Det är klart att det känns lite trist att det hela tiden är samma band som går vidare, men å andra sidan så måste man som tittare släppa själva tävlingsmomentet och enbart njuta av underhållningsvärdet. Tycker jag, alltså. Scotts är verkligen värda den uppmärksamhet de får, med undantag för den lille dryge trumslagaren som bara skall hålla igen munnen om grodorna och göra det han får betalt för. Medan Scotts äntligen har fattat poängen med tävlingen känns det lite som om Larz Kristerz har stagnerat. Det är som om de bara river av låtarna de ska spela, utan något slags tanke på originalitet. Naturligtvis kan jag ha fel. Jag kanske inte hör allt, men jag kan inte låta bli att undra vad Bengt Hennings hade hittat på för finurliga arrangemang om de hade fått fortsätta.

CC & Lee hörde jag i Vemdalen förra hösten och även om det låter bra om bandet misstänker jag att de kallar sig för dansband enbart i syfte att nå en större publik. De hade förvisso bara en halvtimmes speltid, så jag anar att de försökte hinna med så många låtar som möjligt under den tiden, för de körde på i 180 och åstadkom inte en enda foxtrot. De borde eventuellt tagit chansen att visa sin bredd som dansband när de hade chansen, men de föredrog uppenbarligen att bara demonstrera partybandet CC & Lee.

Nizeguys profilerade sig inte tillräckligt för att gå vidare, tyvärr. Jag har dansat till dem i Malung, och de spelar dansmusik som är helt ok. De är än så länge tämligen anonyma, men har ju framtiden för sig.

Att Nova inte fick spela sin andra låt förvånade mig inte ett dugg. De imponerade inte i Vemdalen, men när man fick se presentationsfilmen veknade jag och tänkte att de verkar så rara och gulliga så kanske.... Men tyvärr - sångerskan har lite för mycket manér för sig som troligen förstärktes av nervositeten, men som ändå störde såpass att helhetsintrycket drogs ner ordentligt. Några lektioner med en bra sångpedagog skulle säkert göra susen. Nu lät det som om hon försökte kompensera brister i röstkapaciteten med dessa märkliga inslag. Förutom att engelskan var urusel.

Även denna gång var Thomas bäst! Det kommer dagligen in kunder i butiken och bara öser superlativer över honom som jag försöker vidarebefordra så snart jag hinner. Många såg honom i Eftersnack och påpekar hur kolossalt lättsamt och naturligt rolig han är. Och jag kan ju inte annat än hålla med! 

Men jag förstår inte varför inte han är en av kandidaterna till Årets norrbottning. Det får väl bli nästa år då... Av årets kandidater tycker jag att Peter Mattei är den självskrivne vinnaren, men jag undrar hur många som begriper hur oerhört stor han är i världen? Själv kan jag förstås skryta med att vi sjöng i samma kör, Luleå Domkyrkas motettkör, i mitten av 80-talet. Och han rappade på finska så det stod härliga till! "Var har jag lagt mina solglasögon...?" På finska, alltså. Ett språk jag inte behärskar.

Idag har dotter nummer två fyllt hela 19 år, så jag väckte henne i morse innan jag gick till jobbet och gav henne en tisha med Pink Floyds Animal på. Köpt i en rockshop på Baker Street i London. Hon var inte så pig(g), men ganska glad.

Sedan slog jag i hastigheten in presenten hon fått av Robbin på natten, för den råkade ligga på köksbordet.

När jag kom från jobbet ville jag helst spola upp ett badvatten, men man måste ju äta, så jag ringde till Janne och han åkte och köpte pizza som vi åt innan vi högg in på tårtan som Malin bakat. Hon är jäkligt duktig på sånt! Också.



Janne skulle till Piteå och dansa till Shake, och Gunilla ringde och erbjöd mig skjuts till Skellefteå och Wizex, men jag tackade förvånansvärt nog nej! Jag IDDES inte! Nästa fredag åker jag till Strängnäs,så kolla in om ni ser någon i orange strumpbyxor! Det kan vara jag! Jodå, jag har klänning också...