I tygbutiken

En kund undrade om vi hade fodral till våra största innerkuddar, som är 80x80 cm.
- Nix, sade jag.
- Men får jag fråga varför ni säljer kuddar när ni inte har fodral till dem? undrade människan en smula upprört.
- Våra kunder vill gärna sy sina fodral.
- Men om man inte KAN sy då? Vad ska man då göra? fortsatte den allt mer irriterade kunden medan vi började röra oss runt i butiken och jag visade henne lämpliga tyger till kuddfodral. Det visade sig att tyget helst skulle vara gratis, så det slutade med tunn och billig lakansväv. När den var tillklippt och utbytt mot pengar uttryckte kunden återigen sitt missnöje över vår diskriminering av människor som inte kan sy.
- Ni kan ju inte bara ta för givet att alla kan sy!
Jag kände mig då tvungen att upplysa henne om att hon befann sig i en tygaffär, vars huvudsakliga syfte är att sälja tyger till människor som vill sy själv. Man kan nog säga att det är själva affärsidén. Jag fortsatte med att hänvisa henne till någon av stadens trevliga inredningsbutiker, där man troligen kan finna det mesta av hemtextil i färdigproducerad form. Sedan blev jag förbannad och frågade om hon trodde att man kan gå in på K-Rauta och fråga om det finns något hus som passar till deras fönster med måtten 120x160 cm, FÖR ALLA KAN JU INTE BYGGA HUS! Not. Men jag tänkte det.
     

Tja, sen fick jag behärska mig under resten av min arbetsdag. När folk ville ha sex stycken gästhanddukar inslagna i var sitt paket med snören i olika färger runt varje, trots att det stod femton personer i kö bakom dem, log jag bara vänligt och rullade ihop lite papper och stoppade i påsen med handdukarna så de skulle kunna sitta hemma och slå in sina julklappar i lugn och ro. Man kan nog egentligen säga att jag därigenom räddade dem från att lynchas och rullas i tjära och fjädrar.

Sedan jag kom hem har jag ätit blodpalt, strukit kläder samt bakat saffransmuffins (från senaste numret av Buffé). Imorgon kväll är det dags för den spännande finalen i Dansbandskampen! Må bästa band vinna, alltså Larz Kristerz. Jag har sagt det flera gånger redan, och jag säger det igen. Larz Kristerz är dansbandens rockabillyband, swingorkester, countryband - whatever. I tidstypiska kostymer och med tidstypiska instrument spelar de dansbandsmusik från 70-talet. I tre och en halv timme. Två snabba, två långsamma. Inga konstigheter alls. Jag gillar det, andra gör det inte. 

Men vinner JANNEZ blir jag nog ännu gladare.