Efter ett halvår av ångest och ruelse kom vi oss iväg, jag och Malin, på den resa som jag trodde skulle innebära the end of my world. Jag har av någon anledning fått för mig att London ligger vid världens ände, trots att mitt förnuft sagt mig att det finns platser som ligger mycket, mycket mer oländigt till. Tjåmotis, t ex. Skämt. Till Stockholm gick det bra. Dit har jag ju flugit flera gånger bara i år, så där är jag väldigt rutinerad. Sedan klarade vi av att ta oss till terminal 5 och det gick också alldeles utmärkt att passera Sky City och t o m käka lite sushi där. Till slut hamnade vi i rätt level, d v s vid vår gate. Då det var en stund kvar innan boarding så slog vi till och tog en kopp kaffe var à 27 kr styck.

Men det gjorde ingenting att det var dyrt, för det vara Malin som betalade. Under flygresan till London ställde vi tillbaka klockan. Heathrow ligger mycket centralt och det var grymt att kolla ut genom fönstret. Vyn skiljer sig lite från Kallax.

Men sedan inleddes det jag nog gruvat mig mest för, nämligen tunnelbaneåkningen. Själv lider jag av en mystisk åkomma som innebär att jag har svårt att läsa kartor över tunnelbanor. Jag hamnar i något slags affekt och vet plötsligt inte vart jag ska och varför. Tack och lov har inte Malin ärvt denna defekt utan lotsade oss tryggt och säkert till rätt linje. Vi åkte och åkte och jag kände till slut att jag kunde börja slappna av när det jag befarat plötsligt inträffade. Vid ett byte av linje meddelade en högtalarröst att just den linje vi skulle åka med var avstängd för servicearbeten.  Vi gick ut på gatan och försökte få någon klarhet i vart bussarna gick, men lyckades inte tyda busslistorna. Jag vinkade in en taxi med en sur chaufför som inte hade en aning om var Lower Road låg och till slut gick vi ner i tunnelbanan igen och åkte vidare med en annan linje så nära vårt mål vi kunde komma. Jag kände mig onekligen smått panikslagen eftersom tiden gick och jag insåg att jag inte hade en aning om vilket tid Svenska sjömanskyrkans vandrarhem stängde. Vi hade dessvärre inget telefonnummer dit heller.

Vid London Bridge var vi tvungna att ta oss upp ovan jord, och där lyckades vi få tag i en taxi med en snäll och trevlig chaufför som körde oss ända fram till det facila priset av 10£. Det fick vi åka långt för, ska jag säga! Vi drog en lättnadens suck där vi stod utanför vandrarhemmets dörr, endast 20 minuter innan det stängde. Pust. Vi hade vinterjackor och det var 19 plusgrader, men vi var framme!

Efter 10 timmars sömn var vi åter fit for fight och inledde dagen med morgonbön med de andra gästerna kl 8.45. Not. Vi råkade missa den och gick rakt på frukosten istället. Sedan åkte vi ut till O2, endast två stationer bort, för att recognosera lite. Nu funkade alltså tunnelbanan igen. O2 är en gigantisk arena, faktiskt en av de största inomhusarenorna i Europa. Tunnelbanan går nästan ända fram till tröskeln...

Sedan åkte vi in till Oxford Street och gick huvudsakligen i butiker. Tyvärr är det inte som förr. De flesta av de stora kedjorna finns ju också här hemma i lilla Luleå, ok, i Stockholm då, med ungefär samma utbud och samma priser. Jag hittade ett par skor som jag tror skulle passa Thomas alldeles utmärkt, men de kostade 64£ så vill han ha dem får han åka och köpa dem själv.

Sedan åkte vi en sväng till Hyde Park...

...och avslutade dagen på Kensington Road. Shoppade lite intressanta matvaror på Tesco, Storbritanniens svar på Willys eller möjligen Ica Maxi. Vi hittade bl a Kit Kat med jordnötssmör, mjölk med 11% fetthalt (mums) samt cherrycola i tvålitersflaska. Detta Tesco har öppet DYGNET RUNT från kl 8 på måndag morgon till kl 22 på lördag kväll. På söndag har de öppet mellan 11-17. Stackars, stackars de som jobbar där. Men en av damerna i kassan blev väldigt glad när jag lade varorna på rad med streckkoderna mot läsaren. "Lovely!" she said.

Måndag var den STORA dagen då vi laddade inför kvällen genom att åka till Baker Street där vi besökte några rockbutiker. Coolt som tusan. Det fanns en butik med bara Beatlesprylar, wow... I en butik hade de några små plastgitarrer med bilder på beatlarna och ett set med fyra stycket kostade 40£. Jag har en sådan med en bild på hela gruppen i och jag tror att den är från 1964 ungefär.
Ett härligt fika på Starbucks blev också dagens lunch. Middag inhandlades på Burger King och när vi avnjutit den kände vi oss redo inför kvällen.

Queenkonserten avhandlas i ett separat inlägg.

På tisdagmorgon hade Malin jätteont i fötterna och en tant på vandrarhemmet lurade iväg oss till Kings Road, som hon beskrev som en fantastisk shoppinggata. Och det är möjligt att man kan shoppa loss ordentligt där, under förutsättning att man är miljonär, vill säga. Detsamma gällde Carnaby Street, som jag minns som en helmysig gata med massor av små butiker, fulla med broderade blusar och t-shirts till låga priser. 1973 alltså.

Men det var roligt att den fanns kvar! Liksom att Portobello Road fortfarande är en välbesökt marknadsgata. Men dit åkte vi aldrig. Däremot gjorde vi ett ryck och kikade lite på Big Ben och House of Parliament.

Ett besök på Picadilly Circus och gatorna i närområdet hann vi också med innan vi slutligen åkte till vandrarhemmet för att packa.

I London är tunnelbanorna oerhört fräscha, även de äldre. Inget klotter, inga sönderskurna säten, ingen urinlukt. Det är möjligt att kameraövervakning innebär ett ingrepp i människans personliga integritet, men mig gör det ingenting så länge det inte filmas på allmänna toaletter... Man kände sig trygg därnere, fast man åkte sent på kvällen. Men det kanske snarare berodde på att man lätt kunde inbilla sig att man befann sig i ett rymdskepp i någon sience fiction-serie, typ Star Trek. Jag var tvungen att känna efter att inte öronen växt sig spetsiga...


Väggar som förhindrar att någon ramlar ner på spåret finns på en del stationer.

På onsdagen var det så dags för färd hem till Sverige och eftersom vi var tvungna att checka ut 10.30 fann vi för gott att ta oss ut till Heathrow medan det inte var så mycket folk i farten. Det tog i alla fall drygt en timme att ta sig dit, och innan vi hade passerat alla säkerhetskontroller inne på flygplatsen så hade det gått en timme till. Nästan.

Då bestämde vi oss för att ta resans enda öl, och inte nog med det, vi åt också en ordentlig middag. Allt på den irländska puben O`Neills. Malin fick visa leg. Flattering...

Sedan köpte vi en massa godis och ingen sprit och sedan flög vi hem!