Hemma igen
Det var ändå ganska skönt att komma hem, men jag var nog tröttare än jag ville erkänna för mig själv. Upptäckte det redan i Skellefteå när jag snäste av en gubbe som prompt skulle konversera med sin mun endast en decimeter från min. Kan ju vara trevligt om det rör sig om en pudding och inte som här, en snubbe som stank suröl. Jag pratar gärna, men när man dansar är det en fördel att prata i örat, eftersom det är med öronen man lyssnar. Rent generellt i alla fall. Jag försökte vända bort huvudet och svara kort, men han begrep inte så till slut upplevdes jag nog inte som särskilt trevlig. Sorry, men jag kan bli sån när jag behöver sova...
Det blev inte någon längre sovmorgon på fredagen och när jag väl pallrat mig upp var det full rulle. Följde Frida på varenda sportaffär i hela stan och sen åkte jag och lämnade igen bilen. (Snyft, jag MÅSTE ha en sån!) Fast Frida skjutsade mig raka spåret till Björx där den lilla Mitsubishin stod och väntade på mig! Tack, snälla Bosse och Ulla! Efter middagen lade jag mig i badet och där blev jag liggande. Planen var att åka till Parken där Flamingo spelade, och timmarna gick. Jag fick uppbåda mina sista krafter för att ta mig iväg. Väl där blev det ca 90 minuters bra dans till den drivna orkestern. Så bra de är! Kul med folk som observerade att de hade ny trummis och en karl jag dansade med tyckte det var kul med en så ung trummis, något som jag berättade för Uffe efteråt. Han skrattade gott och påpekade att han inte på något sätt sänkt medelåldern i orkestern, utan tvärtom. Han är nämligen äldre än den förre batteristen...
När jag åkte hem hände något märkligt. Jag kliade mig på min vänstra fotled och fick en tråd i handen. Tog tag i den och började rulla upp den. Det visade sig att det satt en nål i ena änden! Den klarsynte läsaren tänker nu (kan ju inte jag veta förstås) att nål och tråd var något som jag råkat få med mig hemifrån, men det var det faktiskt inte! Tråden var knallgrön (har inte sytt med den färgen sen urminnes tider), den var låååång (jag har aldrig så lång tråd vid handsömnad. Trasslar bara.) och jag hade inte varit in i syrummet sen jag kom hem från Malung.
Jag måste alltså ha befunnit mig väldigt nära någon som skulle sy i en knapp i sin gröna skjorta men tappade bort både nål och tråd... Den här passusen kan sorteras under rubriken Meningslöst pladder i skrift...
Men nu ska jag skriva om viktigare grejer! På lördag spelade nämligen Lasse Stefanz i Boden! Parkens ideella personal var taggade till tänderna och hade förberett sig minutiöst. Bland annat hade man satt upp ett stort tält med extra dansgolv och storbildsskärm.
Den här bilden är tagen precis första låten efter paus. Det var fler än det här paret som hittade hit.
Kolla grabbarna i keps i mitten av bilden. De var max 16-17 år och kunde varenda text.
Den ena sjöng Skattlösa bergen med Olle utan att staka sig eller tappa texten. Jag blev nästan lite rörd. Det finns hopp om framtiden!
Ungefär samma gällde för de här, något äldre ynglingarna i hatt. Förmodligen nyktra stod de vid scenen och även om de inte sjöng för full hals så rörde sig deras läppar till texten i varje låt.
Sigge gjorde en föredömlig insats där han vaktade vid scenen hela kvällen. Det blev faktiskt ett och annat avvisande av överförfriskade personer.
Olle
Jocke
Jonas
Christer
Gunnar
Turbo
Det blev något färre gäster i år än i fjol. Vad det beror på kan man bara spekulera i, men en inte alltför vild gissning kan vara att väderleken hade en viss betydelse. Det regnade några gånger under eftermiddagen och var inte särdeles varmt. Sen var det nog ganska mycket dansfolk som uteblev eftersom det ibland kan vara lite trångt och bökigt när LS spelar, eftersom de drar så mycket folk, men tack vare det andra dansgolvet gick det alldeles utmärkt att dansa inne där de spelade. Sen tycker inte jag att det gör något att det blir lite stökigt. Det blir lite speciella kvällar när LS spelar och det är väl bara kul?
Människor BLIR väldigt glada av LS, verkar det som i alla fall. Jag blir också glad av dem men en sak vet jag med säkerhet. Mina barn kommer aldrig att behöva se mig stå och spela luftgura framför Lasse Stefanz. Troligen inte framför något annat band heller. Lite behärskad är jag trots allt.
Kommentarer
Trackback
