Tiden var knapp när vi skulle till Skellefteå i fredags. Jag jobbade till strax efter 18 och anlände till Ingrid och Kent strax före 19. Jag hade hoppats att Ingrid skulle välkomna mig med ett glas päroncognac, något som alltid fanns i deras hem förut, men ack så besviken jag fick bli. Jag tvingade henne att inventera barskåpet och allt hon hittade var en slatt rom som vi glatt delade på. Ja, slatt och slatt, förresten. En REJÄL slatt kan man kanske kalla det.

Gunilla anlände så småningon, jag bytte om och fyllde sedan i vad som försvunnit ur ansiktet under dagen, d v s allt. Foundation, puder, rouge, ögonskugga o s v. Därefter packade vi in oss i bilen, en ny Folkvagn som Kent framförde på ett föredömligt sätt, och styrde kosan mot Piteå, där vi plockade upp Mats.

Lasse Stefanz väntade inte på oss och hade således redan börjat spela när vi kom. Men det gjorde ingenting. Som vanligt spelade de jättehögt och folk var arga, men de sänkte volymen efter en stund och decibelörat tangerade inte ens rött därefter.

Nu följer en väldig massa bilder. Dels för att jag numera har en kamera, dels för att det inte är varje vecka Lasse Stefanz spelar inom det rimliga avstånd som ju onekligen Skellefteå ligger.

Ja, här har vi Gunnar och Olle, medan Hans Sigfridsson skymtar i bakgrunden.

Grym backdrop...

Litegrann från ovan.





Olle, åh, Olle...
Jag dansade (jodå, det gick alldeles utmärkt att dansa, trots att det stod folk framför scenen) med en glad karl, som var mäkta fascinerad över alla unga människor som stod och sjöng med i alla låtar. Ja, man får väl tycka vad man vill om Lasse Stefanz, men det går inte att bortse från att det är de som har hållit dansbandsbåten flytande under de år som genren har varit på nedgång och inte haft något som helst utrymme i media.

En annan karl påpekade att ingen av orkestermedlemmarna är något charmtroll precis, men det var inte elakt sagt utan bara ett konstaterande. Det svänger, det är dansbart till hundratusen, och om någon tycker att Olle verkar blasé ska de kanske titta en extra gång. Inte många sångare fokuser så på det de sjunger. Det känns som om varje ord är viktigt för honom och jag upplever definitivt inte att han slentrianmässigt river av låt efter låt. För trots att jag inte är ett lika hängivet fan som en mycket nära vän till mig, f ö känd radio- och tv-profil, så kan jag inte annat än respektera den här orkestern, som gör en danskväll till något alldeles extra.

Christer

Lasse...
 
...och Hasse

Gunnar
P g a romslatten jag vräkte i mig i början av kvällen, så var jag tvungen att ta en uppfriskande promenad till Ingrid och Kent på lördagen. I snöstorm och motvind. Jag såg ut som en dränkt katt när jag kom fram. Något som också flickan i kassan på Stadium påpekade en stund senare. Ja, hon sa kanske inte precis så utan tittade muntert på mig och frågade:
- Snöar det så mycket?
Och det gjorde det ju faktiskt.