Förr i världen innebar påsken ett gränslöst dansande. Man brukade mjukstarta redan på onsdagen innan allvaret drog igång på skärtorsdagen. Sedan fortsatte det av bara farten och måndagen ägnades åt att varva ner. Under många år var jag övertygad om att påsken firades till minne av Cool Candys, men sedan fick jag historien om Jesus berättad för mig...

I år var det folkan i Piteå som hade äran att ha mig som dansgäst och det var Fernandoz som spelade. För sisådär en tio år sedan brukade Grönwalls spela på skärtorsdag och då var ALLA där. Numera åker inte ALLA på dans, inte på samma dans i alla fall, eftersom ALLA blivit mer och mer kräsna, eller vad det nu är.  Hursomhelst så var det jäkligt kul att höra Fernandoz igen,då de tillhör den lilla exklusiva skara som jag kan kalla mina favoriter.

Förutom att deras pedal steel-guitar sätter en extra snits på soundet så är ju Anders Nordlund den som gör att man lika gärna som att dansa, också med stor behållning, lyssnar på Fernandoz. Hans röst blir helt enkelt bara bättre och bättre. För några år sedan pratade jag med en annan dansbandssångare som bittert hävdade att Nordlund har "Christer Sjögren-komplex". Hm, knappast... Att jämföra Anders och Christer vore som att jämföra Carola och Sissel. Två fantastiska röster, men helt olika varandra. Och ÄKTA. Inga konstlade vibratos eller liknande defekter, som faktiskt är ganska vanligt om man lyssnar ordentligt på många av de "folkkära" dansbanden. Diplomatiskt nog ger jag inga exempel.  

Det var i alla fall kul att höra dem igen. Och det var nog precis vad jag gjorde, åtminstone efter paus. Denna helveteshalvtimme som gör mig så jäkla trött att jag skulle kunna lägga mig ner i en soffa och sova bort tiden fram till hemgång. Nu gjorde jag inte det utan satt och pratade med den ena trevliga människan efter den andra innan jag vid halv ettsnåret tog mig i kragen och äntrade dansgolvet. På det hela taget var det en lyckad kväll. Med dans inom parentes. Man kan inte alltid vara på topp.