...eller När det förflutna gör sig påmint...

Förr i världen, när man skrev brev som man stoppade i frankerade kuvert och postade, såldes det på postkontoren en mängd olika produkter som skulle förenkla kommunikationen mellan människor. Det fanns färdigfrankerade vykort, kartonger, påsar och LJUDBREV. Ljudbrevet bestod av ett kycklinggult kassettband, 2 x 10 minuter långt, som såldes tillsammans med en liten vadderad påse till det facila priset av 15 kr. Givetvis var portot betalt. Syftet med bandet torde varit att man på det sättet t ex kunde spela in sjungande rara barn så att far- och morföräldrar på annan ort gavs möjlighet att glädjas åt att de slapp bo för nära de halslösa monstren. Skoja ba. Självklart skulle de lyssna på de små och längta efter nästa gång de skulle träffas. Ett slags forntidens webbkamera, kan man säga. Eller telefon. Fast jag tror att den redan var uppfunnen...

Ibland hände det dock att vänner spelade in ett ljudbrev till ett par som hade flyttat till Borlänge. De här vännerna (fyra stycken) tyckte om att åka på dans. Det ville sig inte bättre än att den mest högljudda också arbetade som postkassör, och det var också hon som kläckte den briljanta idén att spela in en danskväll. Ja, bandet var ju bara 20 minuter så det blev kacklet före och efter som bevarades till eftervärlden.

Ljudbrev, Håwet, Borlänge - allt detta hade jag förträngt när plötsligt Gerd stod på andra sidan disken i butiken i måndags med det enormt gula bandet i handen.
- Grattis 50-åring!
Hon berättade att hon lyssnat på det, skrattat så att hon nästan kollapsat och nu bestämt sig för att även jag skulle få glädjas.
- Men men, sa jag. Inte ska väl JAG ha det? Vill du inte behålla det?
- Nix, sa Gerd och skrattade högt (rått?). Har ingen bandspelare.

Och så var hon borta och kvar stod jag med ett band, inspelat under vårvintern 1984, i handen. När jag kom hem på kvällen hade Katarina lagat middag och när den var uppäten ansåg jag barnen vara redo för ett unikt stycke nutidshistoria, satte bandet i bandspelaren och tryckte på play.

Katarina och Björn försvann snabbare än en löning. Malin, som är lite mer mogen och dessutom väluppfostrad, satt kvar och lyssnade men efter några minuter bröt hon ihop och jag var tvungen att slå av för att hon inte skulle kvävas av återhållet skratt. Sedan dröp hon också av.

Själva idén, att spela in oss när vi satt i bilen på väg till Håwet i Sunderbyn där Tooonix skulle spela plus utvärderingen över en kopp te hemma hos Lena på natten, var väl i sig ganska kul. Men jag kan inte begripa varför i hela världen jag (ja, jag tar på mig skulden) fick för mig att vi skulle spela in Oh, Carol. Framförd på engelska av mig på gitarr medan Pia översatte till svenska i bakgrunden. Som om inte det var nog så hann jag med nästan alla tre verserna på Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen innan bandet äntligen tog slut.

Thomas brukar ibland påpeka att jag pratar med hög och gäll röst, särskilt när jag blir upprörd (och det är jag tydligen rätt ofta...). Själv har jag alltid hävdat att min röst är ganska behaglig och nästan lite mörk, men ack så fel jag haft. Efter att ha hört på Postens Ljudbrev från 1984 och sett de filmsnuttar Anna spelade in på min överraskningsfest, håller jag med Thomas. Lägg därtill en ENORMT bred dialekt. Och jag som trodde vi pratade rikssvenska i Luleå...

Nej, jag skall nog hålla tyst framledes. Så lugnt och skönt det skall bli...