Det är mycket nu. Eftersom jag måste få ihop medel till hyra och familjens försörjning bör jag inställa mig i butiken klockan 11 idag, och efter avslutat värv skall jag slänga mig i bilen och åka till Frida i Piteå. Hon har tydligen stökat till det i sin lilla lägenhet något så till den milda grad att röran är henne övermäktig. En insats av mamman är alltså uppenbarligen nödvändig. Det är möjligt att hon längtar lite efter mig också. Hoppas jag. Jag längtar efter henne i alla fall.

Jag tillhör alltså de resenärer som fastnade på den internationella flygplatsen Arlanda i söndags. Jag menar alltså den som har en beredskap inför sådana här snöoväder som kan jämföras med Pajala flygplats. På söndag kväll lyckades jag få plats på det plan som skulle gått 17.45, men som vi fick boarda först omkring 23. Ingen var lyckligare än jag, eftersom mitt eget plan var försenat till kl 02.45. Vi fick visserligen lämna planet efter ett par timmar eftersom det inte gick att landa på Kallax, men jag fick vara glad en stund, och det är ju alltid positivt. 

Natten tillbringades delvis på hotell i Uppsala, och efter att ha blivit väckt av ett meddelande på tv-skärmen i bästa The Ring-anda, så blev vi efter frukosten bussade tillbaka till Arlanda och ytterligare en hel dags väntan. Tack och lov omgavs jag av trevliga människor, bl a min gode vän Kent och en f d lärarkollega. Dessutom knöt jag några nya bekantskaper.

Kl 17 fick vi äntligen gå ombord på planet och efter två timmar lyfte det äntligen och vi landade sålunda på Kallax efter en dryg timme. Folkets jubel och tårarna rann av lättnad och trötthet.

Rolig händelse:
När jag köpte en latte på Illys tittade baristan på mig och utbrast förvånat:
-Men var inte du här igår också?
-Jodå, svarade jag. Jag trivs så bra här.

Reflektion:
En känd kompositör med hästsvans tyckte kanske att han luktade illa, för när han passerade parfymshopen med långa kliv dök han plötsligt och målmedvetet in bland hyllorna och greppade utan tvekan en flaska med en doft som han sprayade över bröstet (halsduken) varpå han med handen fördelade doften runt halsen. Han fortsatte sedan i riktning mot ankomsthallen.

Förresten så missade vi tåget till Strängnäs i fredags. Piloten ägnade sig åt historiens långsammaste landning och jag lämnade planet kl 21.19. Jag rusade som en vetvilling mot Arlanda Express, bara för att se den försvinna framför ögonen på mig där jag stod i den långa rulltrappan. Det blev istället middag på O´Learys på Centralstationen. Men först köpte vi biljetter till 23.14-tåget. Thomas passade på att köpa en till Uppsala också, innan han förstod vilka knappar han skulle trycka på...

Kvinnan som ledsagade oss till bordet kände igen Thomas och kommenterade det diskret och kort. Men vänligt och beundrande. Sedan fick vi popcorn i väntan på maten.