Att västerbottningar är snåla är väl inget som har undgått någon.  Detta faktum märks dock inte förrän man passerat Skellefteås södra kommungräns där plötsligt förnuftet tar slut samtidigt som den flerfiliga E 4:ans mitträcke upphör. Istället för att lägga pengarna på en bredare väg mellan Skellefteå och Umeå så lade man en del av sitt statliga vägstöd på dessa djävulens påfund som vi i vardagligt tal kallar fartkameror. Man fick troligen mängdrabatt, vilket förklarar varför det finns 17 kameror mellan Skellefteå och Täfteå - en sträcka på lite drygt 10 mil. Alltså 34 stycken totalt, om man räknar båda sidor av vägen.

Det som hade kunnat bli en trevlig biltur till en trevlig danstillställning med en trevlig orkester (Streaplers förstås) blev iställen en helvetesfärd med en ständigt plingande gps som varnade för nästa fartkontroll. Men eftersom jag nu på lördag måste köra samma sträcka igen, så får jag väl se lördagens prövning som ett slags kognitiv beteendeterapi.

Jag är ju i alla fall antagligen helt galen som frivilligt sitter och kör typ 54 mil för att dansa. Till mitt försvar kan nämnas att 
1. Streaplers spelar inte i norra Sverige varje vecka precis
2. Jag hade sovit till tio i två på dagen, så jag var kolossalt utvilad.
3. Jag hade med mig Frida till Piteå och hämtade också upp henne på natten...öh, morgonen.
4. Streaplers är så förbaskat bra att endorfinkicken räcker ända hem och lite längre. 

Nu är jag mitt i en arbetsvecka med endast ett mycket begränsat antal timmar fritid, då jag egentligen borde vila men som troligen kommer att ägnas åt att sy litegrann. På torsdag spelar Bhonus i Skellefteå och det har jag inte tänkt att missa. Faktiskt.