Det är inte så himla hemskt att pendla mellan Luleå och Boden. Det är faktiskt nästan roligt. Det beror nog på att jag tycker om att köra bil sådär i största allmänhet, men mest på att jag kör Saab, ett under av körglädje och komfort i samma paket. Dessvärre klonkar det lite konstigt från bakvagnen ibland, så när jag är ensam i bilen, d v s innan jag plockar upp mina samåkningskompisar och när jag har släppt av dem, så brukar jag spela musik. HÖGT. Just nu snurrar Status Quo Hello och jag lyssnar uteslutande på deras intron, som är grymma.

I våras fick jag mig ett fotografi tillsänt föreställande mig själv bakom ratten i min fina svarta bil. En fin och tydlig bild, men väldigt dyr. 1500 kr. Vid ungefär samma tidpunkt blev jag fotograferad i Rosvik, men av detta kort blev det inget, tackochlov. Jag misstänker att man bara såg ett svart streck... Eftersom jag insett att mitt körkort inte är någon självklarhet är jag betydligt försiktigare med gaspedalen numera. Jag ställer in min GPS på behagliga 92 km/h och därefter glider jag iväg. Och i Sunderbyn får man brassa på, helt lagligt, i 110. En stund. Detta fungerar bra för från Luleå-hållet är det tvåfiligt, men efter dagens slip och släp, när man närmar sig den åtråvärda 110-sträckan, är effekten ofta precis den motsatta. Precis när man skall börja trycka ner plattan inser man att man måste flytta högerfoten ett snäpp åt vänster för att undvika en kollision med framförvarande fordon, som inte alltför sällan helt enkelt SAKTAR IN istället för att GASA PÅ! Jag har kommit på att det är en följd av att körbanan ifrån Boden-hållet är enfilig. Folk - inte jag - är så urusla på att köra bil att de måste bromsa in när vägbanan blir en smula smalare. Ja, så har jag det nuförtiden. Annat var det förr, när jag vandrade mellan Kallkällan och Shopping, dag ut och dag in...