Veckans danskickar
Jag kände mig lite däven när jag kom från Blekinge. Ni vet, man har haft så himla kul och mysigt och så kommer man hem till vardagen och stöket. Nu hade Malin förstås städat och skurat så det var inte vidare värst rörigt, men ändå...
Det är i alla fall tur att man kan åka och dansa! På torsdag åkte vi till Skellefteå där Bengt Hennings stod för musiken. För två veckor sedan spelade Mats Bergmans och då tänkte jag att roligare än så här kan det bara inte bli, men det kunde det! Alltså så jääävulskt kul det var! Vi var som en knippe Cinderellor. Hann inte från dansgolvet innan nästa Astaire kom och drog en i armen och ville dansa. Och som jag tidigare skrivit så är karlarna i Västerbotten ena riktiga fenor på foxtrot. När vi åkte hem var Anneli och jag så danshöga att vi nästan bara kunde sucka.
Och hur är Bengt Hennings då, undrar ni? (Jag tycker att ni ska undra det för det passar så bra in i texten.) Den icke initierade läsaren tänker kanske att "De är väl som vilket mogenband som helst!" och det stämmer kanske i viss mån. Man kan nog säga att de generellt sett spelar traditionell dansmusik, men det som skiljer dem från ett och annat tröttisband (inte för att jag så här i hastigheten kommer på nåt sånt heller) är spelglädjen och energin. Drivet, liksom. De är helt enkelt väldigt glada och det smittar ju av sig. Så har de ju ett suveränt blås och lite dragspel, som ju är lite pricken över i. De är skitbra! De har verkligen DET! Suveränt kul att dansa till!
Igår städade jag en bil i sex timmar och fick uppbåda mina sista krafter för att komma mig iväg till Björknäsparken där, hör och häpna, Bengt Hennings spelade. Även detta blev en superkväll, även om godingarna inte duggade lika tätt som i Skellefteå. Det var å andra sidan en mycket mer uppsluppen stämning i Boden, men det är det ju alltid.
Jag fotade ingenting någon av kvällarna så bilden har jag helt enkelt snott från Bengt Hennings hemsida. Det är en pressbild så jag antar att det är ok...
Kommentarer
Trackback
