Nu undrar kanske någon varför jag inleder dagens inlägg med en bild på en stendöd hund? Jag hade eventuellt kunna tänka mig att lägga den mitt i texten, men eftersom det är första gången jag lägger till en bild så fick det bli så här. Jag lär mig mer och mer....

Den döda hunden låg f ö i en monter på Kvarnbackens prylmuseum i Storvik. Lägg märke till den dekorativa arbetade kanten som sticker fram runt pälsen. Kanske ett påhitt av någon matte eller husse som hade svårt att skiljas från sin älskling?

Men annars fortskred resan som planerat. Den tredje natten tillbringade vi också i bilen, men gjorde det hela betydligt lättare för oss. Katarina och Björn sov helt enkelt i framstolarna och jag lade mig i baksätet, d v s i det som blev kvar sedan de lutat bak stolarna så långt det gick. Tyvärr blev jag störd av en kvinna som var påfallande lik Linda Blair i Excorsisten och som med tom blick förföljde mig var jag än gick. Utmattad slängde jag mig ner på en grässlänt och försökte förtvivlat prata med människan för att ta reda på vad hon ville. Men någon hade bedövat min tunga så allt jag fick ur mig var några gutturala läten. Hon kom närmare och lade sig till slut på mage bredvid mig i gräset och det var då jag upptäckte hennes djävulska intentioner. På sin rygg hade hon nämligen ett slags tratt fastknytt och denna var av någon anledning fylld med vatten, så när hon vände sig på rygg skulle jag få allt detta vatten, säkert ett par deciliter, över mig. Jag försökte ilsket avstyra tilltaget, men kunde inte forma några ord...

Jag vaknade av att Katarina ruskade min axel och påstod att allt var lugnt... Linda Blair hade stuckit och jag låg fastklämd mellan bilens baksäte och framstolarnas nackstöd. Men sen sov jag till halv tio morgonen därpå!