Ännu kan en sjöman längta hem

I den arla morgonstunden, omkring kl 10.45, intog vi frukost i förläggningens...förlåt, hotellets matsal. Sedan blev det ett par timmars softning innan vi tog tåget till Stockholm där vi intog dagens lunch på Burger King på Centralen. Och här måste jag verkligen få ventilera mina funderingar. Hur i hela friden kan någon människa tycka att deras hamburgare är GODA??? Uffe G, till exempel, som GRÅTER av lycka bara han får se en papperspåse från Burger King! Nä, det är som med McDonald´s - man äter det bara om man håller på att dö av svält efter att ha varit inlåst i ett hisschakt i fyra veckor. Till exempel. Men detta kommer alltså från en som har vuxit upp med Max högkvalitetsprodukter. Hamburgare när de är som bäst. 

Vi åkte sedan vidare till Birkas terminal, och det var väl egentligen HÄR som vi blev riktigt varse om hur känd Thomas numera är. Han blev stoppad av en man som bullrade något om Larz Kristerz och trots att Thomas svarade vänligt leende, men fortsatte gå, så blev mannen tydligen missbelåten med bemötandet och muttrade något dumt som Sigge hörde när han passerade. Glosjukan fortsatte när vi satt och väntade på Patrik och Daniel, men då i en betydligt diskretare form. När folk passerade hajade de till varpå de stannade en bit bort, mobiliserade gruppen och glodde sedan gemensamt en kort stund innan de gick vidare. Tämligen oförargligt, förstås.

Efter ombordstigning ägnade vi oss åt det som var resans syfte. Kongressen! Alltså inte ett huvudlöst supande i samband med dans, om nu någon trodde det. Nej, det här var faktiskt en riktig och viktig affärsresa! Efter kongressens slut åt vi julbord, som avrundades med tio sorters efterrätter plus knäck och Fazer Mint. Både jag och Anna blev lite trötta så vi erbjöd oss att gå till hytten med Thomas dator för att kunna vila oss i fem minuter.

Thomas och Anna bodde i Sixtinska kapellet   
Därefter gick vi till Club Copacabana, där vi genomled ett framträdande av The Fantastic Four, fyra män som sjöng karaoke och försökte röra sig likadant samtidigt. De lyckades ibland, men oftast inte. Stället var fullt av fulla pensionärer som burdust befallde Thomas att hänga med och bli fotograferad, än hit och än dit. En kvinna som satt bakom mig knackade mig på axeln och beklagade honom.
- Fattar de inte att han kanske behöver vara ifred och få umgås med vänner. Vad håller de på med?
Klok kvinna. En gullig liten tant köpte honom en ros som hon överlämnade och det var ju rart. Men vartefter alkoholhalten steg i folks blodomlopp så eskalerade också överfallsfrekvensen och övergick nästan till rent våld. Dessvärre begrep nog aldrig den dam som kastade sig över Thomas så våldsamt att han nästan tappade sitt fulla Baileys-glas varför han blev lite svart i ögonen, utan fortsatte att rycka och slita i honom medan hon skrek och kacklade som en rabiessmittad höna sekunderna innan den skall få huvudet avhugget med en morakniv. Och inte nog med det, hon fick igång ett gäng likasinnade som satt i en soffa bredvid. Ja, det var ett jäkla liv.        
Jag drog iväg till Black Jack-bordet där grabbsen spelade pensionen av tanterna och croupiern (eller heter det bara så vid roulettebordet) hade en dålig dag och skällde på mig för att jag fotograferade mina vänner. Subba...

Jag och en lättad Thomas sedan vi återbördat honom till vårt bord 
Det var, som sagt, Cavalkad som spelade och dem behöver man inte boka för tråkigare band kan vara svårt att hitta. Så var det med det.

Sedan vi hittat igen alla ledamöterna blev det en pyttliten efterfest i det Sixtinska kapellet.

Måndag morgon inleddes med en exklusiv (rättstavat den här gången) visning av kommandobryggan. Tyvärr på fastande mage, varför jag inte förmådde tillgodogöra mig allt som sades. Men det var säkert intressant.






Sedan åt vi frukost!! Hurra hurra!
Jag blev hämtad på Kallax av min brorson Christoffer och när vi svängde in på gården råkade jag titta upp mot fönsterna.. Jag trodde inte mina ögon! Julstjärnor och ljusstakar! Mina älskade ungar hade städat och pyntat och gjort allt det som jag mått illa av att tänka på. Till och med julgardinerna i köket hade de hängt upp! Det finns inga bättre barn!



Kommentarer
Anna

Fint skrivet. Och vilka fina ungar du har! Du som våndades så över julpyntet

kram

2008-12-10 @ 17:14:40


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0