Jag tyckte att bilhandtaget kärvade lite när jag öppnade dörren på min svarta Saab som stod parkerad utanför Kvantum. Precis när jag skulle sätta mig upptäckte jag att det istället för Malin satt en fräknig liten pojke i baksätet. Han sade ingenting utan gapade bara stort och tittade på mig med uppspärrade ögon. Jag insåg mitt misstag, bad om ursäkt och skyndade mig till min egen, mycket nyare bil, som jag snabbt startade och styrde från platsen alltmedan Malin skrattade så hon grät.

Grät gjorde jag igår när jag kom hem. Inte för att jag var ledsen på något sätt utan mer för att jag var trött något så jävulskt. Ja, ganska arg var jag också, förstås. Nu har jag jobbat som flyttgubbe i tre dagar och har således ännu mer att lägga till i meritförteckningen. Den mesta tiden har jag tillbringat under jord där jag har dragit fullastade postskrindor (som givetvis JAG har lastat i och ur) fram och tillbaka i denna enormt långa källargång. Den sägs vara mer än hundra meter lång, och jag undrar bara HUR mycket mer än hundra meter? 99 meter?

Den senast veckan har vi haft flyttrea och stora plakat på våra skyltfönster har upplyst våra kunder om vad vi haft i görningen. Och ändå...
- Ska ni flytta?
- Nej, vi skojar bara.

- Jaha, ni ska flytta! Ska ni byta lokal då?
- Nej, inte alls.

Det finns mer, men jag ska egentligen inte skriva sånt. Kunde bara inte låta bli.

Och detta är utsikten från mitt hem...