Så är jag framme vid årets sista inlägg! Jag hade kunnat sammanfatta det i något slags årskrönika, men eftersom den initierade läsaren själv kan gå tillbaka månad för månad och ta del av vad jag sysslat med under åtminstone andra halvan av 2008 så finner jag det ganska onödigt. Jag väljer därför att berätta vad som hände igår kväll, då jag - min väna och timida människa - för andra gången på mindre än en månad fick en adrenalinchock, orsakad av ilska, så våldsam att jag nästan svimmade.

Vi satt i lugn och ro och såg på TV (Dolly Parton), tre av mina barn och jag. Frid och harmoni rådde i det skarinska hemmet och jag konstaterade för mig själv att konflikterna i familjen tycks bli färre i takt med att ungarna blir äldre. Men jag hann knappt tänka tanken klart så utbröt plötsligt ett verbalt världskrig mellan Björn och Katarina. Slaget pågick i cirka tio minuter och avbröts när hon rusade till pojkvännen som bor i huset bredvid. 

Björn och jag gjorde en konsekvensanalys som tog en stund och efter denna fann jag för gott att gå och lägga mig. Döm om min förvåning när det ringde på dörren! Klockan var då kanske 00.15. Där utanför stod två män, men jag hade ju nästan ingenting på mig så jag var tvungen att ikläda mig mysbyxor och morgonrock innan jag kunde öppna. 
- Hej! sade den ene. Vi kommer från störningsjouren och vi har fått uppgift om att det har förekommit bråk här.
Ja, herregud! Vad säger man? Självklart har det bråkats! I säkert tio minuter! Jag försökte så gott det gick att förklara vad som hänt och avslutade med att tala om att jag minsann inte hade för avsikt att betala några 900 kronor eller vad det nu kostar när störningsjouren rycker ut.
- Det blir bostadsbolaget som avgör detta utifrån vår rapport, upplyste den ene killen mig om, men tillade att han skulle skriva en väldigt snäll rapport.

När jag stängde dörren var jag så fruktansvärt arg att jag skakade! Jag vet ju att det är grannarna i våningen under som har ringt, så det kommer ju verkligen från rätt kakhål! Samma grannfru som väcker Malin varenda morgon med sitt skrikande och gapande. Samma grannfru som desperat börjar sina bråk med att hysteriskt skrika:
- Nej, nu blir det blir det bråk igen!!!
Samma grannfru som kallar sina barn för "jävla idiot". Samma grannfru som vänder sig bort när vi möts i trappan. 

Det värsta är nog i alla fall den där white trash-känslan som ligger runt mig som en våt filt. "Min dotter sprang över till sin kille.." Jo, jo... 

På söndag kommer Kent, Erika och de andra killarna hit och äter middag, så jag får väl sätta upp en lapp på anslagstavlan i trapphuset och skriva att vi kommer att prata och kanske till och med skratta litegrann under kvällens lopp. Av den händelse att det skulle höras ner till grannen. Kan ju vara bra att visa störningsjouren om de har vägarna förbi igen...

Men nu ska vi vara glada! Jag skall ju trots allt fira nyår med Eva och Curt-Göran och 27 personer till! Och den storm som härjat i Norrbotten senaste dygnet kommer att bedarra under kvällen, om man får tro prognosen. Som vanligt lämnar jag inga nyårslöften. Det är svårt att komma på något när man redan är perfekt. (Skämt! Ha, ha!)

Så jag avslutar årets sista inlägg med att låta vackra Rousseau önska er alla ett