Nu börjar det verkligen bli mycket... Det är snart ett heltidsjobb att klippa ut artiklar, notiser och bilder på Thomas. För att inte tala om alla talk shows han deltar i! Igår var han gäst i Eftersnack tillsammans med Robert Bronett och i måndags satt han i Belinda Olssons soffa tillsammans med Anna Book, som tyvärr inte uppfattade att hon inte var ensam där. Hon tjattrade på hela tiden och svarade på Belindas frågor till Thomas, samtidigt som hon då och då flikade in små kommentarer om att hon är en intelligent kvinna, något som dessvärre inte märks. Det vanligast förekommande ordet i hennes vokabulär torde vara JAG. 
- Jag brukar... Jag jobbar ju... Jag bjuder upp..., o s v i en halvtimme. Hon har således betydande likheter med en radiopratare i radio Norrbotten som nog faktiskt, när jag tänker efter, är strået vassare. Hon brukar nämligen glömma bort att det är personen hon förväntas intervjua som är den viktiga och relaterar allt som denne lyckas säga, till sig själv. Hon är tveklöst den huvudsakliga anledningen till att jag hellre lyssnar på Led Zeppelin när jag äter frukost. 

Thomas verkar inte helt bekväm med att se sig själv på TV trots att han vid det här laget borde ha förstått att han är bäst. Här är han beredd på att dyka in bakom datorn. Men jag tror att syndromet stavas ÖDMJUKHET och är en egenskap som man kan vinna på att besitta.

På fredag måste ni titta på Fredag hela veckan i tv 4. Jag säger inte varför, men ni kommer att förstå. Och just nu lyssnar jag på Lasse Stefanz julskiva Svänghjul, nej, förlåt... Sväng Jul, heter den visst. Särskrivningen kändes svår för mig och kommer att kräva åratal av terapi för att komma över, men om man bortser från titeln (man kan ju gömma fodralet under några andra cd-fodral) så är det här en rolig och annorlunda julskiva med det härliga gung som är så signifikativt för Lasse Stefanz. Och då är jag ändå inte något hängivet fan, som t ex en Thomas jag känner...