som torsdagens matgäster hade förmånen att äta på var alltså inget annat än en ren Bhonus... (Var får jag allt ifrån?)

Är man i Norrbotten skall det kännas, så därför åker jag till Max och Christin och äter surströmming nu. Mums.