Inte något speciellt
Det här kan bli ännu ett sånt där värdelöst inlägg som det kan bli när man inte har en aning om vad man ska skriva men att det ändå liksom är dags att uppdatera. Men läs, för bövelen. Alltid tillför det något. För vem är inte intresserad av att sonen har börjat en intensiv körkortsutbildning i Älvsbyn idag? Han ringde kvart i elva och frågade om jag hade någon aning om vad han skulle göra i nästan två timmar, vilket var den tid han hade till sitt förfogande innan bussen till Luleå skulle gå. Ja, herregud. Jag har ju vänner i Älvsbyn, men knappast några han har glädje av. Han verkar dock ha klarat sig för jag har inte hört av honom efter det.
Det här med att övningsköra med sina barn är på ett sätt ganska kul, men på ett annat lite jobbigt. Tänk om jag lär dem fel? De gillar ju att köra med mig, och det beror på att jag är så sjukt lugn. Det spelar liksom ingen roll om de närmar sig en korsning i 60 knyck eller byter fil utan att kolla i bakspegeln. Jag sitter där som lugnet själv och säger bara "Släpp gasen nu, du kan inte svänga i den här hastigheten, bromsa lite, lite till, BROMSA!!!" Nå, Björn och jag har inte varit så många svängar och Malin är nu såpass duktig att hon kör i stan och lite varsomhelst. Men en sak kan jag inte lära dem. ATT FICKPARKERA! En effekt, ett trauma, av en liten incident i slutet av 90-talet när jag fickparkerade vår gigantiska van på en plats som redan var upptagen...
Förra lördagen lyckades jag dock få in Volvon i en ruta utan att ens vara nära någon av de andra bilarna. Vilken exemplarisk fickparkering!
Den här lördagen var vi också på stan. Eftersom jag skulle till Skellefteå och dansa rätt tidigt behövde jag äta något så det blev Mat och prat i Shopping. Ett populärt ställe som har utökat sina sittplatser. Inte fullt så mysigt som nere i själva restaurangen, men med en fantastisk utsikt...
Fatta att jag var rädd att tappa telefonen.
På kvällen var jag till Skellefteå och dansade till Sannex och Martinez. Det var dag två av Skelleftemaran och det var nog en himla tur att vi inte åkte dit på fredagen, för då hade det varit 640 personer. Bra för arrangören, förstås. Lördagen blev helt magisk. Sannex har jag inte hört på väldigt länge jättebra. Martinez peakade igen. De är verkligen bättre än någonsin och Sandra har en helt fantastisk röst. Åh, vilken kväll det blev!
I söndags samlade jag ihop lite papper som jag slarvigt stoppat in i tidskriftsamlaren i köket och så hittade jag den här "fripassageraren" från något brev från Unionen. Det är en tabell som visar hur mycket man tjänar på att ha varit med i facket av den händelse att man skulle bli arbetslös. Det lustiga är att den lägsta lönen man utgår från är 22 000. En stor del av Unionens medlemmar jobbar på t ex callcenter (vi på G4S hade "callcenterlöner") och jag kan lova att inte många kommer upp i 22 papp i månaden.
Men jag är inte bitter... Unionen är ett avslutat kapitel i mitt liv. Nu är det FTF som har äran att ha mig som medlem.
Kommentarer
Trackback
