När den svenska uttagningen till Eurovisionsschlagerfestivalen, som vi sa på Kalle Sändares tid, ägde rum 1979, för osannolika 30 år sedan, satt jag i den så kallade Norrbottensjuryn. Ett stort och ärorikt uppdrag, som bland annat delades av min brors fru Ulla och hennes bror Ulf. Övriga jurymedlemmar har jag bara ett vagt minne av, men jag vet att en äldre farbror hade hörapparat. Eller om det var hans fru.

Det gick till så att vi träffades i Sveriges Radios hus redan i den grymma gryningen den dag som tävlingen gick av stapeln. Utan att behöva göra någon närmare kontroll så vill jag minnas att det var den 17 januari, men jag kan faktiskt ha fel. Har jag rätt så är det inte heller så bra, utan känns mest läskigt, så vi kan väl låta det där med datumet bero.

Hur som helst så satt vi där runt ett konferensbord klockan 7 på morgonen (fast det kan ha varit 9) för att för första gången få lyssna på de tävlande bidragen. Just precis - LYSSNA. På den tiden var det melodin som tävlade och inte framförandet. Kläder och koreografi kom i andra hand, minst.

Någonstans i mina gömmor vet jag att jag har kvar ett häfte med namn på de deltagande artisterna, låtskrivarna samt låttexterna. Magnus Uggla, då endast 23 år gammal, deltog med Johnny the Rucker. Melodifestivalen passade nog egentligen inte riktigt hans image och jag minns att han gormade lite om inräkning och sådant, och fick ta om introt vid genrepet.


En ung Eva Dahlgren satt på en pall och framförde stillsamt sin Om jag skriver en sång. Hon hade likadan frisyr som jag också hade då, ett slags permanent som gjorde att skallen såg ut som en kina-hatt. Övriga bidrag var Ola Håkansson med Det känns som jag vandrar fram, Py Bäckman Var det här bara början, Kjell Hansson Mer än bara över natten, Tomas Ledin Det ligger i luften, Pontus Platin Nattens sång (Ryktet sade att han köpt sin låt av en engelsk kompositör och att han dessutom var nära bekant med flera i urvalsjuryn) Adolphson och Falk Tillsammans (De slog senare igenom med sin coola syntpop. Vem minns inte Blinkar blå, Mer jul och Bärande våg?), en folkmusikgrupp vid namn Timotej som spelade En egen fela samt sist men inte minst det som kom att bli det vinnande bidraget nämligen Satellit av och med Ted Gärdestad. 
 
Nåväl, någon gång vid lunchtid fick vi för första gången SE artisterna framföra sina bidrag, men sedan var det ridå igen och vi förpassades till ett annat rum där vi återigen fick lyssna och lyssna och lyssna och lyssna... Jag, som var raggare, hade redan bestämt mig för vilket bidrag som skulle vinna, nämligen Magnus Ugglas. Dessvärre var jag ensam om den uppfattningen och fick finna mig i att övriga jurymedlemmar tyckte Gärdestad var bättre... 

Efter ett halvt dygn släpptes vi ut ur huset och kunde återvända hem för att se programmet i TV. Jag minns att jag hämtade några kompisar i min beiga Vaz av 78 års modell (den nyaste "bil" jag någonsin haft) och att vi sedan åkte hem till mig. 

Så var det på den tiden, och när jag såg Melodifestivalen igår kan jag konstatera att mycket hänt sedan dess, inte minst vad gäller scenografin. Det blir mer och mer storslaget för varje år, det skall vara roligt som tusan och varje deltävling är som en gigantisk show. Jag skall villigt erkänna att jag endast såg delar av programmet eftersom jag ägnade kvällen åt en så viktig sak som att trä om den ena overlockmaskinen. Inte med någon vidare framgång kan sägas... Mer om det när jag har lugnat ner mig.