Halleluja

Jag börjar med att vara lite förbannad. Jag halvlåg i allsköns ro i kökssoffan när det ringde på dörren. Det var inget litet plingeling, utan en rejäl ringning av den typen som mina bröder eller mitt ex brukar åstadkomma när de kommer på besök. Jag pallrade mig upp men kikade i titthålet och såg två farbröder utanför dörren. Fylld av onda aningar gläntade jag på denna och frågade "Var kommer ni ifrån?". "Jehovas vittnen" sa den ena varpå jag gav dem onda ögat, smällde igen dörren och återgick till kökssoffan. Nu undrar jag - dessa vittnen, når de något resultat med sina organiserade trakasserier av landets invånare? Händer det någonsin att någon normalbegåvad människa glatt öppnar dörren, bjuder in dem och ber dem berätta om vad de har att erbjuda? Får de någonsin någon att konvertera? Hur ofta avspisas de, procentuellt sett?
 
För lite mer än 20 år sedan bodde jag i ett parhusområde där det sprang omkring en stackars småbarnsmamma och gjorde sitt bästa för att få oss förtappade att förstå att vi var fel ute i livet. I regn och snömodd drog hon sin barnvagn med en snorig unge i, medan den lite större, lika snoriga, ungen fick plumsa bredvid. Av någon anledning gick hon samma runda, alltså ringde på samma hus, några förmiddagar i rad och till slut ledsnade min granne. "Om du visar dig på min uppfart en enda gång till så ringer jag polisen. Du måste väl ändå fatta att jag inte är intresserad?!" Tyvärr var det nog inte tillräckligt tydligt, för redan dagen efter försökte den stackars Jehovas vittne-småbarnsmamman baxa sin vagn förbi grannens bil på deras uppfart, varpå grannen kastade upp dörren och vrålade "Vad var det du inte förstod igår?" Men sen kom hon aldrig tillbaka. 
 
Jag kan inte låta bli att tänka på det där ibland. Den där kvinnan med de snoriga barnen skulle kanske ha varit hemma med dem tills de slutat snora och därefter tillbringat sina förmiddagar på öppna förskolan. Jag har en liten skylt som satt på min dörrpost när jag flyttade hit. Jag tog ner den när huset renoverades men jag får nog sätta upp den igen. Kanske inte för att någon bryr sig utan mer för att den är från sent 60-tal och ändå lite rolig...
 
 
Nu var det ju inte detta jag skulle blogga om egentligen. Det föll sig bara så naturligt eftersom jag blev så irriterad. Nä, jag skulle ju berätta om helgen. Att jag var på Björknäsparkens säsongsavslutning i fredags och att Black Jack spelade och att det var jätteroligt trots att det var lite stök och fylla på dansgolvet. Jag tänkte skriva några ord om hur fantastiskt det är med ett dansställe som kör kontinuerligt varje vecka från första helgen i maj till sista helgen i september och att såna ställen inte växer på träd. Danserna drivs genom BBK och det är UTESLUTANDE ideellt arbetande eldsjälar som helg efter helg ser till att göra så att dansgäster och orkestrar bara har det bäst! Utan dem fick vi som gillar att dansa se oss i månen efter någonstans att utöva det vi tycker är så kul. 
 
Fast det inte alltid är det band som man gillar mest så kan man faktiskt åka dit ändå. Eftersom fredagar är kritiska ur energisynpunkt har jag ofta blivit sittande och mest kollat på, men bara att träffa vännerna, skratta och surra med dem, har gjort att kvällen trots allt blivit lyckad. Man ska helt enkelt inte förvänta sig att alla danskvällar skall bli optimala ur just danssynpunkt. Det är så mycket mer än så.
 
 
Mysiga Björknäsparken blev ännu mysigare i fredags med Black Jacks snygga ljussättning och scendesign.
 
Det här är ett exempel på vad jag menar.
 
 
Ett kilo lakritscenter som jag fick av min kompis Märit för att hon vet att jag gillar såna. Den här påsen drog hon fram i pausen igår på Pitefolkan där Jannez spelade och det var precis vad jag behövde. Jag har nämligen ansträngt min högra fotled såpass att det gör ont att dansa och det är INTE roligt. Jag dansade bara en knapp timme efter paus, men sedan gick luften ur mig och jag åkte hem. 
 
Nu skall jag ladda för nästa lördag då det blir en sväng till Skellefteå och maran. Skall till Stockholm på introduktionsutbildning med jobbet onsdag till torsdag, så det blir en lite annorlunda vecka.


Kommentarer
Anders

Är väl undantaget för sist dom kom kokade jag kaffe å vi pratade i en timme. Nu var det länge sen å det var en jag jobbat med :-). Så vi pratade järnväg och gemensamma bekanta hela tiden!

2013-09-29 @ 13:58:26
Åsa Ivarsdotter

Jag har själv fått påringningar av "vittnen" och vid ett tillfälle måste jag ha varit på ett riktigt strålande humör och bytte några ord med dem (var just på väg ut - och de är ju trots allt bara vanliga människor)... Jag tror att de kom tillbaka fem gånger efter det!! (de fick nog för sig att jag var ett lämpligt "offer" eftersom jag inte var otrevlig) Men till sist fick jag dem att förstå att jag redan hade en tro. Dock inte i stil med deras :-)
Ja, vad ska man säga. De är då uthålliga iaf. men irriterande. Om jag vill bli Jehovas Vittne kan jag ju bara googla och söka upp dem.

som om nu det skulle hända...

Nåväl - vi kanske ses på nån dans i höst - för nu är jag på väg hem!

2013-09-29 @ 22:58:45


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0