Cleaning´ Out My Closet



Jag har svårt för att sitta ner och se en hel film från början till slut. Det är något som jag knappast klarar av hemma i soffan. Därför är det fantastiskt bra att det fortfarande finns biografer, alltså en plats där jag trycks ner i en fåtölj och helt enkelt inte ges möjlighet att flyga upp och vattna blommorna, klippa ut ett mönster eller förbereda morgondagens middag.

Igår var jag och Björn på Filmstaden och såg Svinalängorna, filmatiseringen av Susanna Alakoskis roman med samma namn. Och jag tror att det är första gången som jag INTE tycker att filmen är sämre än boken. Inte heller bättre, utan snarare fristående. Att tillföra en ramberättelse, nutid, och låta själva romanen bli tillbakablickar, är ett genialiskt drag.

Att påstå att Svinalängorna berör är en våldsam underdrift. Den tog tag i mig, ruskade om och örfilade upp mig och när filmen var slut hade jag nästan svårt att andas. Och det bästa av allt är att den slutar på ett jäkligt bra sätt. 

"Det är aldrig för sent att försonas" står det på bio.nu. Men sanningen är att man slipper det slippriga slutet där barnet förlåter sin mamma för det helvete hon åsamkat henne. Nej, den enda försoningen är det vuxna barnets egen. Med hjälp av sin man inser hon att ingenting av det som hände var hennes fel för hon "var ju bara ett barn".

För så är det. Man kan inte, och SKALL inte, förlåta allt. Det finns gränser för vad man kan utsätta andra människor för. Det är så lätt att trampa på andra i sin strävan att få det som man vill, att normalisera tillvägagångssätten och inbilla sig att blodsband och kärlek övervinner allt. Alla har sympatiska sidor, alkoholister, narkomaner, pedofiler, INGEN är helt igenom ond och beräknande, men att tvinga någon annan att anpassa sig för att man själv skall må bra kan knappast leda till riktig lycka. Någonstans måste man bestämma sig för att tänka på sig själv. Kanske för att helt enkelt kunna fortsätta leva. Man kan sakna och sörja det som var bra, men den sorgen går över och till syvende och sist är det kanske det liv man KUNDE ha haft som man saknar. 

Jag föreslår att ni ser filmen, så förstår ni nog vad jag menar. Fortsätter jag att skriva lär jag avslöja alldeles för mycket och då vet jag i alla fall en (dotter) som blir skitarg på mig. Så nu lägger jag ner både datorn och mig själv för ikväll. Imorgon blir det lördagsjobb!  


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0