Mellan skratt och gråt
Det är inte klokt vad det är roligt på jobbet! Jag är ju fortfarande oceaner från den kunskap som gör att jag kan jobba helt självständigt utan att fråga, men det går bättre och bättre för var dag. Det råder en härlig stämning och en anda på arbetsplatsen som jag inte riktigt kan förklara. Förra fredagen var jag ju på en snabbt påkommen AW och igår var det surströmmingsfest på kontoret. Verkligen jättetrevligt. Fast jag bara jobbat i två veckor känner jag mig inkluderad i teamet.
Det här var vad som var kvar när alla hade försett sig. Från början fanns det ytterligare sorter, bl a en burk Bockön, en surströmming som inte säljs i butikerna utan enbart till very important persons...
Vid åttasnåret åkte jag hem och bytte kläder och sen blev jag hämtad av en kollega som också är dansis och så åkte vi till Boden och Björknäsparken. Där spelade Drifters och det gjorde de förstås lika bra som vanligt. Eller kanske lite bättre. De hade i alla fall med en hel del av låtarna från den nya skivan (som jag i ärlighetens namn inte hört...). Och eftersom jag tydligen helt slutat fota på dans så har jag i vanlig ordning snott en pressbild av Drifters, av den händelse att ni inte vet hur de ser ut. I annat fall är det ju ett trevligt avbrott i textmassan.
När jag kommit hem och landat i sängen ringde Björn och berättade att det brann i ett av de nybyggda husen med studenlägenheter på Klintbacken, strax nedanför Kallkällan där jag bor. "Gå ut på balkongen!" sa han upprört. "Det brinner som fan!" Han hade varit på väg hem från en kompis när himlen plötsligt fylldes av svart rök och höga lågor.
Malin och jag gick ut på balkongen och såg lågorna över taket på huset mitt emot. Vi klädde oss snabbt och gick ut. Kunde konstatera att hela taket stod i lågor och att det förmodligen brann i en av lägenheterna på översta planet i det fem våningar höga huset. Jag fick en klump i magen och kom ihåg när det brann på Vemdalsskalet och en 21-åring miste livet.
Tack och lov tycks ingen ha förolyckats, men tre personer fördes till sjukhus då de andats in rök, enligt Norrbottenskuriren. Det är obehagligt med bränder och väldigt definitivt. De tillhörigheter som går förlorade går ju aldrig att få tillbaka.
Ett inslag i nyheterna som visade offer för attacken med kemiska stridsmedel i Syrien innebar dock att jag kunde se branden ur ett annat perspektiv. Naturligtvis utan att förringa de drabbades trauman. Den här händelsen kommer att följa dem hela livet. Men att se en film som visar svårt skadade barn som nästan inte kan andas, rum efter rum med döda barn och vuxna, det var mer än vad jag mäktade med. Fy fan, så jävla vidrigt det är med krig. I samma inslag visades också bilder från bl a Srebrenicamassakern, där man radade upp unga män och bara sköt dem. Den ägde rum i juli 1995, bara dagar efter att Björn föddes. Björn, som nu också är en ung man och sen förmådde jag inte tänka längre.
Ja, det här blev kanske inte ett så himla uppåt inlägg, men ibland hamnar man ju i existentiella funderingar, det tror jag alla gör. Nu rycker jag upp mig och ställer mig vid spisen! Jag har nämligen lovat Hans och Märit att de ska få citronbiskvier ikväll och de bakar ju inte sig själva.
Kommentarer
Trackback
