Nu finns de inte mer

Precis när påsken var förbi, på natten mellan annandag påsk och den första arbetsdagen efter, ringde min telefon. Det var Katarina som förtvivlat berättade att hon trodde att Kungen var död. Snabbt drog jag på mig mysbyxor och jacka och sprang ner till Janne, och visst var det så. Kungen hade hastigt gått vidare, helt oväntat. Katarina hade en tid innan upptäckt något slags tumör under magen på Hjärtrud, så vi hade nog räknat med att hon inte skulle leva så länge till och funderat på hur Kungen skulle klara sig utan henne. Men så blev det alltså tvärtom.

Katarina städade ur buren, hängde upp en ny hängmatta och dagen efter begravde vi Kungen. Hjärtrud saknade sin kompis, det var uppenbart. Hon bäddade som aldrig förr i sitt lilla hus och ville inte längre ligga i hängmattan. Tumören växte och en dag för ett par veckor sedan, orkade hon inte längre göra något utan låg bara stilla och flämtade. Blicken var grumlig och jag ringde till veterinären som sa att Katarina kunde komma med Hjärtrud när hon ville. Så var buren tom.









Jag minns vilken ångest jag hade när Katarina skulle köpa Kungen och Hjärtrud. Jag har nämligen, i hela mitt liv, tyckt att råttor är bland det mest obehagliga man kan tänka sig. Särskilt de nakna svansarna. Ormar och spindlar har jag stått ut med. En kompis hade en tigerpyton som gärna kröp upp i soffan och ville bli klappad men råttor och andra gnagare har jag alltid tyckt varit ganska äckliga. Tills jag träffade Kungen och Hjärtrud första gången. Då var de inte större än möss och när de tittade upp över kanten på hängmattan, så söta och pigga med små runda öron, föll jag pladask. Och allt det jag förut tyckte var lite extra läskigt, de nakna svansarna och fötterna, blev plötsligt det finaste. Kolla bara på bilden överst, så förstår ni kanske vad jag menar.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0