Ja, jag försöker låta bli. Sometimes I´m up, sometimes I´m down... "En olycka kommer sällan ensam" sa Janne när vi svängde in på parkeringen i Boden. Ack, huru rätt hade han inte. Halv elva hade jag ett missat samtal hemifrån. Jag ringde upp och för att göra en lång historia kort tar jag endast med det väsentliga. Sonen och tre kompisar, en flaska hårspray, hål i burken, hål i betonggris, tändare, pang, blödande öga på kompis, ambulans, skärrad son. Det var bara att åka hem. Det hade, efter omständigheterna, gått relativt bra, men det fick vi ju inte klart för oss förrän dagen efter. 

Vi hann i a f höra Thorleifs fram till pausen, och det var ju inte illa. Eftersom publiksiffran stannade på nära 700 pers (där rök vårt rekord) så gjorde det nog inte så mycket att vi for hem. Det blev bara bättre om plats. Jag har alltid gillat Thorleifs. En del klarar inte av hans röst, men Thorleifs ger mig samma känsla som Flamingokvintetten. Det där igenkännande, välbekanta som har funnits med åtminstone sedan jag var tonåring. Och de spelar onekligen fantastisk dansmusik, perfekt för oss som dansar vanlig foxtrot. Och saxarna...suck.

Så här glada blev Magnus och Thorleif när jag sa att jag skulle åka hem... För första gången kunde jag också ta en whisky med Hasse, eftersom jag inte körde. Hela säsongen har gått och varje fredag har jag suttit där med bilnycklarna i handen och sagt "Nej, tack" när han har öppnat flaskan. Inte för att jag tycker om whisky, men det gick bra när jag blandat ut det med Loka hallon. Så egentligen hann jag inte dansa särskilt mycket.

Lördagen blev bättre. Jag gick till jobbet utan att ramla och bryta vare sig armar eller ben, och det gick riktigt bra att jobba också. På eftermiddagen fick jag ett trevligt sms och helt plötsligt kändes allt rätt bra, trots att bucklan på bilen inte försvunnit under natten.

Så här roar sig Katarina en vanlig lördagkväll. Själv fann jag mig ståendes vid diskbänken, bakandes bullar. Ovanligt.