För ett par år sedan gick plötsligt luften ur mig och jag gick in i något slags dansvägg. Jag fick svårt att ta mig ut på dans och när jag väl var där så hade jag inte särskilt roligt, trots att jag fick dansa jättemycket. Men eftersom dans är ungefär det roligaste jag kan tänka mig så har jag ändå knogat på och varit ut en hel del. Många goda vänner, framförallt Hans och Märit, har nästan tvingat ut mig ibland och visst har jag haft kul, men mest p g a att de är himla trevliga att vara med.

 

Fast på sistone har det börjat kännas som förr. Vi har åkt ner till Skellefteå några torsdagar och då har jag och Anneli slagit följe från Gammelstad eller Gäddvik och sedan har vi passerat Bergsviken där vi flyttat över till Larssons bil. Det är så jäkla kul och igår var det kuligast! 

 

Skellefteparken formligen dröp av dansanta karlar som inte ville något högre än att dansa med oss! Åtminstone kändes det så. Jag dansade med massor av nya, och alla var de jättebra! Och Mats Bergmans på scen var liksom bara grädden på moset.