Se på rubriken! Fanns överhuvudtaget det här ordet före Dansbandskampen? Jag tror inte att jag har hört det förr, faktiskt. Under tisdag och onsdag har man kunnat köpa en cd-skiva tillsammans med Aftonbladet "[m]ed artister från Dansbandskampen." Jag njuter och tycker det är underbart. Givetvis var jag tvungen att köpa den även om jag av princip är emot samlingsskivor. Och det är klart att den inte är perfekt och jag hade mer än gärna velat byta ut en del av låtarna, men det är av underordnad betydelse. Jag är så glad över dansbandens upprättelse och hoppas nu bara att vi kommer att få höra ÄNNU mer av dem i radio. Tillvänjning, kära läsare, tillvänjning. Det är ett fenomen som hjälpt fram många värdelösa låtar som trots att de lämnat mycket övrigt att önska ändå har klarat sig tack vare att de inte har framförts av dansband utan av den snajdiga gruppen BWO. Till exempel. 

Albumet Dansafton innehåller tolv låtar med olika dansbandsartister från Dansbandskampen. Några av dem har ni aldrig hört förut eftersom bandet åkte ut efter första låten. Kindbergs version av Tiotusen röda rosor slapp vi tack lov höra i TV. Jag älskar ju Kindbergs och tyckte det var jättetråkigt att de inte gick vidare, men Thore Skogmans gamla hit lyckades de inte väcka liv i. Det är möjligt att de spelar den i Piteå på lördag men man får väl passa på att gå och pudra näsan under tiden. Om jag alls åker dit, vill säga. Det skall ju rensas i förråd den här helgen.

Andra låtar som jag hoppar över är Highlights Aldrig skall jag sluta älska dig och det har absolut ingenting med orkestern att göra utan beror helt och hållet på att jag verkligen avskyr den låten. Den är helt enkelt genuint dålig. Inte heller Rehab med Zlips står jag ut med. Melissas starka onyanserade röst gör att jag har tröttnat efter halva den enformiga låten.

Men sen spelar jag allt! Jag sjunger med i Face-tjejernas Den stora dagen, dels för att den ligger i rätt tonläge men också för att jag blir mer och mer förtjust i deras stämsång och arrangemang. De har ju nyss kommit med sin första full-cd som jag recenserade i P4Dans härom söndagen, så jag har lyssnat på dem en hel del sista tiden och tycker onekligen att de gör mycket som är bra. Mickeys Mambo No 5 är också kanon och gör mig verkligen danssugen. Det blir jag däremot inte av Mercy med Shake, men jag lyssnar gärna på den igen och igen eftersom det är en kolossalt lyckad version och Christine Granholm sjunger så bra.
 
Och resten är hur förträffligt som helst! Scotts Jag ringer på fredag, CC& Lees Leende guldbruna ögon får mig dock att tänka på härliga Black Ingvars. Varför vet jag inte...Hm...

Martinez gör något bra av Dancing in the street, en låt som jag aldrig riktigt tagit till mig förut men som här framförs i en medryckande version. Kul med publikljuden till! Tja, och sen har vi Bengt Hennings De sista ljuva åren. Suck. Unforgettable.

Att Jenny Salén ligger ett par oktaver under mig märks tydligt när jag försöker sjunga med till deras skivor, men nog måste hon ha kommit in i målbrottet rejält de sista åren? Jisses. Men ruskigt läckert arrangemang av The Best. 

Jag sparar Larz Kristerz till sist av den enkla anledningen att de låter som jag vill att ett dansband skall låta. Jag som tycker om Streaplers, Flamingo, Thorleifs, Max Fenders kan nu lägga Larz Kristerz till den kategorin och det gör mig så glad! Nu är återväxten säkrad! 

På det hela taget är Dansafton en mycket bra och prisvärd skiva. Det slår mig hur olika dansmusik kan låta och ändå fungera som dansmusik. Så varför hålla på med den vansinniga indelningen MOGET och MODERNT? En del spelar si och en del spelar så, kan det inte räcka med det?