Ibland när man har en ledig dag så händer det att man får åka på akuten med ett barn som har gjort sig illa. Det är något man skall tänka på innan man skaffar barn. Inte för att det är någon anledning att låta bli, men det kan ju vara bra att vara förberedd på vad som komma skall. Ju fler barn, desto mer hemma känner man sig på vårdcentraler (såväl för tänder som för kropp) och lasarett. Man bör också vara varse om att besöken snarare ökar i frekvens än minskar vartefter telningarna växer. De får liksom mer kropp att göra illa... I torsdags knäckte Frida några fingrar när hon skulle ta emot en kompis som hon hade slängt upp i luften och som landade snabbare än vad Frida hade räknat med, därav denna svullna högerhand. De tejpade fingrarna är Fridas...

Det tar vanligtvis minst ett halvt dygn att genomföra hela proceduren med besök på jourcentral för att få remiss till Sunderby sjukhus, röntgen på detta sjukhus samt ett förhoppningsvis avslutande läkarbesök. Vill det sig illa skall det gipsas och man får räkna med ett par timmar till i något av sjukhusets många väntrum, vars lockande lektyr jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Men igår gick det som smort och allt var över på mindre än två timmar. Hon hade stukat handen ordentligt och en flisa hade lossnat, men det blev inget gipsande den här gången och på kvällen tränade hon igen. Cheerleading, alltså.

Jag kunde således ägna dagen åt att packa. Banankartonger är bra till böcker men de tjugo jag samlat på mig fylldes i ett nafs.

På kvällen tog jag itu med sybehör och mönster. Eftersom jag inte har för avsikt att packa upp mer än nödvändigt under de åtta veckor vi är evakuerade så måste jag sortera ut det jag tror att jag kommer att behöva. Detta gäller även tyger. Mönstertidningar väger mycket, och jag bestämde mig för att kasta gamla Burda och Neue Mode från 70- och 80-talet. Jag köpte en stor bunt på loppis för några år sedan men nu har jag tittat färdigt i dem. För kommer jag någonsin att sy en sådan här bamsekappa?

Pinhead-looken är inget för mig och kommer heller inte att bli...

Och ingen "schick und schlank" skidoverall vill jag ha. För jag åker ju inte skidor...
Trots att mitt hem ibland (särskilt nu) ser ut som något som skulle kunna kvalificera sig till Rent Hus, så är jag en ordentlig människa såtillvida att jag vill veta var jag har saker. Därför sätter jag säkerhetsnålar, patentknappar, öljetter och tryckknappar i små burkar av olika slag. Igår hittade jag den här burken i sybehörslådan som kommer från min stuga som jag sålde för två år sedan.
 
Min mamma har i alla tider använt hudkräm från Apoteket och just den här burken är troligen från början av 60-talet. Jag tycker den är fin och jag kan nästan känna doften av den ljusrosa krämen som den innehöll innan den blev knappburk.

För att göra packningen lite enklare investerade jag i en rulle packfilm med hållare. En helt fantastisk pryl som borde finnas i varje välutrustat hem.

I helgen har det varit dansmara på parken i Skellefteå med Blender som spelat med Shake och Highlights vardera kvällen. Men jag sparar mig till Flamingokvintetten i Piteå nästa lördag! Istället såg jag HELA körslaget, vilket aldrig hänt förut. Tänkte i mitt stilla sinne att nu kommer det väl att klagas på att hela Älvdalen återigen solidariskt tokröstar på bygdens hjältar, men jag tror faktiskt inte att de var ensamma om att rösta på Team Stefan. Jag vet t ex en kvinna i Luleå som minsann skänkte laget inte mindre än två röster....