En helt vanlig torsdag åkte jag till Sushibar där Malin och Katarina redan beställt en tiobitars räkor och lax till mig. Mums.



Sedan sammanstrålade vi med Frida på teaterhuset.



Norra hamnen i Luleå är faktiskt en riktigt vacker plats. Från "teatersidan" ser man stadens fina kulturhus som den här kvällen lystes upp lite extra av fullmånen.



Vi såg Natten är dagens mor av Lars Norén, skickligt regisserad av Rasmus Lindberg och mästerligt framförd av Margareta Gudmundsson, Mats Pontén, Therése Lindberg och Maja Runeberg.


Foto: Erik Holmstedt

Dramat är baserat på Noréns egen uppväxt men i den här uppsättningen är genusrollerna omkastade. Sönerna är döttrar och istället för en nersupen far är det modern som dricker och förpestar tillvaron för sin familj. Detta får fortgå år efter år för, som pappan säger, "hon är ju så snäll och underbar när hon är nykter". Vad han inte begriper är att han med sin feghet låtit sina barn växa upp i en miljö som gjort den ena kall och luttrad och den andra - ja, rädd. Själva objektet, den skåpsupande Kerstin, gör ALLT för spriten. Hennes lögner blir absurda och enda gången hon är någorlunda nära att erkänna att hon druckit är när maken Erik bestämt talar om att han kommer att lämna henne dagen därpå. Då krälar hon gråtande vid hans fötter, framför ögonen på den 16-åriga dottern, och ber honom stanna. Han tycker synd om denna ömkliga varelse och faller till föga för hennes hysteriska vädjan och hennes löfte att aldrig mer dricka.

Att Kerstin inte menar något med sitt utspel visar hon när hon en liten stund senare söker reda på en gömd flaska i dammsugarens öppning, hittar ett glas fyllt med sprit i vitrinskåpet och drar fram en liten pava ur en av de tre ankor hon skall marinera till morgondagens middag. Glömda är alla löften och föreställningen når sitt klimax men Kerstin fortsätter att skylla allting på sin man och sina barn, allt för att slippa tappa ansiktet, något hon ändå gjort långt långt tidigare.

Blev jag berörd av Svinalängorna så var det ändå ingenting mot detta. Det här var det mest gripande jag någonsin sett, och det tog ett tag innan vi kunde börja prata om det vi sett. Om skådespeleriets syfte är att påverka publiken, oavsett om det är skratt eller gråt, så måste den här ensemblen varit nöjd. Undrar hur det känns att stå på scenen och se en hel publik sitta och snyfta? Kvinnan bakom mig grät hämningslöst. Men ganska tyst.

Vi fastställde i alla fall att teater är fantastiskt och att man sällan eller aldrig upplever samma intimitet på bio. Sen konstaterade vi att de som ljuger är ena riktigt fega stackare.