Traditioner kan vara en belastning, men de kan också vara himla kul, som t ex traditionen att efter varje festkväll i Boden bruncha hos Harrieth och Urban. Det kan ju onekligen vara så att det är kul för mig men en belastning för värdparet...

Men de döljer det i sådana fall väldigt väl. Vi var hursomhelst ditbjudna på söndagens förmiddag, så efter några ynka timmars sömn infann jag mig tillsammans med Thomas och The Playtones-boys. Det bjöds på omelett, småkorvar, varma tomater, smörgås, kaffe, juice, ja, allt som får en ordinär hotellfrukost att liknas vid kallnad havregrynsgröt.



En perfekt avslutning på en fantastisk helg!



Det var alltså vad jag trodde. Stefan smög omkring i lägenheten och pratade i telefon, men till slut kom han och satte sig i soffan och såg fundersam ut. Efter en stund kröp det fram att han vill åka och titta på en bil. I Råneå! Nämen, så skojigt, tänkte jag. Och så åkte vi dit i ösregnet.



Det var en röd gammal Volvo, men tydligen i hyfsat skick. Särskilt karossen. Så Stefan gjorde slag i saken, betalade, fixade försäkring, åkte till macken och fyllde soppa. Där sa vi hej till varandra och jag var hemma på 20 minuter medan han hade 150 härliga mil framför sig. Utan bilstereo. Och dessa blekingar som tycker att vi bor långt bort!