Dagar som denna, då breven från polisen är lika frekventa som reklambladen från Rusta, man går omkring och är irriterad på folk i största allmänhet och kanske några särskilda i synnerhet och man helt enkelt har fått en liten släng av existentiell livsångest, sådana dagar kan man i alla fall glädjas åt att ens parkeringsplats inte ser likadan ut som grannens.

Det är ju inte vatten precis...
Det är möjligt att jag utmanade ödet nu. När jag skall hämta Frida senare ikväll kanske bakaxeln ligger kvar på garagegolvet eller också släpper motorn igen. Men jag kunde inte låta bli, för himmel så mycket olja det kan rinna ur en Volvo!