Torsdagen bör ha varit veckans mest hektiska dag. Eftersom Larz Kristerz skulle vara i Grönlandsparken kl 14 var vi tvungna att stiga upp redan i gryningen, kl 12 närmare bestämt. Det var också den här dagen som jag riktigt insåg fördelarna med att ha ett centralt läge på bostaden. Tydligen ville alla se LK så det var folk så långt ögat nådde. Jag har ju stora svårigheter att bedöma folkmängder, men det var säkert en sju-åttatusen som sökt sig till parken. Kan varit mer, men också mindre. Jag räknade inte.

Och självklart gjorde Larz Kristerz ingen besviken. De förvaltar sitt kändisskap på bästa sätt och har förstått att det är nu eller aldrig som gäller. Tålmodigt och till synes glatt skriver de autografer och låter sig fotograferas. Själv tog jag en bild på Peter med min kompis kamera eftersom hennes sexåriga dotter har honom som idol, och jag frågade först om det var ok.
- Får jag ta en bild till min kompis dotter, Peter?
- Men snälla Boel, sa han. Inte behöver du skämmas...
Ha ha, då hörde jag ju själv så dumt det lät... Så jag sa:
- Ok, men då tar jag en till moster också!



Thomas, Sarah och Stefan
Därefter var det Drifters tur att ta scenen i besittning och som vanligt var det ombytta roller som gällde. I år hade grabbarna prickiga kjolar med matchande scarfar samt långhåriga peruker. Särskilt fina var Stellan och Kent som så chict knutit upp sina tröjor och blottat sina små(!) magar... Framträdandet nådde sin kulmen när brandkåren så påpassligt ryckte ut och fyllde en liten badbassäng som ett par sekunder senare fylldes ytterligare i form av Tur-Åke. Den fastare massan vann över den mer flytande, som fördelade sig över de närmaste åskådarna.

Vi lämnade parken för en bit mat på den intilliggande pizzerian. Service och tillmötesgående är inga självklara faktorer bland Malungs restauranger, och La Scala utgjorde inget undantag. Men mätta blev vi, och det var väl huvudsaken kanske. När vi kom tillbaka till parken hann vi precis se slutet på Bhonus och det var fortfarande proppat med folk.

Jag, Anette, Sarah, Bengt och Camilla
På kvällen spelade Drifters och Larz Kristerz på tvåan, medan Bhonus och Barbados höll till på trean. När vi kom till parken dansade vi alltså först en stund på tvåan och sedan på trean (till Bhonus). Sedan gick Eva, Anette och jag till ölstugan och efter några ögonblick, som även innehöll en stund i proppskåpet samt trevlig samvaro vid langosvagnen, var kvällen nästan slut. Vi gick till bana tre och hann precis bevittna de allra sista danserna som Bhonus och Barbados spelade tillsammans.

Marcus

Ulf

Magnus och Hans
Utan att förringa Barbados kan jag ändå inte låta bli att fascineras över Bhonus kompetens. Deras instrumentala insatser är hela tiden strået vassare än scenkompisarnas. Det är ju alltid en viss känsla att uppleva musik på nära håll (vi kunde praktiskt taget nudda Queen på O2, så jag svävar fortfarande på moln) och hade BARA Barbados stått på scenen hade jag kanske blivit lite tagen även då. Men Bhonus är så förbaskat bra sådär rent sammantaget!

Det fanns också mer än orkestrarna att titta på för den som ville. Det var t ex väldigt intressant att se hur en medlem ur ett annat band gjorde bort sig inför den publik som troligtvis håller dem tämligen högt. Den här medlemmen gjorde tappra försök att sno åt sig de spelande bandens mikrofoner, gitarrer samt ta dem i ja, mellan benen... Jättemoget.

När man inte kan vara på två ställen samtidigt så kan det hända att man missar något och det gjorde vi, nämligen Drifters och Larz Kristerz avslutning av kvällen som enligt uppgift inte gick av för hackor. Jäkla synd! Men lite spill får man räkna med ibland.