Nu har jag precis överlevt ännu en skolavslutning på den skola där samtliga av mina barn tillbringat en ansenlig tid av sin uppväxt. Efter en snabb uträkning konstaterar jag att detta var den femtonde skolavslutningen! De första åren hade skolan en mycket bra och trevlig rektor, omtyckt av de flesta. När han gick i pension visade det sig att ingen villa axla hans mantel och det ville sig inte bättre än att man kommenderade skolans textilslöjdlärare att överta befattningen. Något som visade sig inte var det smartaste draget precis.

I alla år har jag, liksom alla andra föräldrar, stått med huvudet på sned och lett åt alla små telningar som försökt framföra något slags sommarsång. Det har skrikits, viskats och oftast inte hörts något alls medan musikläraren klinkat och klinkat på sin keyboard. Det mesta har helt enkelt låtit förjävligt och jag har undrat varför i hela friden man inte har kunnat ÖVA lite på det man skall framföra. Lite glädje, uppmuntran, engagemang, ja, vad som helst som skulle kunna väcka de blyga barnen! Vartefter åldern stigit på barnen har det låtit värre - det som låtit.

Att det inte behöver vara så upptäckte jag när Frida började på Christinaskolan i Piteå, över vilken en helt annan anda råder. Som Frida sade efter de första dagarna:
- Till och med mattanterna verkar tycka det är kul att se oss!

För att återgå till jämmerdalen i Luleå så fick vi stackars föräldrar även i år genomlida ett antal pinsamma sångnummer, både av klasser där de flesta helt enkelt höll tyst fast de skulle sjunga, men också av enskilda elever som skulle framföra solosång. En inspirerad musiklärare, alltså en som inte sjunger barnvisor med eleverna fast de går i årskurs 7, hade kanske kunnat tala om för flickorna som sjöng att de
1. skulle sjunga i mikrofonen för att höras.
2. inte skulle hålla armarna i kors över bröstet.
3. inte skulle stå och dra i sina axelbandslösa klänningar och fixa till håret under framträdandet.

Även de stackars lärarna gick fram och sjöng en sång om avgångseleverna. De såg mycket besvärade ut. Hela tillställningen avslutades av rektorn, som resolut klämde fast två A4or i ett notställ och började försöka tala. Stammande och rodnande läste hon innantill att eleverna skulle passa på att vila så att de skulle orka med hösten, och så önskade hon alla ett trevligt sommarlov. Plus att hon vräkte ur sig några floskler om hur bra just den här skolan är bla bla bla.

Pinsamt, pinsamt, pinsamt. Det dåliga arbetsklimatet för både personal och elever ligger som en sur, våt filt över hela skolan och det tråkiga är att den som är orsaken till det helt och hållet saknar självinsikt och därmed självkritik.

Jag har inte skrivit varken skolans eller rektorns namn, och jag överdriver heller ingenting. Snarare tvärtom. Och snart skall jag skriva ännu ett elakt inlägg. För jag har så ont och är så gnällig...