Herregud, jag vet inte var jag ska börja... Det stod på biljetterna att dörrarna skulle öppnas kl 18.30 så därför åkte vi ut till O2 ungefär en timme innan. När vi kom in i själva byggnaden fick vi ändå gå en avsevärd bit för att komma till "vår" entré. Det var som att befinna sig i The Truman Show. Vi passerade massor med pubar och restauranger. Ja, det var som en annan värld.

När vi kom fram stoppades vi av ett par vakter som lät oss och alla andra vänta en stund innan de släppte iväg oss till säkerhetskontrollerna. Där fick vi också stå i kö, men medan jag hade förväntat mig trängsel och kaos så var det kolossalt lugnt och nyktert. Alla visiterades och detektorn gav utslag på min telefon och på mina small moneys som jag hade i jeansfickan. Senare dök ordet coins upp i min blonda skalle...

Det visade sig att vi hade sanslöst bra platser!

Kolla läktaren högst upp! På baksidan av biljetten blir man avrådd att sitta däruppe om man lider av höjdskräck. Den här arenan är, som sagt, en av de största i Europa och tar in ungefär 23 000 personer. Tja, här satt vi och tittade på folk i närmare en och en halv timme, men det var det värt! Vi konstaterade att det var en betydligt högre medelålder än vi hade väntat oss. De flesta hade nog fyllt 40 i alla fall, och vi såg några som troligen närmade sig 80! Det är väl ändå rätt häftigt! Tänk att sitta där på hemmet och läsa i tidningen att Queen ska spela på O2, och bestämma sig för att "Ja, jäklar om vi inte åker dit och rockar loss!"

Vartefter tiden gick så fylldes både golvet och läktarna med folk och till slut kom det två tjejer i sjuttonårssåldern som först skrek hysteriskt när de satte sig, sedan bad de om ursäkt på engelska för att de skrek och till slut vände de sig mot varandra och lovprisade sina fantastiska sittplatser. På svenska! Detta innebar att jag stundtals under hela konserten fick för mig att jag var i Sverige.

Konserten började med en resa i rymden på storbildsskärmen innan Paul Rodgers och grabbarna äntrade scenen. De inledde med några kända Queen-låtar och sedan satte sig Brian May längst fram på catwalken och spelade Love of my life. Och då kände jag mig som jag tror att Thomas känner sig när han står och lyssnar på Olle Jönsson! Det var så jäkla bra att ögonen fylldes av tårar. Helt unbeliveable! För de som inte är så insatta kan jag berätta att Queen, liksom Flamingokvintetten, endast har två av originalmedlemmarna kvar, nämligen trummisen Roger Taylor och gitarristen Brian May. Roger drog ett fantastiskt trumsolo som han inledde med att trumma på en elbas för att sedan fortsätta på high-haten alltmedan fler och fler trummor lyftes upp på catwalken.

Tja, vad ska jag säga? Vad är väl en bal på slottet? Så fruktansvärt häftigt det var att se 23000 par händer sträckas upp i luften och organiserat klappa takten till Radio Ga Ga och We will rock you. Klapp klapp paus, klapp klapp paus...

Efter konsertens slut tömdes lokalen lika lugnt och smidigt som den fylldes. I tunnelbanan hade man tända skyltar med texten Crowd control. Vi såg kanske tre personer som var riktigt onyktra, men de flesta var nog där för att se konserten med någorlunda nyktra ögon. Lulekalasets fylla kändes långt långt borta.