Nu när planeterna har ställt sig på rad

Jag pendlar ju varje dag till grannstaden Boden, om det nu är någon som har missat det. Det är en sträcka på ca 3,7 mil enkel väg, alltså inte allra värst långt. Vi är tre stycken som samåker och förutom den ekonomiska fördelen så är det väldigt roligt. Vi är duktiga på att känna av varandra. Ibland kan det vara knäpptyst hela vägen och ibland slåss vi nästan om luften.
 
En av oss har en vinylsamling som antagligen kan få vem som helst att bli grön av avundsjuka. Förlåt, vilken dansbandsälskare som helst, menar jag. R har tusentals dansbandsskivor och ibland, när jag kör, har han med sig en kasse fylld av skivor med band man inte hade en aning om ens existerade. Och det gör de förstås inte längre, av förståeliga skäl. Härom morgonen fick jag mig ett gott skratt när han drog upp en skiva med The Gayes, ett band från Skåne som gjorde åtminstone fyra lp-skivor. Själv hade jag aldrig någonsin hört talas om dem, men efter att ha googlat lite fann jag dem där de hör hemma, på Katastrofala omslag (förstås).
 
Bara namnet är ju ytterst intressant. Det finns inte på världskartan att någon idag skulle komma på att kalla sitt band för The Gayes, hur muntra och glada medlemmarna än må vara. Hursomhelst  så var de i alla fall riktigt bra, om man får tro han som äger skivorna...
 
Idag när vi åkte från jobbet transformerades jag till en människa så iskall, stenhård och skoningslös att Arnold Schwarzenegger hade framstått som Bamse i jämförelse. Nu när man har byggt så många rondeller att det inte finns plats för några fler så har man börjat bygga refuger lite här och där för att hålla folk sysselsatta i arbete och trafikanter lagom irriterade. Vi passerar ett sådant refugbygge när vi skjutsar hem R. Idag stod jag bakom en bil och väntade på att det skulle bli vår tur att köra, vilket det också blev till slut. Vi gasade på, jag och bilföraren framför, och när han svängde höger fortsatte jag rakt fram. Men vad stötte jag på, om inte en galning som på något sätt fått för sig att HAN skulle köra före mig, trots att jag kört mer än halva biten. (Det var alltså för smalt för att mötas.) Eftersom jag innerst inne är ett riktigt mes (snäll är väl ett positivare ord) så hade jag säkert försökt backa (trots tio bilar bakom mig) men då höjde R vid min sida rösten: "GE DIG INTE!"
 
"Nä, f-n heller" tänkte jag och körde mot den mötande bilen. Vi stannade båda två. Han blinkade med helljuset. Jag blinkade med helljuset. (Fel. R blinkade med mitt helljus.) Den runde lille mannen i den mötande bilen öppnade dörren och viftade åt mig. R öppnade sin dörr och viftade åt den lille, nu tämligen ilskna gubben som fann för gott att börja backa. Han hade problem, stannade, svettades förmodligen, backade lite till och till slut hade han backat så långt att jag kunde komma förbi. Men oj så arg han var! Han riktigt hoppade där han satt och gav mig fingret, men jag kände mig bara så himla lugn och STOLT över att jag inte gett mig. Det var ju faktiskt jag som skulle köra först!


Kommentarer
Karin

Det gör du rätt i! Blir det en Elvisväska för dig? Jag ska hålla utkik efter Elvistyg, Hur klarar man sig egentligen utan det?

2012-10-24 @ 23:08:06
URL: http://jagsyrminaegnaklader.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0