Normalt är det på fredagarna det är lite si och så med produktiviteten i vår lilla hörna på jobbet. Man får ta sig i kragen och skärpa till sig för att inte flippa ut totalt i det glädjerus som lätt infinner sig inför en stundande helg. Igår var det skärtorsdag och jag var inte den enda uppspelta medarbetaren på arbetsplatsen.

Strax för 12 ringde min gode vän Danne Strandberg och undrade om jag skulle kunna göra honom en tjänst. Denna bestod i att jag skulle hämta Novas sångerska Sandra Estberg på Kallax och se till att hon tryggt och säkert fraktades till Pitefolkan. Martinez ordinarie tjej, Angelica Jonsson, hade nämligen drabbats av en magsjuka så fruktansvärd att hon knappt kunde ringa och berätta det. Jag kan nog ana paniken som Danne kände, men tack och lov hade Sandra inget annat inbokat igår utan kunda gladeligen ta en sväng förbi Piteå. Tur att hon bor så nära - i Linköping! Och vilken tur att det faktiskt fanns kvar en plats på flyget, en enda ynka plats.

Jag hade ju ändå tänkt åka och dansa så det gick jättebra, även om jag fick åka lite tidigare hemifrån. Kollade bara lite på Novas hemsida så att jag skulle känna igen henne, och det gjorde jag ju, för jag insåg att jag hade träffat henne i Vemdalen.

Väl framme i Pite blev det en rekordsnabb soundcheck med Sandra.



Och sen blev klockan 21 och folket strömmade till. Det var nog inte alla som uppfattade att det inte var Angelica som stod på scen. Jag dansade med flera som frågade om sångerskan ändrat frisyr och hårfärg...



Danne var glad och säkerligen mycket lättad.



Det gällde förmodligen även Linus...



...och Tommy





Jag är djupt imponerad av Sandras insats. Hon kunde varenda text, varenda melodi och det var som att hon inte gjort annat än sjungit i Martinez. Farao så bra det gick! Förutom det så blev det en jättejätterolig kväll! En av Martinez stora fördelar är deras oerhört dansbara repertoar. Finns liksom inte en enda låt då man behöver tänka att nä, fasen, så snabbt (eller långsamt) det här går - jag står över nu. Dansgung, kan man kanske kalla det. De vet hur det ska låta helt enkelt.

Själv hade jag bra flyt och fick dansa i stort sett hela tiden. Jag har dock lite svårt för damernas. Tycker det är skitjobbigt att behöva hålla på och springa efter folk. Det är ju för det mesta överskott på damer så man måste verkligen vara på tå och det ids jag verkligen inte.

Det blev alltså en mycket lyckad kväll och jag känner mig så glad för att jag har fått tillbaka lite dansgnista efter ett drygt år då jag varit tämligen likgiltig inför det som jag faktiskt ägnat större delen av mitt liv åt.



Ett glatt Martinez efter en omtumlande dag som slutade på allra bästa sätt!