Det går bra nu
Nej, jag vet ännu inte hur jag ska försörja mig i framtiden, men det har i alla fall löst sig på bilfronten för en tid framöver. Igår träffade jag min före detta kollega Jenny och hennes kille, som flyttade till Göteborg i höstas men som nu var "hemma" en liten sväng. Vi käkade en tvåtimmarslunch på Waldorf och sedan gick jag till min svägerska Ulla på Handarbetshörnan. Där blev jag sittande i flera timmar. Det var lugnt i butiken och min brorson Daniel kom dit med lille Milo, Charlies lillebror. En riktig gullunge, ska jag säga.
Jag gick så hem så småningom (Jag GÅR väldigt mycket nuförtiden.) och efter middagen drog jag på mig springskorna och gav mig iväg ut. Då ringde telefonen. Det var Ulla som sa att hon tänkte komma förbi och lämna bilen! De har nämligen två bilar, en rejäl Volvo och en liten Mitsubishi (som hon övertagit från sin pappa som inte längre kör bil). Eftersom de ska ha semester i ett nästan oääändligt antal veckor (sex-sju stycken) och ska ut och drälla längs vägarna (Skåne) så behöver de inte lillbilen. Jag blev så glad att jag nästan började gråta! Man är ju onekligen ganska beroende av bil för det är så himla tungt att dra hem mjölk, mjöl och annat tungt från Kvantum. Sen är det ju lättare att ta sig på dans med bil också.
Det är förstås inte läge att raljera över en bil som man fått låna, men när Björn fick se den utbrast han något jag inte tänker återge här. Bosse och Ulla har, som sagt, inte själva valt och köpt den här bilen utan den har liksom bara hamnat hos dem och därför vågar jag mig på att säga att ja, det är ju en riktig pensionärskärra. Den är förstås inte fulare än andra apdass, tillverkade av Mercedes, Opel, Ford etc. Nästan alla biltillverkare har ju en sån här modell i sortimentet. Den är funktionell och smidig, men jag skulle aldrig någonsin i hela mitt liv ens fundera på att köpa en likadan. Inte ens när jag blir pensionär.
Det är inte bara för att den är ful. Den är inte tillverkad för långa människor. Och jag är ju lång. Men jag är så kolossalt tacksam för att jag får låna den och bara omtanken gör mig lycklig!
I morse skjutsade jag Malin hit.
Jag antar att man skrivit på dörren i väntan på nya skyltar. Dagens sanning är det i alla fall.
Konstnären Carolina Falkholt har varit i Luleå och målat ett konstverk. Kalle har haft förmånen att få hjälpa henne.
Bilden är tagen i måndags och målningen blev klar igår, tisdag. Helt fantastisk!
Kommentarer
Trackback
