Ändå ganska kul, det här med stegräknarna vi fått på jobbet. Först tänkte jag att "Jag skiter i det här. Jag hinner ändå inte gå på kvällarna, och även om jag skulle hinna så är det jäkligt trist att knata omkring helt ensam i omgivningarna". Men var vi några som började jämföra steg och kilometer och plötsligt hade jag både promenadsällskap (Jenny, Johanna och Ulrika) och tid.

I fredags förenade jag dessutom nytta med nöje när jag promenerade till en kollega i en annan stadsdel, roade mig med att dricka kaffe (irländskt) för att därefter promenera hem igen. Alltså efter fem timmar eller nåt sånt... Det blev inte bara kaffe utan också myspys med Milo - katten som gillar mig, otroligt nog.



Idag ägde promenaden rum i ottan, nämligen redan 20 minuter över 11. Därefter tog jag itu med de av stryktvätt fulla Ikea-påsarna som har stått i hallen och väntat på att någon skall förbarma sig över dem sedan förra onsdagen. Det tog hela eftermiddagen. Medan jag strök hann jag se två avsnitt av Lyxfällan (jag gillar att gotta mig åt andra människors elände) och första avsnittet av Kungarna av Tylösand. Det senare var precis lika vidrigt pinsamt som jag hört sägas och jag tänker inte slösa min dyrbara tid på en enda minut av något av de senare avsnitten. Lyxfällan var däremot jäkligt kul, för i det ena avsnittet var Gulletussan från Mia och Klara med. Fast här hette hon Vanita...

Sedan blev det dags för tvagning då nästa punkt på schemat var Drifters i Piteå. Som den uppmärksamma läsaren kanske märkt så har jag nästan helt kommit ifrån dansrutinerna, d v s jag ägnar mig åt annat än att dansa på helgerna. Är väl lite mättad eller så. Trött, kanske. Hursomhelst så lyckades jag hitta en klädtrasa att ta på mig och även ett bra ställe att fästa stegräknaren på.


Se! En liten bula vid vänstra höften bara! Syns knappt!

När jag kom till Piteå träffade jag allra först Anna, Jörgen och lilla Maja. Den sistnämnda var det första gången jag såg i verkligheten och det är klart att hon fick mig att flyktigt nudda vid mormorordet. Men bara flyktigt.


Väldigt behändig liten flicka. Och hon grät inte fast hon satt hos mig.


Men hon mådde gott hos mamma Anna också.


Apropå babysar så har Erica också drabbats av en släng av graviditet. Allt klär en skönhet, så även detta tillstånd.


Frågan är var dragspelet hamnar framemot februari - mars.


Ronny rockar loss. Eller nånting ditåt...

Jag hade förstås för avsikt att seriöst dansa HELA kvällen, men en gammal idrottsskada i vänster fot gjorde sig påmind. Jag fick problem med att lyfta hälen från golvet, något som är nödvändigt för att man inte skall stappla runt med elefantkliv, och bestämde mig för att åka hem efter pausen. Men först åt jag en av Pitefolkans smaskiga vaniljbullar som jag sköljde ner med pappersmuggsmakande svindyrt (20 kr) kaffe. Sedan hade orkestern paus så då roade jag mig med att se dem vräka i sig räkmackor. Därefter åkte jag hem.


Stellan och Ronny


Turbo hann både tugga och svälja


Erica

Jag tror inte att stegräknaren fixar foxtrotsteg. Jag glömde kolla vad den stod på innan jag svävade ut på dansgolvet, men jag misstänker att den inte registrerade så många. Nå, den står på 2,3 mil redan efter att jag nollade den i fredags morse och det är ju inte det sämsta.