In the wake of Saturday

Efter den lyckosamma middagen gick jag först med alla mina PRISER till lägenheten innan jag gick till dansarenan. Först ut var Dolbyz från Sölvesborg, orkestern i vilken Tjalles mamma och pappa spelar.



Vi bekantade oss lite mer med Tjalle.



Tjalle hade hade en guldring i vänstra örat. Jättefint tyckte jag. "Men då skulle du se min pappa!" utbrast Tjalle. "Han är helt GALEN! Han har ring i BÅDA öronen!" Och jag fick ju hålla med. Vilken tokig pappa...

Nästa band på scen var värmländska Pia Pihlgrens som bland annat gjorde en underbar svensk version av Smokies If You Think You Know How To Love Me av Mike Chapman och Nicky Chinn.



Nästa på tur var fantastiska Barbados, som under middagen fått motta priset för Årets dansband på Manifestgalan. Läs mer om det på Får Jag Lovs hemsida.





Barbados spelar, trots sin "moderna" framtoning, kolossalt dansvänlig musik. Och de är ju onekligen så etablerade att de kan framföra låt efter låt som faktiskt är deras egna hits, precis som t ex Flamingokvintetten och Arvingarna. De är dessutom väldigt trevliga att se på, med snygga färgmatchande kläder.

Så blev det äntligen dags för Kertz. Ett alldeles nytt band bestående av jätteunga grabbar, bl a Cattis son Hampus, som spelar bas.


Hampus



Jag måste få säga att jag blir så jäkla glad när så unga killar verkligen har ambitionen att spela dansmusik! När de fattar att det är inte så enkelt som att folk dansar foxtrot till långsamma låtar och buggar till snabba. När de begriper att det måste till något mer för att folk överhuvudtaget ska vilja dansa. Det hade de lyckats med. Det svängde från första till sista takten, de hade en fantastisk stämsång och de spelade 100% live! (Det sista gäller glädjande nog majoriteten av lördagens band.)

Ankies, som var nästa band, var även med i höstas. Med stor säkerhet levererade de bara riktigt härlig dansmusik.



Sista bandet vi lyssnade på var Framed. Det är nåt speciellt med dessa västkustband som fostrats i Streaplers och Flamingokvintettens anda. Förutom att de spelar live så lägger de sig vinn om att få det rätta gunget i låtarna. Hör bara här...



Ja, fy farao sånt drag det var. Åh, så mycket jag fick dansa! Så jäkla kul!

Sista bandet var Chapelle, men dem hann jag inte lyssna på eftersom jag ville gå och lägga mig för att inte vara så trött under den långa hemresan. Jag lyckades komma mig iväg såpass tidigt att de inte ens hunnit sätta upp poliskontrollen som jag alltid brukar få stanna vid... Bilen gick skrämmande bra men i vanlig ordning hann jag knappt hem innan det började skrapa och låta från den. Låter som någon broms ligger an, fast ibland klonkar det till som att det ramlar lös nånting. Tja, vad ska en stackars kvinna veta. Jag har lämnat den hos Skarin, tillsammans med Famous Grouse-flaskan och hoppas att det ska hjälpa...




Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0