Gallihopp, min gröne greve

Sent på torsdag kväll ringde Anna. Med gäll röst (vanligtvis är det jag som är bäst på det) återgav hon ett skräckscenario som faktiskt inträffat på riktigt! Hon skulle hämta Thomas på flygplatsen i Ronneby, men hade oturen att hamna bakom EN GRÖN BIL! Och vi vet ju alla vad det innebär. Gröna bilar kommer från helvetet, så även denna, som framfördes i 60 km/h PÅ LINJEN MELLAN FILERNA! Där det var tvåfiligt, vill säga. När dessa filer övergick i en, blinkade föraren till höger och gled sakta ut mot kanten, lagom för att ingen av de bakomvarande bilisterna skulle hinna köra förbi.

När Anna ringde hade bilen svängt av från storvägen (E 22:an?) och hon kunde återigen gasa på litegrann, så gott det nu gick. (Är det inte så att bilar sotar igen om man kör för sakta...?) Men hon var arg, mycket arg och vem förstår en frustrerad bilförare bättre än jag? Tillsammans svor vi ve och förbannelse över den gröna bilen och jag fick också tillfälle att berätta om alla galningar som vistas på väg 97 mellan Luleå och Boden. 

Jag ställer in farthållaren så den håller 90-91 km/h. Ändå hamnar jag ofta bakom någon som inte har vett att köra mer än kanske 86 och som dessutom inte begriper att han/hon skall gå lite åt sidan så att jag kan köra om, vilket annars kan vara svårt eftersom vi på morgnarna möter alla glada bodensare som skall till Luleå, och som på kvällen är skitförbannade för att de måste hem till Boden igen. Det skulle ju således underlätta om den indolente bilföraren förmådde vrida ratten en smula åt höger, givetvis förutsatt att det är fri sikt. Dessvärre händer detta sällan, av olika anledningar. 

Ett par gånger har jag dock lyckats köra om dessa bromsklossar, trots att de motarbetat mig. Två gånger har jag passerat förare som suttit och sms:at och hållit i både ratt och mobil och knappast haft en aning om var de överhuvudtaget befunnit sig. Vid några tillfällen har jag kört om riktigt gamla människor, och sådana gånger kan jag faktiskt, ofattbart nog, ha en viss förståelse för deras körsätt.


Jag reagerade nog ändå mest på den kvinna i min ålder (fast äldre) som höll händerna på ratten klockan 11 och 13 och liksom lutade sig fram mot den. Ratten alltså. Såg helt sjukt krampaktigt och faktiskt panikslaget ut. Och jag kan liksom inte låta bli att fundera på när en sån fick körkort? Jag menar, de flesta på 50+ bör ju ha kört bil några år, men ändå ser man företrädesvis kvinnor, som framför sitt fordon som om det är första gången de sitter bakom ratten.

Ja, ja, det här var bara några reflektioner i den sena lördagskvällen. Det är svårt att vara ödmjuk när man vet att man är bäst. Men föraren av Annas gröna tålamodsprövare borde nog ansöka om färdtjänst och därmed göra en insats för den mentala hälsan hos bilisterna i Blekinge.


Kommentarer
Anonym

De som äger bilen heter Helge och Birgitta...74 år gamla. Dvs bör inte längre ens komma i närheten av en gaspedal. Möjligen på den gemensamma permobil de ska skaffa för att transportera kattmat mellan demenshemmet och begravningsentreprenören!

2010-05-22 @ 23:45:10


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0