En gång per år är jag Thomas respektive på logens julfest, något som jag med blandade känslor ser fram emot. Eftersom vi alltid kommer sist så måste vi går runt och hälsa på alla. Och det går ju bra så länge folk sitter still, men alltid är det någon som får för sig att han/hon skall upp och röra på sig och då kan det hända att jag hälsar på samma person igen eftersom jag sällan känner igen honom/henne. Antingen är jag ansiktsblind eller också är alla ovanligt lika varandra. Middagen brukar vara riktigt trevlig, om man bortser från det obligatoriska allsångshäftet som skall betas av, sida efter sida. I år hade jag dock ha den osannolika turen att missa August och Lotta eftersom jag råkade pudra näsan precis då. Men den har ju tre långa verser så jag gömde mig bakom dörren till matsalen till den sista tonen klingat ut. Ha! Och Thomas, stackarn, hade inte samma tur utan var helt slut av allt ställande och sättande...

Lördagen inleddes med att min bror ringde och väckte mig klockan 6 och det var ju tur eftersom jag slagit av min egen väckning i sömnen. Snabbt som attan fick jag måla mig och trycka i mig en macka innan han kom och hämtade mig och skjutsade ut mig till Kallax, där jag checkade in både mig och Thomas, som därmed fick sova tio minuter längre och anlände något senare i taxi. Vi sammanstrålade med Ann-Mari och Sigge och när vi kom till Arlanda slöt även C-G upp. Ja, och sedan bar det iväg till Strängnäs och Dansbandskampen. Det börjar bli skarpt läge och man kan nog konstatera att det är svårt för nytillkomna band att konkurrera ut gamla favoriter.

Vid vårt bord var det i alla fall tre telefoner som gick varma och numret som ringdes var The Playtones. En sybehörsbutiksbiträdeslön skall emellertid räcka till mer, så jag begränsade mig givetvis våldsamt. De gick ju i alla fall, tackochlov, vidare. Alla band var faktiskt jättebra, men Candelas Edit Piaf-grej gör sig nog bättre på en teaterscen i en cabaret eller nåt. Det kändes bra när Playtones piano rullades in på scenen inför den andra låten. De var helt klart annorlunda med piano, pedal steel guitar och kontrabas. Det sista är väl ändå ett jäkligt läckert instrument!

Också Bhonus var på plats för att kolla läget inför nästa helg, och det var ju kul att träffa dem. Nå, kvällen blev natt och likt vilsna får blev vi utkörda av en högljudd vakt som förmodligen hatade människor. Dessutom hade han gympaskor och det ska inte vakter ha, upplyste säkerhetsansvarige Sigge oss om.

Väl på hotellet var det dags för utvärdering och som vanligt satte vi oss i glasrummet. Nytt för i år var att man hade hängt ofållad svart lakansväv (29kr/m) för glasväggen som vette ut mot korridoren, så det blev ännu hemligare än i fjol. Thomas åt en smörgås och klockan hann bli över tre innan jag gick ner till vårt rum där Ann-Mari redan sov sött. Eftersom det var typ 38 grader varmt därinne när vi kom, så hade hon slagit av elementet samt öppnat fönstret. Av någon anledning fanns det tre sängar på rummet, varför jag lyckligtvis hade tillgång till två täcken. Så jag svepte in mig sig i dessa och låtsades att jag inte frös ett dugg.

På en del hotell serveras det frukost ända fram till lunch, men Mälarblick hör inte till dem. På slaget tio ställer man undan filet och flingorna och har man inte lyckats släpa sig upp till dess så blir man utan. Det blev inte vi. Redan en kvart före hade vi hunnit förse oss med både ostsmörgås och extra hårt kokta ägg, allt för att klara den ansträngande resan in till Stockholm. På stationen köpte vi matsäck som för min del bestod av tre saltlakritsplopp medan Anna slog till med en Fazers Salmiakki för 22 spänn.

Väl i Stockholm lämpade Anna och jag av resten av sällskapet på Jensen´s Böfhus och gick därefter till NK. Där stötte jag ihop med min chef på tygavdelningen. Tillsammans utövade vi en avancerad form av företagsspionage då vi förfärat jämförde NK:s priser på sybehör med våra egna som utan tvekan är ytterst humana. Sedan ville även Anna ha biff så tillbaka på Jensen´s klämde hon sig in mellan Thomas och Ann-Mari medan jag sprang över till Centralen och åt en åttabitars sushi.

Julgranen på NK. En smula större än på Smedjan i Luleå...
Det blev en tämligen komfortabel ombordstigning på Cinderella eftersom vi slapp trängas med de 2000 övriga gästerna. Och så slapp vi den där helvetesfotograferingen som man annars aldrig kommer undan. Väl ombord väntade trevligt samkväm i glada vänners lag med platinaskiveutdelning och sång av Arvingarna. 

Ok, lite suddig bild kanske...
Efter middagen var det dags för Nisse Hellberg och vi fick ännu en rockabilly-upplevelse med brylcreme och kontrabas. Båtens gungningar fungerade dessvärre som rena sömnpillret varför alla i sällskapet drog sig tillbaka redan en timme efter midnatt och det var nog tur, för enligt en eftersläntare valde många av båtens övriga gäster att otacksamt kasta upp den goda middagen både här och där i korridorer och i rökrum. Överlag dracks det ju ena jävulska mängder och vuxna människor betedde sig som primater. Gamla tanter vinglade omkring och skulle pussa Thomas, en karl "dansade" med en fåtölj på huvudet, men vakterna hade fullt upp med att titta på Nisse så de missade den livsfarliga uppvisningen. Kanske ska jag vid eventuella framtida båtturer hålla mig till det vårdcentralsdoftande dagrummet där alltid någon mindre orkester försiktigt spelar upp på låg volym?

På det hela taget var det alltså en ruskigt rolig helg! Och när vi landade insåg jag att undrens tid inte är förbi. Vårt Norwegianplan landade nämligen fem minuter FÖRE utsatt tid. Detta torde vara en milstolpe i det flygbolagets historia.